Åsa Grennvall – serier från sjunde våningen

Åsa Grennvall slog igenom med buller och bång för ett par år sedan med det omtalade och omskrivna albumet »Det känns som hundra år«, i vilket hon bland annat gjorde upp med sin svåra relation till sin mor. Ämnesvalet är ingen tillfällighet. Grennvalls serier lämnar ingen oberörd. De flesta tycker något. En del irriteras av hennes naivistiska teckningsstil. Många är dock de som har fallit för hennes direkta och mycket personliga berättelser. I samband med att Åsas tredje album, »Sjunde våningen«, släpps, tyckte vi på B&B att det var dags för en pratstund.

Åsa Grennvall hör till den nya generationen svenska serieskapare, en generation där vardagsrealismen »mer eller mindre självbiografisk« hör till utgångspunkterna. Hon är född 1973 i Gränna och numera bosatt i Stockholm, där hon går sista året på Konstfack. Bild & Bubbla bad henne berätta lite om sin bakgrund och sitt skapande.

Vad läste du när du växte upp?

– Böcker! Jag var en riktig bokmal när jag var liten. Plöjde igenom det mesta på barn- och ungdomsavdelningen på Gränna Bibliotek, det vill säga inte sååå massivt kanske. [Skratt] Fast sen, när jag typ fyllde 11–12 sådär, så började jag söka efter meningen med livet och började läsa Bibeln och böcker som hette »Vem är jag?« och »Var kommer jag ifrån?«, typ. [Skratt] Jag slutade läsa skönlitteratur, liksom. Det fick väl först sin revival i gymnasiet när en viss herr Kafka kom in i mitt liv.

Vilken musik lyssnade du på?

– När jag var barn? Tja, vad lyssnar man på då? Trazan och Banarne? När jag kom in i min »sökande period« började jag lyssna på U2. Det var väl den första rockgruppen jag gillade. Sen, i gymnasiet började jag lyssna på Depeche Mode, The Cure, The Sisters of Mercy och Bauhaus och tja, nedför den backen är det. [Skratt]

Kan du se något av det i ditt skapande i dag?

– Jag vet inte direkt. Men man blir ju formad av allt i livet.

Jo, det är sant.

Allvar

På tal om det. Du går på Konstfack just nu …

– Ja, jag går femte och sista året. Jag är klar i vår.

Vad har det inneburit för dig som konstnär?

– Mycket, så klart! Men jag tror inte jag kan formulera vad det betytt för mig förrän jag slutat där, om du förstår vad jag menar. Nu är jag fortfarande mitt i det.

Hm, jo, ibland behöver man distans för att kunna se klart. Men har det påverkat dig som serieskapare?

– Nja, kanske att ta det jag gör på allvar. Att lära sig att säga till sig själv: »Detta är viktigt!« i stället för att säga »Äsch, det är ju bara lite serier …«.

Hur ser du på serier i förhållande till andra sätt att uttrycka sig, det vill säga det skrivna ordet, bildkonst och så vidare?

– Det är väl en kombination av just de båda du nämner.

Jag menar, varför använder du dig av just serier för att berätta det du vill berätta?

– Jag har liksom hittat det här språket. Jag är inte tillräckligt intresserad av formuleringar och ord för att skriva romaner med bara text, men samtidigt har jag ett stort behov av att uttrycka mig i text. Och har svårt att uttrycka det jag vill ha sagt i enbart bild, men känner ett behov av det med, och i kombination så får jag fram vad jag vill säga …. Tror jag.

För det mesta ….

Tabubelagt

Är det fler album på gång?

– Ja, jag kommer med ett nytt album i vår som ska heta »Sjunde våningen«.

OK, vad handlar det om?

– Jag är precis i gång med färdigställandet av det nu, så jag har lite svårt att berätta om det, för jag är så mycket uppe i det, liksom. Men jag skulle väl kunna säga att det kanske är en fortsättning på »Det känns som hundra år«. Vad som hände efteråt. Hela boken är en berättelse, som tar upp en episod som har paralleller med mitt eget liv för 5–6 år sen, när jag var 22–23 år.

