Den japanska seriemarknaden är så stor att vi i Sverige ibland har svårt att förstå hur inflytelserika de tecknade serierna är i Japan. Ett exempel är så kallade »doujinshi« , eller amatörserier, som i Japan är en hel industri med egna mässor där 30 000–40 000 serieskapare träffas och säljer sina egenhändigt tryckta tidningar och böcker.
»Chobits«, en av Clamps mest populära serier just nu.
Doujinshi
Doujinshi är också ett bra exempel på hur den japanska förlagspolicyn skiljer sig från den som tillämpas i västvärlden. De japanska förlagen inte bara tillåter plagiat, de till och med uppmuntrar läsarna att göra egna serier med sina favoritfigurer. Jämför detta med till exempel Disneykoncernens eller Hergés arvtagares närmast paranoida copyrightexercis. De japanska förläggarna anser att amatörserierna bidrar till att öka intresset för de ursprungliga serierna, medan de västerländska förlagen enbart ser dem som hot mot de egna produkterna.
Men tillbaka till Clamp. Även doujinshi-marknaden har sina egna hjältar och favorittecknare, och i slutet av åttiotalet var de populäraste tecknarna en grupp kvinnliga serieskapare som kallade sig Clamp. Gruppen bestod inledningsvis av tolv personer som mest ägnade sig åt att festa tillsammans. Några av dem tyckte även om att göra serier, men efter hand som ambitionerna växte föll fler och fler ifrån.
Arbetsfördelning
Clamp består idag av fyra serieskapare som alla hjälps åt att skapa serierna. Nanase Ohkawa är gruppens ledare. Hon är också den som skriver historierna och dialogerna och lägger upp de långsiktiga strategierna. Mokona Apapa är huvudansvarig för teckningarna och för designen av figurerna. Mick Nekoi är assisterande tecknare och tar hand om alla annorlunda figurer, liksom även om färgläggningen. Satsuki Igarashi, slutligen, är ansvarig för övergripande design och är också assisterande tecknare. Alla är födda i slutet av sextiotalet.
Många av samlingsvolymerna innehåller extramaterial där skaparna vänder sig direkt till läsarna, så kallad ”fanservice”. Detta är något gruppen ser som betydelsefullt.
Gruppen framstår vid intervjuer som oerhört sammansvetsad. Framgångsrika japanska serieskapare brukar skaffa sig assistenter som gör stora delar av arbetet, men trots deras stora framgångar är det fortfarande ovan nämnda kvartett som själva sköter produktionen. De hävdar själva att gruppens nära samarbete, där de tillåts vara sina egna största kritiker under hela tillkomstprocessen, är ett av skälen till att de fortfarande fungerar så bra tillsammans.
Även om de initialt varnades för att skapa en seriestudio bestående av enbart kvinnor har det alltså i praktiken fungerat alldeles utmärkt. Kvinnliga seriekollektiv är inte ovanliga i Japan. Professionella studior med enbart kvinnor är mer sällsynta, men de finns. Den framgångsrika serieskaparen Rumiko Takahashi (»Ranma 1/2« med flera) håller sig till exempel enbart med kvinnliga assistenter.
Clamp är för övrigt inte någon akronym för medlemmarna i gruppen, om nu någon trodde det. Enligt gruppledaren Nanase Ohkawa betyder ordet bara »ett antal potatisar«. Uppenbart är att gruppen åtminstone delvis skapade namnet för att ha något att gömma sig bakom, eftersom de i alla fall initialt gärna ville förbli anonyma och inte ståta med vem som gjort vad. Detta har dock ändrats och numera är de noga med att ge sina fans all den information de vill ha via en aktiv hemsida, extraserier om studion i slutet av samlingsvolymerna och så vidare.
Genombrott
»Magic Knight Rayearth« är en fantasyskröna med tre tjejer i huvudrollerna; en slags intelligent uppföljare till den populära »Sailor Moon«.
1990 upptäcktes gruppen, som då fortfarande bestod av sju medlemmar, av en redaktör på ett större serieförlag och fick erbjudandet att skapa professionella serier. Resultatet blev »RG Veda«, och redan där hittar man mycket av det som skulle bli gruppens kännetecken: ett mytologiskt tema (i denna serie baserat på hinduismen), överdrivet modemedveten fantasy-design och de snyggaste manliga figurerna i hela den japanska serieindustrin.
