Kung Kisstanks hämnd

Man blir knappast överraskad när man läser den senaste samlingen Lindengrenepisoder, det läsaren bjuds på är mycket vidrigheter med betoningen lagt på bajs. Den fantasifullhet som trots allt brukade finnas i äckligheterna har dock bytts mot trist rutin. Bajsbad och krystmarodörer tål inte att upprepas hur många gånger som helst utan att förlora sin charm.

Värst är titelserien och superhjälteparodin ”Kung Kisstanks hämnd”, en episod fylld av bajsande berättad i ett halsbrytande högt tempo. Då är Lindengren bättre i de lite lugnare avsnitten som till exempel ”Demokrati = Lobotomi” och ”Hus? I helvete!” där huvudpersonen i stillsamt tempo förklarar sina filosofier för läsaren.

Men trots bristen på förnyelse måste jag erkänna att jag skrattade till vid ett par tillfällen. En viss charm döljer sig ändå bakom alla vidrigheter.