Jag berättar ganska personligt, men jag tar ändå upp ett angeläget, viktigt och allmänt ämne: att bli utsatt för fysiskt och psykiskt våld. Hur man hamnar i det, hur det är att leva i det och hur man tar sig ur det. Det har varit viktigt för mig personligen att skriva/rita om det, men även viktigt att berätta för andra om detta ganska tabubelagda och otäcka ämne. Man får höra ganska mycket statistik och fakta i TV och tidningar om det här, men man får sällan höra historierna bakom, om dessa människor som faktiskt levt i det. Det känns viktigt för mig att berätta även om det är svårt, för det ligger extremt mycket skam i det. Den viktigaste grundpelaren för hela företeelsen är just skam. Det är förövarens främsta vapen mot offret.

Det låter mycket intressant! Jag förstår om det är svårt att prata om en skapelseprocess som fortfarande pågår, men du kanske kan berätta om och i så fall hur det här albumet skiljer sig från de andra du har gjort. Känner du att du har utvecklats på något sätt?

– Jag tycker att jag har utvecklat min berättarteknik och även utvecklats bildmässigt, med bildlösningar och mitt sätt att teckna och så. Jag vågar lita mer på mina teckningar. Men den största chocken för mina gamla läsare är väl att omslaget inte kommer vara svart den här gången. [Skratt]

Berättare

Det verkar som om du arbetar ganska snabbt med dina serier. Hur går du till väga när du ska skapa en serie?

– Ja, först så går jag väl och ältar något i huvudet ett tag, alltifrån en halv dag till två år …, och gör liksom scenarion i huvudet. Och så skriver jag upp meningar på massor med lappar. Sen samlar jag ihop alla lappar och sorterar lite. Och gör en »fulskiss«. Sen tänker jag på det ett tag och försöker bena upp det till en så bra berättelse som möjligt. Sen gör jag en layoutskiss, i vilken ordning allt ska komma för att få berättelsen så bra som möjligt. Sen skissar jag upp det på tjockare papper och sen tuschar jag. De två sista momenten går ganska snabbt. Alltså inte tidsmässigt. Den längsta proceduren i ren och skär tid är ju själva upptecknandet. Men tecknandet är ju mer som ett hantverk. Den mest krävande tiden rent kreativt för mig är just att skissa upp layouten till berättelsen, så den får ett bra flyt. Jag ser mig mer som serieberättare än serietecknare.

I dina egna fanzin upplever jag att du är mer öppet feministisk i dina åsikter.

– Nja, de här fanzinen jag gjorde för några år sen gjorde jag för att jag var »pissed off« och ville få ut det med mitt bästa botemedel: så kallad svart humor. Jag ritade det för mina kompisar på Konstfack, typ. Som en rolig grej. Jag såg det inte som konst, eller som serier. Jag visste ju inte ens att det var fanzin jag gjorde! [Skratt]

Jag var, fram till för cirka två år sen, av den övertygelsen att fanzin betydde en egenhändigt gjord tidning där folk skrev om sina musikidoler enbart! Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette »seriefanzin«!!! Pinsamt va? [Skratt] Så okultiverad är jag på seriefronten … Men i alla fall, mina kompisar fattade ju humorn och så, men inom den så kallade »serievärlden« så togs de dödsallvarligt och recenserades och jag fick upprörda telefonsamtal och mail … Jag fattade ingenting. Det var en helt främmande värld för mig.

Är du mer återhållsam i de serier du vet når en större publik?

– »Återhållsam« vet jag inte, men jag använder ju helt klart ett annat språk, för jag vet att många inte förstår sån humor, och det kan lätt missuppfattas. Tro det eller ej, men jag tycker inte om att provocera människor … Och det är jättejobbigt att bli missförstådd.

Gemensam nämnare?

Det är helt tydligt ett paradigmskifte på gång inom svenska serier, och kvinnor är äntligen på väg in i seriebranschen med besked. Blir du provocerad av att bli benämnd »kvinnlig serieskapare«?

– Nä, jag blir ju inte provocerad av att kallas »kvinnlig serieskapare« i betydelsen att jag är serieskapare och kvinna. Men om man sätter det i perspektivet att man skulle kalla alla killar och män som ritar serier för »manliga« så förstår du, va? Tyvärr läggs det ju så mycket andra betydelser i ord som »manligt« och »kvinnligt«, än just det att man är man eller kvinna. Om man skulle skriva om en kille som ritar serier, och skriva att han är manlig [skratt], då tänker man ju att han har hår på bröstet och mörk basröst liksom.

