Men in tights – hur skildras homosexualitet i superhjältegenren?

Hur är det egentligen med samborna i Läderlappsgrottan? Och hur är det att växa upp som amazonprinsessa på en ö full med halvnakna kvinnor? B&B tittar närmare på vilka superhjältar som är gay och på den kritik som framförs mot att ta upp kontroversiella ämnen i serier.

Homosexuellas rättigheter har alltmer hamnat i fokus i samhällsdebatten, något som säkert har samband med en ökad synlighet i samhället, inte minst genom återkommande arrangemang som Stockholm Pride och kändisar som »kommer ut«. Den som har problem med bögar och flator kan sluta läsa på en gång, för hela denna artikel behandlar homosexualitet i superhjältegenren som något positivt. Eller så är det kanske just homofoberna som har allt att vinna och inget att förlora på att ta del av hur homosexuella skildras. Noteras bör också att benämningarna »homosexuell«, »gay«, »bög« och »flata« används om vartannat, men att ingen variant på något sätt ska tolkas som nedsättande.

Homosexuella serieskapare

Man räknar med att tio procent av jordens befolkning har en homosexuell läggning – oavsett kön, ålder, religion och nationalitet. Själv har jag genom åren blivit mer och mer homovänlig i takt med att människor i min omgivning har »kommit ut ur garderoben«. Homosexuella har samma problem med kärlek, relationer, studier och arbetsliv som alla andra, men därtill kan man även lägga diskriminering och rädslan för våld. Just våld mot homosexuella – det man på engelska kallar gay bashing, ett ord vars närmsta svenska motsvarighet vore »bögknackning« – är inget man ska ta lätt på. Våld mot homosexuella har nästan fördubblats under de senaste tjugo åren, i takt med att allt fler väljer att leva öppet. Enligt en undersökning som publicerades i Aftonbladet 1997 har 23 procent av alla homosexuella någon gång utsatts för någon form av trakasserier på grund av sin läggning.

I skrivande stund har en historia i den amerikanska serietidningen Green Lantern nr 154 (november 2002) väckt stor massmedial uppmärksamhet för sitt sätt att ta upp problemet med gay bashing. Men mer om detta senare. Vi börjar med att presentera några serieskapare inom den amerikanska superhjälteindustrin som har valt att öppet träda fram med sin homosexualitet.

Eric Shanower är mest känd för Age of Bronze för Image (se förra B&B), men har även gjort ströjobb för Marvel, DC Comics, First och Dark Horse på titlar som The Badger, Nexus, Dark Horse Presents och Batman. P. Craig Russell har gjort några få inhopp i superhjältegenren på titlar som Batman: Legends of the Dark Knight, The Sandman och Marvel Fanfare, men hans illustrativa stil kommer dock mer till sin rätt i projekt som Elric, Classics Illustrated och i hans seriebearbetningar av berömda operor som i The Ring of the Nibelung. Steve Sadowski har just klivit av JSA, en högprofilserie hos DC Comics som Sadowski fick teckna trots bara några få meriter.

Gayikonen Wonder Woman

Phil Jimenez »kom ut« inför serieläsarna på brevsidorna i Tempest nr 4 (1997) och berättade om sitt förhållande med den i aids avlidne DC-redaktören Neal Pozner. Jimenez har en stil som är starkt influerad av George Pérez – fast om möjligt ännu mer detaljerad – och han har mycket riktigt följt i Pérez fotspår när han, efter succen med The Invisibles, fick ta över som författare och tecknare på Wonder Woman, en av DC Comics riktigt stora ikoner. Vad få i Sverige vet är att Wonder Woman – eller Mirakelkvinnan som hon även kallats på våra längdgrader – alltid varit en stor gayikon i USA.

William Moulton Marston skapade Wonder Woman 1941 som en positiv förebild för självständiga unga kvinnor, men kunde inte låta bli att i sina manus ständigt stoppa in homoerotiska undertoner och bondage-inslag (det vill säga scener där hjältinnan blir bunden på ett sätt som underförstått kan ses som en sexuell handling). Och så bodde hon ju på en ö full av amazonkvinnor, även om amazonerna snarast framställdes som asexuella.

