Johan och Pellevins äventyr nr 6–7

Det var i ”Johan och Pellevin” som smurferna föddes, dessa charmerande vättar som är belgiern Peyos mest gnistrande bidrag till serievärldens figurgalleri. Och jag tycker att det är i ”Johan och Pellevin” som smurferna kommer bäst till sin rätt. Deras egen serie är ganska endimensionell. De får en rikare existens när de kontrasteras mot människor i en uttalat medeltida sagomiljö. Smurfspråket blir dessutom roligare när det ställer till med kommunikationsproblem.

I sina bästa äventyr är ”Johan och Pellevin” en av de förnämligaste serier vi har, jämte ”Tintin” den bästa serie för mindre barn som marknaden erbjuder för närvarande. Av de två album som senast kommit på svenska är ”Det glömda landet” en av seriens höjdpunkter. Där finns sagostämning och flödande humor, allt drivet av Peyos förödande effektiva berättarteknik. Så spelar också smurferna en viktig roll i historien.

”Slottet vid de sju källorna” har också vissa goda poänger, men intrigen är lite tradig och något diskutabel ur ideologisk synvinkel. Den röjer ett naivt intresse för adelns arvsbekymmer och interna krig. Möjligen kan man ursäkta Peyo med att han gjorde historien redan 1959, när sådana saker var mer allmänt godtagna.

Att serien har genomgående ideologiska avigsidor ska väl heller inte förtigas. Adeln står konstant i förgrunden, kvinnorna spelar en mycket undanskymd roll, skurkklichéerna är av det vanliga tråkiga serieslaget. Medeltiden idylliseras förstås hämningslöst, och det må delvis vara ofrånkomligt i en komisk serie, men fullkomligt tillfredsställande är det ändå inte. Dessa ideologiska nackdelar kan dock inte väga upp seriens goda kvaliteter.

Inger Edmonds översättning är värd att framhållas särskilt. Hennes språk är ett gott föredöme för andra serieöversättare och serieförfattare. Färgläggning, tryck och textning står också de på hög nivå.