Nej, det håller jag med om. Men finns det någon minsta gemensamma nämnare i serier gjorda av kvinnor, eller är det bara en myt?

– De är bättre! [Skratt] Nej, jag bara skojar … Det finns bra killar också. [Skratt] Finns det för övrigt någon sådan myt? Hur låter den?

Tja, det vet jag väl egentligen inte. Den enda röda tråd jag kan se är att kvinnor verkar vara mer benägna att experimentera med serieformen, och inte är så låsta vid »hur en serie ska se ut«.

–Det kanske beror på att tjejer inte växer upp med serier i samma utsträckning som pojkar, och inte har lika mycket »tradition« att bära på, liksom.

Jo, det ligger nära min tolkning också.

Dåligt självförtroende

Du blev mycket uppmärksammad för ditt debutalbum »Det känns som hundra år«. Hur kändes det, var det jobbigt?

– Nä, inte direkt. Att få »mycket uppmärksamhet« som serietecknare är inte så betungande faktiskt. [Skratt] »Uppmärksamhet« för serier är som bekant inte sådär överväldigande, eller hur?

Nej, det är visserligen sant. Men var det självklart att det första albumet skulle handla om det som det gjorde?

– Alltså … det första albumet … var ingen tanke från början. De allra flesta serierna i det albumet gjorde jag utan minsta tanke på att jag någonsin skulle bli publicerad. Jag hade extremt dåligt självförtroende då för några år sen. Jag bara ritade och ritade, för att bli av med saker som gnagt i mig i mitt liv, och efter mycket tjat från David [Liljemark, som Åsa var tillsammans med då] så skickade jag det till Optimal. Fast jag visste ju att han, Ingemar alltså [Ingemar Bengtsson, Åsas förläggare på Optimal Press], inte skulle bry sig om min skit, liksom.

Men så fick jag ett svar från honom. »Fortsätt rita så kan vi göra ett album snart«, typ. Och jag fortsatte rita, men jag visste ju att det aldrig skulle bli något album. Jag hade som sagt djävligt dåligt självförtroende, så jag ritade ju bara för mig själv. Jag reflekterade ingenting över vad »någon annan skulle tänka«. Det fanns inte. Och sen gick allt jättefort! Ett tu tre så skulle mitt album tryckas, liksom. Jag hann inte tänka någonting. Och det kanske var bra det … Eller inte … Om jag tänkt på det hade jag nog tagit bort väldigt mycket i albumet.

Jo, det har jag funderat över. Var du osäker på om du kunde ta upp alla känsliga ämnen och lämna ut dig och alla andra involverade?

– Jag hade som sagt så dåligt Självförtroende, så jag »visste« ju att ingen skulle läsa boken ändå, liksom, mer än möjligtvis några kompisar, så då spelade det ju ingen roll vad som var med. Att lämna ut sig själv är ju inte så farligt, men andra är ju värre.

Läsaren avgör

När jag läser berättelserna i det albumet får jag känslan av att du mycket medvetet visar upp dina subjektiva upplevelser av det som hände. Är det så?

– Jag tycker inte att det är viktigt om det är subjektivt eller inte, så länge det är en berättelse som håller. Jag tycker det är upp till läsaren. Läsaren får avgöra själv om det är viktigt för honom/henne om det är objektivt eller subjektivt. Det har inget med skaparen att göra.

Vad jag menade är att du visar allting väldigt mycket från din synvinkel.

– Det är din personliga åsikt.

Jo visst, men personer du inte gillar tecknar du ju fulare än dem som du gillar, och så vidare. Det känns helt enkelt som om du är väldigt subjektiv i din framställning av vad som skett. Är det så?

– Detta är läsaren Fredrik Strömbergs personliga åsikt. Jag kan ju inte bestämma vad mina läsare ska tycka. Du tycker jag berättar subjektivt, andra tycker jag har ett personligt men allmänt sätt att berätta händelser. Andra bryr sig inte. Det är helt upp till läsaren.

Men hur mycket av personen Åsa i serierna är du då?