Fredric Wertham, seriernas store kritiker under femtiotalet, menade att Wonder Womans enda uppgift var att förvrida unga flickor till lesbianer … (Batman, hans unge medhjälpare Robin och betjänten Alfred pekades förresten även de ut som misstänkt homosexuella av Wertham, varför förlaget snabbt stoppade in en faster Harriet i serien för att stävja rykten om ett bögkollektiv i Läderlappsgrottan.)

På sjuttiotalet bidrog TV-serien »Wonder Woman« med glamorösa Lynda Carter i huvudrollen till att befästa figurens kultstatus på ett sätt som i dag kan jämföras med »Xena, Warrior Princess«, en av vår tids stora gayikoner. Jimenez berättar själv:

»Sättet som Lynda Carters >Wonder Woman< snurrade på [för att byta identitet} var en stor grej för många bögar jag känner. En del pratar ofta om det symboliska i det där, om hur hon genomgick en förvandling från en grå mus med fula kläder till en jätteläcker superhjältinna. Jag brukade öva på den där snurren när jag var liten. Troligen har det att göra med att jag var bög redan då. Åtminstone antar jag själv att det förklarar en hel del.«

I Jimenez tolkning har Wonder Woman återvänt till sitt ursprungliga uppdrag att arbeta för fred och jämlikhet i »patriarkatets värld«. Fokus i serien har åter flyttats till kvinnorna, något som andra serieskapare tidvis har glömt bort. Numera möter WW oftare kvinnliga skurkar än manliga dito.

I Wonder Woman nr 168 (maj 2001) introducerade så Jimenez ett lesbiskt amazonpar, Iphtime och Anaya. Med anledning av Wonder Womans reaktion, eller snarare brist på reaktion, kan man sluta sig till att homosexualitet inte är något nytt eller märkvärdigt på Paradisön.

Vem är gay i JLA?

Men det finns fler skildringar av homosexuella hjältar och förhållanden i äventyrsgenren, även om det mest handlar om antydningar och mycket sparsmakad fysisk kontakt. Det finns också en tendens bland vissa serieskapare att ignorera en homosexuell läggning eller till och med försöka »bota« gayhjältar. DC Comics får dock sägas vara bäst på att erkänna homosexuella som en del av det moderna samhället och därmed som något man kan skildra i en serie.

Ett av de mig veterligen första lesbiska paren i äventyrsgenren fanns redan i »Camelot 3000« (i USA 1982–85; på svenska i Gigant 1984–85 och mera nyligen i Fantomen 2000–01). Historien kretsade kring ett framtida England där kung Artur och hans riddare kring det runda bordet återföds för att rädda sitt folk från en stor fara, och upphovsmännen Mike W. Barr och Brian Bolland satte en ny knorr på tragedin om Tristan och Isolde genom att låta Tristan återfödas som kvinna i stället för som man. Resultatet blev utdragna samvetskval, men til syvende og sidst visade Barr dock att kärleken övervinner alla hinder, även könsgränser, och lät de två få varandra – som kvinnor. En mer förutsägbar lösning hade ju annars varit att låta Tristan få bli man igen.

Bland »Supermans« bifigurer finns Maggie Sawyer, chef för Metropolis-polisens specialstyrka SCU, som i en minnesvärd historia i Action Comics nr 600 blev utpressad av Lex Luthor, som hotade att avslöja henne som lesbisk. John Byrne, som skapade Maggie, har dock fått viss kritik för att Maggie blivit en klicheartad butch-flata (det vill säga tuff och markerat »manlig« till sättet).

I Justice League America har man haft flera gayhjältar, till exempel Icemaiden och Tasmanian Devil.

Något av ett stående skämt under Gerard jones sejour på tidningen (1994–96) var att låta läsarna gissa vilka hjältar som egentligen var gay … Man antydde till exempel att kompisarna Obsidian och Nuklon var bögar, men poängen i det fallet var att Obsidian som skuggvarelse våndades över att han inte ens hade en sexualitet eller ett kön över huvud taget.

