Fantastic Four – en inte särskilt fantastisk (men ändå underhållande) film

Efter de senaste årens stora succér med superhjältefilmer är det så alltså dags för Fantastiska Fyran att invadera biosalongerna runt om i världen.

Originalserien har drygt 45 år på nacken så när man nu ska återberätta historien om den triste forskaren Reed Richards och hans närmaste är det klart att storyn måste moderniseras något. Tyvärr har man inte riktigt lyckats med det.

I början av filmen möter vi en bankrutt Reed Richards som tillsammans med vännen Ben Grimm söker upp rivalen von Doom för att få denne att finansiera ett forskningsprojekt i rymden. Fem minuter senare befinner sig hela styrkan (inklusive Dooms flickvän Sue Storm och hennes extremsportande bror Johnny) på plats i en rymdstation och efter ytterligare några minuter bombaderas de av kosmisk strålning.

Efter en tid i karantän på jorden upptäcker de snart att de utvecklat övermänskliga förmågor. Visst, det är häftigt att se en brinnande man flyga omkring men i övrigt bjuder inte filmen på mycket mer än vad man redan sett i trailern. Som så många andra superhjälteserier är Fantastiska Fyran en väldigt grafisk samling superhjältar som inte riktigt funkar om man tar dem från sitt rätta element. Idén med Mr. Fantastic kan se läcker ut på pappret men vad har man egentligen för nytta av att kunna förlänga sina kroppsdelar (den som vill kan här passa på att lägga in sina egna porr-relaterade skämt), jag har svårt att se vad som skulle vara så fantastiskt med att kunna sträcka sig efter något som befinner sig långt borta? Detta har filmmakarna även problem med i filmen, i de få scener där han faktiskt använder sin kraft är det bland annat för att fånga upp en fallande vinflaska eller skriva på en griffeltavla som står några meter bort. Annars är skådespelaren Ioan Gruffud precis så tråkig som jag förväntar mig att Reed Richards SKA vara. Någon som däremot inte är som han ska vara är ärkeskurken Dr. Doom. I denna moderniserade variant är han istället för en östeuropeisk diktator en girig finansman. Triangeldramat mellan honom, Sue och Reed faller platt till marken. man bryr sig inte ens om den.

Precis som i serien ligger istället sympatin hos den monstruöse Thing, de ”mänskliga” bitarna med stenmonstret funkar oväntat bra.

Till skillnad från filmer som X-men, Blade och Spiderman så har man den här gången valt att rikta in sig på en något yngre målgrupp. ”Fantastic Four” blir aldrig för otäck eller invecklad för de yngre åskådarna. Tyvärr blir den heller aldrig särskilt spännande. Filmens största problem är att den inte har någon ordentlig handling. Det spelar ingen roll hur många miljoner man har att lägga på specialeffekter, har man inget manus blir det heller ingen bra film. Speciellt inte med en så extremt oblyg produktplacering.

Ett genomgående problem i den här sortens filmer är att filmmakarna oftast inte vet vad de ska göra med hjältarna när de väl fått sina krafter. I fallet med ”Fantastic Four” blir detta extra tydligt då filmen innehåller en lång passage där huvudrollsinnehavarna håller sig instängda i hemmet i väntan på ett botemedel. Det händer inte särskilt mycket mer i filmen, historien saknar drivkraft. Detta gör även Dr Doom, hans enda mål tycks vara att jävlas med sina tidigare kollegor.

Men trots ett ganska torftigt berättande innehåller filmen ändå en del kul grejer som lyfter helheten.

Att man valt att satsa mer på humor än action känns bra, filmen kryllar av one-liners. Visserligen är det bara hälften av dem som fungerar men den andra hälften är riktigt roliga. Slutligen kan man säga att filmen, trots en del roliga inslag mest framstår som en lightversion av de mer lyckade seriefilmatiseringarna, eller som en något tristare version av Pixarfilmen ”The Incredibles”.
Sådana här filmer kan passa bra en varm sommarkväll då man inte orkar tänka själv.