– Det är en bit av mig. Men det är inte jag. Jag överdriver, betonar, reducerar, berättar sånt jag har ett behov av att berätta. Sånt jag vill berätta. Det jag orkar berätta. Mycket jobbigt orkar man ju inte ta i, liksom. Jag är medveten om att jag framställer mig själv som extremt deprimerad, sårbar och nästan alltid som ett offer, och att jag ständigt har ångest. Det är ju inte hela jag. Det är ju episoder i livet. Jag vill väl inte påstå att jag är världens mest sprudlande livsbejakande människa, men … jag skrattar väldigt ofta, faktiskt. Men, det känns ganska meningslöst att göra serier om när jag och min lillebror sitter och drar torra interna skämt bara för att berätta om hela mig, liksom.

Hur mycket tar du dig konstnärliga friheter med verkligheten?

– Det säger jag inte! [Skratt]

Har din familj läst och reagerat på albumet?

– Jag har ingen kontakt med min mamma, så jag vet inte om hon läst albumet eller ej. Min övriga släkts reaktioner är liksom en sak mellan dem och mig, så det vill jag inte berätta.

Helt OK. Hur ser du själv på det albumet i dag?

 – Jävlar vad dåligt jag ritade!! [Skratt] Inte för att jag påstår att jag ritar bra nu, men i alla fall bättre än då! Hjälp! [Skratt] Usch, nä, jag har knappt läst igenom albumet sen det kom ut, ska jag säga … Jag har försökt men inte kunnat, för jag får någon slags … pinsamhetskänsla över mig, liksom! Men det tror jag de flesta får som läser det de själva gjort. Och musiker brukar väl inte direkt sitta och lyssna på sina egna skivor … eller? [Skratt]

»Dialog med mig själv«

Var det svårt att göra en uppföljare till ett så emotionellt uttömmande och kritikerrosat album?

– Tja … både och. Först började jag på den boken jag håller på med nu, men jag pallade faktiskt inte det psykiskt, för den är mer jobbig att göra. »Hundra år« hade ju bara varit jobbig att göra, och jag orkade inte börja med något så jobbigt igen, så jag tänkte: »Jag gör något roligt istället!«. Det var faktiskt ganska roligt att göra »Mie«. Jag märkte att det faktiskt kan vara roligt att rita också, även om den, tycker jag nu, också är jättedåligt ritad!

Men jag hade ju mycket mer prestationsångest. Jag var helt övertygad om att alla skulle tycka den var asdålig, och bli superbesvikna för att den inte var så där självutlämnande. Fast … jag tycker faktiskt jag lämnar ut mig själv mer i »Mie« än i »Hundra år«. Och när jag fick förhandskopian av »Mie« så fick jag verkligen panik och tänkte: ”Jääääävlar vad uuuuselt!!!!« Jag höll på att ringa till Ingemar och skälla ut honom för att han ger ut sån skit! [Skratt] Fast nu tycker jag »Mie« är OK.

Vad var grundtanken bakom berättelsen?

– Jag kommer inte exakt ihåg grundtanken, men man kan väl säga att det är en dialog med mig själv, typ.

Jag kan inte låta bli att associera till Madison Clell, en amerikansk tjej som gör självbiografiska serier om sin sjukdom, dissociativ identitetstörning eller »multipla personligheter« som det mer populärt kallas. Vi skrev om henne i B&B 1/00. Är det något som du har läst?

– Den serien har jag inte läst. Mie hittade jag väl på nån gång när jag började Konstfack för fyra år sen. Vissa har ju inte fattat att hon inte finns på riktigt. För en del verkar det så viktigt, och självklart, att allt i så kallade självbiografiska serier måste vara exakt som verkligheten. Antingen har man väl inte orkat läsa sista sidan i albumet då, eller så är jag väl så bra på att »skapa en illusion«. [Skratt] Jag är inte Mie, men jag är inte heller tjejen med långt hår i serien.

Nja, det framgår väl ganska tydligt, om inte annars så av slutkommentaren. Hade du »Fight Club« i tankarna från början, eller?

– Nä, »Fight Club« såg jag först när jag typ hade ett kapitel kvar att rita. Och jag sa bara »JAA!! Herregud! Det är ju jag!! Och det är ju Mie! Mie är Tyler Durden!« [Skratt]

Hur kom det sig att det blev en så helt annan ton i det nya albumet jämfört med det första? Mycket mer harmonisk och lugn.