Även i Devin Graysons och Yvel Guichets Relative Heroes, en miniserie om ungdomar avsedd för ungdomar, skildras våndorna med att förlika sig med att vara homosexuell, fast på ett ganska lågmält sätt. Som äldre läsare förstår man snart vad det rör sig om när femtonårige joel rodnar inför snygga killar och till sist förkunnar att han ska sluta ljuga för sig själv … »Relative Heroes« är en mycket underhållande serie med många bottnar.

Partnerskap i The Authority

På DCs vuxenetikett Vertigo kan man i regel ta ut svängarna ännu mera, och en av de första miniserierna där var Peter Milligans och Duncan Fegredos The Enigma (1993), en mycket bra serie vars hela poäng var att huvudpersonen förnekade sin homosexuella läggning. Här skildrades även sex på ett för amerikanska serier ovanligt öppet sätt.

The Authority från DC:s andra underetikett Wildstorm stoltserar annars med genrens enda äkta homopar. Författaren Warren Ellis lät figurerna Apollo och Midnighter »komma ut« i The Authority nr 7 (november 1999), medan hans efterträdare Mark Millar lät dem ingå partnerskap i nr 29 (juli 2002). Konservativa grupper i USA såg naturligtvis rött och menade att sådant snusk inte hörde hemma i seriernas värld.

Marvel Comics har betydligt färre exempel på homohjältar, även om många menar att mutantserien »X-Men« delvis kan ses som en allegori för den förföljelse som homosexuella utsätts för. Den i dag mest kände Marvel-bögen är Northstar i Alpha Flight, och även där hade John Byrne ett finger med i spelet som manusförfattare och tecknare. Den unge mutanten Northstar bodde som yngling hos en äldre man som fick honom att acceptera att han var »annorlunda« – men var det som mutant eller som bög? Byrne har kallat Northstars homosexualitet för »den sämst bevarade hemligheten i Marvels universum«, även om det långt senare var Scott Lobdell som skrev Alpha Flight nr 106 (1992), där Northstar kom ut.

Figuren fick efter detta vara med om att tvillingsystern Aurora tog våldsamt avstånd från honom just på grund av hans läggning. Någon manusförfattare försökte även »bota« Northstar. Häromsistens blev Northstar medlem i X-Men, och ett triangeldrama med bland annat Iceman sägs vara på gång.

»Fysiskt och psykiskt skadligt«

Nyligen har ännu ett avslöjande orsakat stor uppståndelse i amerikanska medier, och man kan misstänka att de ansvariga på Marvel velat visa att de inte var sämre efter det starka ställningstagandet för homosexuella i DC:s serier. För Marvel rörde det sig dock inte direkt om en superhjälte, utan om västernhjälten Rawhide Kid. I den nya miniserien Rawhide Kid: Slap Leather på vuxen etiketten MAX (en serie som i skrivande stund faktiskt ännu inte kommit ut) förklaras Rawhide Kids blyghet och tafatthet inför damer med att han egentligen är bög.

I december 2002 tvingades Stan Lee försvara beslutet att göra Rawhide Kid till homosexuell i programmet »Crossfire« på CNN, där antagonisten var Andrea Lafferty, talesman för den ultrakonservativa och religiösa gruppen Traditional Values Coalition (TVC), som bedriver lobbyverksamhet mot evolutionsteorin, homosexualitet, porr, abort och islam. TVC anser bland annat att »homosexualitet är både fysiskt och psykiskt skadligt för den som sysslar med det« och hävdar att homosexuella oftare än andra anfäktas av »könssjukdomar, ändtarmscancer, aids och drogmissbruk«.

