Vädret var nådigt mot årets seriefestival i Angoulême, där de nordiska serierna gjorde sin första stora, samlade manifestation utåt någonsin. Man fick lätta på vinterkläderna i den vårvarma januarisolen när man tog festivalens gratisbuss ner till seriecentret vid foten av den kulle som Angoulêmes gamla stad ligger på.
Det var nämligen där, i pappersmuseets låga byggnad över floden mittemot det stora seriecentret, som utställningen »Cap au Nord« visades.
Sjutton nordiska serieskapare (egentligen arton, eftersom en av de finska »platserna« upptogs av ett tecknare-författareteam) hade valts ut att representera Norden på utställningen. Att göra en vettig utställning av ett så splittrat material som dessa inbördes totalt olika tecknare är inte lätt, särskilt som festivalen har som tradition att alltid visa originalteckningar, inte reproduktioner, i sina utställningar. Små serieoriginal försvinner lätt på en stor vägg.
Matti Hagelberg är en av Finlands många originella serietalanger. Han arbetar gärna i skrapkartong.
Men Angoulême har rutin på serieutställningar och skickliga utställningsarkitekter. Gérard Chauvin, som ansvarat för »Cap au Nord«, hade löst sin uppgift elegant. Han hade låtit tillverka skärmar som var anpassade efter bilderna i sitt format, och som dessutom var korsformade på ett sätt som skapade variation. Varje sida av varje skärm visade en tecknare. Sedan hade skärmarna också ett rent dekorativt element, som Chauvin påstod skulle föreställa vågor – för att markera att tecknarna kom långväga ifrån … Lite krystat, visst, men resultatet var bättre än tanken.
För att ändå ha något sammanhållande tema, och samtidigt knyta an till någonting som en internationell seriepublik känner till, hade de nordiska serieskaparna ombetts göra var sin liten hyllning till »Pigge och Gnidde«, som fyller hundra år i år. De flesta hade också gjort detta, och i flera fall var det både ambitiösa och fyndiga turneringar på buspojkarnas liv hundra år efter begynnelsen.
Tyvärr var lokalen lite för liten för utställningen, så att det var lätt att snubbla över Chauvins utstickande »vågor« på skärmarna. Å andra sidan var det aldrig direkt fullt med folk i lokalen – okända serier från det okända Norden kunde förstås inte tävla i popularitet med utställningar av publikfavoriter som Prado, Juillard, Pratt eller »Blake och Mortimer«. Fast när Max Andersson, Peter Madsen och några av de andra tecknarna satt vid ingången och signerade album flockades intresserade kring dem.
Artikelförfattaren går omkring i Gérard Chauvins eleganta hängning av den nordiska serieutställningen »Cap au Nord«. Skärmarna skulle föreställa vågor – för att markera att tecknarna kom långväga ifrån … Foto: Nisse Larsson
Någon bred publiksucce kan man alltså knappast tala om, men däremot ett desto starkare intresse från folk som intresserar sig för mera udda och moderna serier. Till de nordiska förlagens utställningsmonter i mässhallen, i avdelningen för internationella rättigheter, kom en stadig ström av intresserade förläggare och journalister och tittade på de seriealbum förlagen visade upp. Den alldeles färska antologin »Gare du Nord«, som föreningen NordiComics producerat i samarbete med Tago Förlag, och som presenterar serier av 36 nordiska serieskapare i engelsk översättning (samt med en textdel som är på både engelska och franska) hade strykande åtgång. [Antologin recenseras på annan plats i detta nummer.]
Det var en hel del nordbor som hade tagit sig ner till Angoulême, uppskattningsvis minst 70 personer totalt. De flesta utställande tecknarna var förstås där – de var inbjudna av festivalen – liksom de aktiva i föreningen NordiComics, till vilka jag själv hör, fast våra resor var till stor del finansierade av bidrag från kulturråden i respektive land. Dessutom hade en rad andra serietecknare, journalister och bibliotekarier rest ner.
Finländarna var flest – av någon anledning har de alltid intresserat sig mer för Angoulême än övriga nordbor – men från Sverige var till exempel Olle Berg och Patrik Norrman på plats, från Norge kom Inka-Lill Røsberg och Lars Fiske, och från Danmark anlände Mårdøn Smet och Frank Madsen.
Norska kulturrådet skickade flera personer, däribland rådets chef. Från förlagens sida var intresset faktiskt svalare. De enda svenska förlag som hade representanter personligen närvarande var Tago och Optimal. De var å andra sidan desto mer aktiva.
För att slå på trumman för utställningen arrangerade NordiComics en fest på fredagskvällen för branschfolket och journalisterna, och den blev mycket välbesökt. Där uppfördes något som annonserades som »världens första serieopera«, en norsk produktion med libretto av serietecknaren Steffen Kverneland. Operan innehöll strängt taget mera rop och ljud än sång, och serieanknytningen var en smula lös. Verket framfördes på norska, så även om handlingen var rätt enkel och visuell, var det nog lika bra för den franska publikens del att det inte varade längre än en kvart.
Som en extra markering av att Norden hade en hedersroll som gästland vid festivalen hade en nordisk representant bjudits in som medlem av den annars helfranska jury som delar ut festivalpriserna.