– Jag är nog mer harmonisk och lugn som person, kanske. Jag vet inte. Jag tror att det hänt en del med mig som människa sen jag ritade första albumet. Helvete vad dåligt jag mådde då!! Nu är livet, peppar, peppar, ett lite mindre helvete. [Skratt]

Inte ensam

»En snäll kille« skapade ganska mycket rabalder när den gick i DN och i albumet »Allt för konsten 2«. Några kommentarer?

–Gjorde den? Det har jag missat. Eller snarare har jag väl snälla människor runt mig som försöker avskärma mig från rabalder. Rabalder är bland det värsta jag vet. Rabalder är lika med panikångest för mig. På riktigt alltså. Fy fan.

Läser du själv serier, förresten?

– Åh, jag läser så lite serier. Jag skulle vilja läsa mer. Jag äger pinsamt lite seriealbum. Men jag har några som jag läser om och om igen, som jag alltid kommer tillbaka till, och det är serier av Debbie Drechsler och Phoebe Gloeckner till exempel. När jag läser dem känner jag: »Jag är inte ensam«, liksom. De är som jag … fast 10 000 gånger bättre förstås! Jag beundrar verkligen dem. En annan serietecknare jag beundrar är Gunnar Lundkvist. Han är också helt fantastisk, fast på ett annat sätt, då. Det är så sorgligt och tragiskt, men så otroligt roligt på samma gång!

Och han bara »nailar« alla känslor såååå, liksom, men använder knappt några ord alls.

Jag kunde just tänka mig att Gunnar Lundkvists serier kunde vara i din smak. Musik verkar annars också vara en viktig del av ditt liv.

– Ja, det är jätteviktigt. »Jag lyssnar både på synt och hårdrock« [Skratt] Men jag spelar ju inget instrument själv eller så. Jag bara lyssnar, och köper alldeles för mycket skivor för min ekonomi …

Om jag frågar varför du lyssnar på den musik du lyssnar på?

– Det kan jag inte svara på. Jag tycker inte om att analysera musiken jag tycker om. Jag analyserar allt i mitt liv, men jag har faktiskt musiken som en jätteviktig oas för mig. En viktigt »analysfri zon«.

OK, det kan jag som recensent respektera. Ibland känner jag bara för att läsa en bok eller se en film utan att börja fundera över vad jag tycker och varför. Men vad händer nu då? Hur ser framtiden ut?

– På kort sikt vill jag gå klart min utbildning och ge ut min bok.

Och på lång sikt?

– Vill jag bli rik och lycklig! [Skratt] Tja, jag vet inte. Jag vill kunna ha ett bra fungerande liv, liksom. Att jag ska kunna känna mig lugn och trygg, och att det ska funka för mig att leva. Låter dumt kanske? Ja, jo, så är det i alla fall. Jag vill klara av livet, och för att göra det så måste jag få hålla på med något slags skapande, så det hoppas jag någorlunda kunna försörja mig på i framtiden.

—

Åsa Grennvall-bibliografi

Följande uppgifter är hämtade från förlaget Optimals hemsida (www.optimalpress.com).

EGNA FANZIN
Mitt största skryt (1999), Sex 1 (1998), 2 (1999), 3 (1999).

TIDNINGAR
Bleck 1, 2, 3–4/00, Dagens Nyheter 13/5–19/6 2000, Galago 1/99 (nr 56), 4/00 (nr 63) och 4/01 (nr 67), MegaPyton 2/99 (nr 34) och 3/99 (nr 35), Röd Press 3–4, 5–6/00, 1/01,4/01, Megafon 1-4/01.

SOLOALBUM
»Det känns som hundra år« (Optimal Press 1999), »Mie« (Optimal Press 2000), »Sjunde våningen « (Optimal Press 2002).

ANTOLOGIER OCH ANDRAS ALBUM
»Allt för konsten« 2 (Optimal Press 2000), »Härda ut« (av Daniel Ahlgren, Åsa har skrivit texter till två illustrationer) (Optimal Press 2000).

INTERVJUER
Åsa har blivit ganska uppmärksammad i media de senaste åren och andra intervjuer kan man bland annat hitta i: Bibel nr 14/00, Arbetaren 10/00, Aftonbladet 15/4-2000, GP 17/4-2000, DN 29/8-2000, Veckorevyn 23/00, Röd Press nr 3–4/00 samt Megafon 1/01.