I debatten försvarade sig Lee med att just den här serien var avsedd för vuxna, medan Lafferty påstod att alla serier är riktade till eller letar sig fram till barn, och att sexual politik inte hörde hemma i serier. Lees slutliga kommentar:

»Låt mig bara slå fast att vi på Marvel Comics sysslar med underhållning. Vi ger ut serier för alla, och alla kan känna igen sig i figurerna i våra tidningar. X-Men är ett bra exempel på det. Vi har figurer med alla möjliga nationaliteter och av båda könen. jag har själv inte skrivit [Rawhide Kid-historien, det gjorde Ron Zimmerman] – faktiskt så fick jag höra talas om den först i går – men det är inget fel på den. Det finns homosexuella i samhället i dag. Vi har en homosexuell hjälte, och det är inget fel med det. Det finns säkert hjältemodiga homosexuella i det verkliga livet också.«

Bögknackning i Green Lantern

Hjältar ja.

Man aktar sig dock noga för att framställa homosexuella i dålig dager, så det finns bara några få exempel på gayskurkar. Hos DC har Flashs gamle fiende Pied Piper blivit gay-aktivist. Ibland antyds också att skurkarna joker och Riddler egentligen är attraherade av Batman och begår brott bara för att fånga dennes uppmärksamhet.

I Silver Surfer nr 99–100 (december-januari 1994–95) lät man dock Marvel-universumets motsvarighet till hin håle, Mephisto, anta kvinnlig form och förföra den ädle rymdsurfaren. Ska man hårdra det hela är det egentligen obetänksamt att klassa bisexualitet som något ondskefulla krafter hänger sig åt, men goda människor bara luras till. Det underliga i sammanhanget är att historien skrevs av Ron Marz, samme man som några år senare faktiskt kläckte iden att låta en bifigur i »Green Lantern« utsättas för den »bögknackning« som jag tidigare nämnt.

Så låt oss titta lite närmare på just det fallet: Även om det var Marz som fick iden tillsammans med redaktören Bob Schreck, så var det författaren Judd Winnick som skapade Green Lantern/Kyle Rayners assistent, den sjuttonårige Terry Berg. Figuren presenterades i Green Lantern nr 129 (2000) och »kom ut« i nr 137 (2001) genom att bekänna sin kärlek till Kyle. Nr 137 fick till och med pris från Gay and Lesbian Alliance Against Defamation (GLAAD) som det årets bästa serietidning. Winnick har i intervjuer berättat att Terry blivit en större del av serien än vad han från början avsett, och visst är Terry en sympatisk figur som alltid har en sarkastisk kommentar på lager. Chockvärdet av den brutala misshandeln i Green Lantern nr 154 (november 2002) blir därmed desto större. För de flesta är den här typen av misshandel något ganska abstrakt, men här blir det obehagligt påtagligt för såväl läsaren som för Green Lantern. Terry och hans pojkvän pussas på öppen gata, vilket provocerar tre män så till den milda grad att de slår Terry sönder och samman.

I sin jakt på gärningsmännen hänger sig hjälten sedan åt tveksamma metoder som gör honom nästan lika brutal som förövarna. Även det är en poäng att fundera på, om ändamålet alltid helgar medlen. Är det egentligen någon skillnad på att misshandla en oskyldig eller en brottsling? Hur långt får en hjälte gå och fortfarande vara en hjälte? (Läs gärna Göran Sembs spalt om fascistiska superhjältar i B&B 2/02!)

Liberal propaganda?

Men är det då rätt att ta upp kontroversiella ämnen i ett medium som den tecknade serien, särskilt som serier i stor utsträckning läses av barn och ungdomar?

»Nej«, tycker bland annat Traditional Values Coalition, som vi har nämnt tidigare i anslutning till debatten om Rawhide Kid. TVC har varit en av DC Comics mest framträdande belackare i den här frågan, och fokuserar mer på att bekämpa framställningen av homosexualitet som något normalt och accepterat, än på att motverka misshandel och diskriminering.

Så här skriver TVC på sin webbplats om Green Lantern nr 154:

»Det senaste försöket att framställa homosexualitet som normalt beteende leds av Bob Schreck, en redaktör på DC Comics som beskriver sig själv som bisexuell. Serietecknaren Judd Winnick tecknar det hela. [ … ] Den sorgliga sanningen är att det är betydligt mer vanligt med våld inom homosexuella förhållanden än i de sällsynta fall då homosexuella misshandlas av icke-homosexuella.«

För mig är det beklämmande att försök att diskutera samhällsproblem i USA ofta avfärdas från konservativt håll såsom »liberal propaganda« – som om det vore fel att vara mot orättvisor i allmänhet.