Det var ju nödvändigt med någon som talar flytande franska, och valet hade fallit på den finska dramaturgen Outi Nyytäjä, som undervisat på Dramatiska institutet i Stockholm men som också skrivit seriemanus. Hon förklarade sig efteråt nöjd med sin juryinsats – i stort sett hade hon lyckats driva igenom sin vilja …
Kanske var det därför som årets pristagare var en intressantare samling än vanligt! Att Outi Nyytäjä inte var rädd för att ha en åsikt visade hon också på festivalens paneldiskussion om nordiska serier, där hon var taktlös nog mot sina landsmän att hävda att finländska serieskapare är alltför insnöade på den grafiska formen, och att svenska serier har mycket bättre och mer samhällsengagerade manus.
Om manifestationen i Angoulême kommer att bidra till ökad spridning av nordiska serier i världen återstår att se. Det var för all del inte huvudsyftet, utan detta var snarare att stärka självkänslan och samhörigheten inom det nordiska seriesamfundet, men det vore förstås en trevlig bieffekt.
Den danska humoristiska deckarserien »Kurt Dunder« är skapad av Frank Madsen. Denna ruta är dock ur ett avsnitt skrivet av Ingo Milton och tecknat av Sussi Bech.
Några serieskapare har redan kommit ut internationellt. Max Andersson, finske Pentti Otsamo och danska Teddy Kristiansen och Peter Snejbjerg har i det närmaste etablerat sig i USA i sina respektive genrer. Danskarna Peter Madsen och Sussi Bech har fått se flera av sina album på franska. Max Anderssons »Pixy« har (utöver den amerikanska utgåvan) kommit på tyska och gavs nyligen ut även i Frankrike av avantgardeförlaget L’Association (med ett nytt omslag, formgivet i L’Associations smakfulla husstil). I senaste numret av L’Associations antologitidning Le Lapin förekommer såväl flera finnar som svenskarna Max Andersson och Gunnar Lundkvist.
Schweiziska serietidningen Strapazin har publicerat såväl Max Andersson som finländare som Matti HageIberg och Pentti Otsamo. I den typen av tidningar finns det förresten gott om andra nordbor som borde kunna platsa – inte bara svenskar och finnar, utan även norrmän och danskar som Steffen Kverneland, Siri Dokken, Jan Solheim … Så mycket är klart, som att Norden har gott om tecknare som står sig i internationell konkurrens.
Norrmannen Steffen Kverneland arbetar i flera olika maner, bland annat denna effektfulla kombination mellan karikatyr och hyperrealism
Föreningen NordiComics består av en liten grupp seriespecialister och seriearbetare från de nordiska länderna, och den bildades för att driva gemensamma nordiska projekt på serieområdet.
Idén går tillbaka till Angoulêmefestivalen 1995, då några av de närvarande nordborna började diskutera möjligheten av en nordisk utställning på festivalen. Vid hemkomsten knöts fler personer till projektet, och på ett möte i Oslo i september samma år bildades föreningen. Då hade planerna utvidgats till att omfatta bland annat en vandringsvisning av utställningen runt om i Norden, en antologi med nordiska serier som skulle ges ut i alla de nordiska länderna samt en idébank för olika mindre, lokala serieprojekt med biblioteken som bas. Projekten döptes till Serinord, föreningen till NordiComics (även om de två namnen i praktiken använts lite om vartannat).
Sitt centrum har NordiComics haft i Norge, inte minst därför att norska kulturrådet anslog pengar till en deltidstjänst åt föreningens eldsjäl Tove Bakke, på vilken hon kunde fungera som projektens koordinator.
Men naturligtvis ligger det också en hel del ideellt arbete bakom projekten. Norrmännen Jon Gisle och Eirik Ildahl, finländaren Kalervo Pulkkinen och finsk-svenska Kristiina Kolehmainen är kanske de som gjort de största insatserna. För antologin, som alltså föreligger i en internationell upplaga, har svensken Rolf Classon på Tago Förlag varit huvudredaktör.
Nu är alltså första steget taget, utställningen i Angoulême. I mars inleddes den nordiska turnén, som man fått ekonomiskt stöd till från Nordiska kulturfonden.
Första anhalten blev seriefestivalen i finska Kemi. Därefter går utställningen vidare till Astrup Fearnley-museet för modern konst i Oslo. Till Sverige är det meningen att den ska komma kulturhuvudstadsåret 1998.
TECKNARE SOM DELTAR I DEN SAMNORDISKA UTSTÄLLNINGEN:
Danmark: Sussi Bech, Teddy Kristiansen, Peter Madsen, Peter Snejbjerg.
Finland: Kati Kovács, Timo Mäkelä, Pentti Otsamo, Tiina Paju/Sari Luhtanen.
Island: Bjarni Hinriksson.
Norge: Siri Dokken, Steffen Kverneland, Arild Midthun, Bjørn Ousland.
Sverige: Max Andersson, Ulf Jansson, Ulf Lundkvist, Cecilia Torudd.
Göran Ribe har ingått i arbetsgruppen för utställningen. Han är även redaktör för Bild & Bubbla och översättare.