Just tidningen Green Lantern har ju också ett illustert förflutet när det gäller socialt patos, och har varit banbrytande när det gäller att ta upp kontroversiella ämnen. Denny O’Neil och Neal Adams skickade i Green Lantern nr 76–89 (1970–72) ut den konservative Green Lantern och den liberale Green Arrow på en odyssé genom USA, där de fick ta ställning till problem som drogmissbruk, hemlöshet, rasism, miljöförstöring och människors bristande medkänsla. Winnick gör alltså inget annat än att vårda en gammal god tradition. Och som förlag har man ändå ett visst samhällsansvar, oavsett om man ger ut böcker eller serier, det kan nog de flesta hålla med om.

Serien som tidsspegel

Orsaken till att den amerikanska mainstream-seriekulturen blivit mer öppen för att ta upp kontroversiella ämnen sägs ofta vara Alan Moores »Swamp Thing«, en serie som från mitten av åttiotalet banade väg för mognare och mer samhällskritiska serier.

Moore öppnade även dörren för flera andra brittiska serieskapare i USA, vilket i sin tur ledde till tillkomsten av DC:s vuxenetikett Vertigo.

I dag har Moore tyvärr gjort avkall på att diskutera allvarliga ämnen i superhjälteserier. Svaret på vår fråga blir även från hans håll »Nej«. Moore hävdar att man »trivialiserar problemen« genom att ta upp dem i superhjältegenren, och vill att hans superhjältar ska ingjuta optimism, beundran och glädje. (Detta märks inte minst i den pastischliknande serien »The Cobweb« för America’s Best Comics, där det vimlar av bondage och kittlande homoerotik med glatt femtiotalsstuk.)

Nu ska detta inte utläsas som att Moore är homofob – tvärtom finns det flera exempel på positiva framställningar av homosexuella i bland annat Top 10 (en annan ABC-tidning, där det sista numret visar hur en av huvudpersonerna, ett manligt polisbefäl i övre medelåldern, kommer hem efter jobbet och myser med sin make) – men Moore verkar numera vara ovillig att ens antyda att det finns människor som inte gillar homosexuella eller mörkhyade. Moores superhjälteserier av i dag skildrar till viss del rosiga idealvärldar befriade från diskriminering.

Men se där tycker jag att gamle Alan gör fel. En författares uppgift är ju att fånga läsaren, att lyfta fram rollfigurernas inre, samt att belysa flera sidor av ett problem. Även en serieförfattare kan göra en insats. Man är nämligen grovt fördomsfull mot serien som uttrycksform om man väjer för svåra och provocerande ämnen. Just Moore har för mig stått för många minnesvärda och tankeväckande historier i just superhjältegenren, till exempel Vigilante-historien i Batman – Mörkrets Riddare nr 6/92, där jag förstod att frågan om ont och gott är så oändligt mycket mer komplicerad än vi tror, och att till och med en pedofil kan ha faderskänslor.

Visst finns det många som tycker att det är opassande att ta upp homosexualitet i material som läses av barn, men att sätta skygglapparna på, är nog att göra våra barn en björntjänst. Vi lever inte längre i något heterosexuellt folkhem med hemmafruar, Volvo och villor. Tio procent av världens befolkning består av homosexuella, så för ökad realism och verklighetsförankring borde serierna rimligtvis spegla detta.

Jag förespråkar dock inte bögknackning varje månad, och heller ingen »Captain Homo« i paljetter (som det dåliga och ganska fördomsfulla exemplet Extraño, en aids-smittad fjolla i DC-tidningen Millennium från 1988). Jag föredrar varianten i Kurt Busieks Power Company, där man inte gör någon stor grej av Josiah Powers homosexualitet, utan bara i förbigående nämner att han har en manlig livskamrat. Som om det vore det naturligaste i världen.

Reds. anm.: Artikeln fick efter den ursprungliga publiceringen viss läsarkritik för att den var orättvis mot Alan Moore.