Det egentliga genombrottet kom år 1994 när förlaget Kodansha erbjöd dem att skapa serier för den populära tjejtidningen Nakayoshi. Serien »Magic Knight Rayearth« (Den magiske riddaren Rayearth) blev ett av de populäraste inslagen i tidningen det året. Historien handlar om tre tjejer som förflyttas till den magiska världen Cephiro, där de får i uppdrag att befria prinsessan Emeraude från superskurken Zagato. Efter många äventyr lyckas de, men upptäcker då att Emeraude blivit förälskad i Zagato, vilket trasslar till saken. Serien utkom två år efter den mycket framgångsrika »Sailor Moon« och anklagades av somliga för att vara ett plagiat. Men serien är trots allt så pass originell och personlig att kritiken får anses som obefogad.
Storslaget fantasyepos
En av gruppens mest framgångsrika serier är fantasyeposet »X/1999«, en mörk och allvarIig serie om den klassiska kampen mellan gott och ont.
Många betraktar »X«, eller »X/1999« som serien heter på engelska, som gruppens storverk. Den startades redan 1992 och är fortfarande oavslutad. »X« handlar om »Det slutgiltiga slaget« som förlagts till år 1999. Kampen står mellan ett antal övernaturliga väsen som tagit mänsklig skepnad och nu samlats för att utkämpa den sista striden. Himlens drakar står för ordning och vill bevara jorden genom att rädda mänskligheten, medan jordens drakar står för kaos och vill omforma jorden genom att utplåna mänskligheten.
Detta storslagna fantasyepos är Clamps mest dystra och tragiska serie, men trots, eller kanske just på grund av, detta har den en rabiat fanskara som följer serien troget även om huvudpersonerna har en förmåga att dö precis när man börjar engagera sig i dem.
Clamp har tagit paus i produktionen av »X« ett flertal gånger, men återvänder alltid till serien till läsarnas skräckblandade förtjusning.
Magisk kortlek
Sakura Kinomoto är huvudpersonen i »Cardcaptor Sakura«.
Nästa stora publikframgång skulle dock bli »Cardcaptor Sakura«, en serie om en liten tjej, Sakura Kinomoto, som får i uppdrag av att fånga alla korten i en magisk kortlek. Varje kort har en viss egenskap och motsvaras av en magisk varelse. För varje kort som Sakura fångar blir hennes egen magi starkare och möjligheterna att möta nya hot större. »Cardcaptor Sakura« startade 1996 och blev den serie i vilken Clamp utvecklade sin supergulliga, tjejtillvända stil till fullo.
På ytan kan detta se ut som ytterligare en serie vars främsta syfte är att sälja kortspel, men som alltid med Clamp finns det mer än så att hämta för läsarna. Det mest intressanta är nog den spirande romansen mellan Sakura och hennes rival om korten, Syaoran, medan den aldrig uttalade romansen mellan Sakuras bror och hans manlige vän Yukito lägger ytterligare en dimension till historien.
Psykiska krafter
»Clover« är en av Clamps mest visuella serier, med fantastiska scener som blandar två av gruppens favoritteman: science fiction och kärlek.
Clamp har skrivit och tecknat så många framgångsrika serier att jag bara kan ta upp några av dem. »Clover« skapades år 1997 för tidningen Amie, och handlar om människor med övernaturliga krafter. Flickan Suu är huvudperson och visar sig ha varit del av ett experiment som gick ut på att lära personer med psykiska krafter att hantera dem. Hon blev så kraftfull att till och med militären är rädd för henne, och nu jagas hon av olika länders underrättelsetjänster. Detta är den visuellt mest ambitiösa av alla Clamps serier och en av de mest lyckade.
»Wish« intar en särställning eftersom den tecknades av Nekoi och inte av Mokona. Nekoi har en mindre detaljrik stil som fungerar väl till just »Wish«, en serie om en liten pojke som räddar en ängel från en attackerande kråka och får önska sig vad han vill. Historien har berättats förr, men Clamp gör den till sin helt egen. I »Wish« blir även gruppens visuella förkärlek för fjädrar i alla former extremt påtaglig.
Datorflicka
Men den enda serie av Clamp som publicerats på svenska är alltså »Chobits«, som är ganska atypisk för kollektivet. Det är en av deras senaste serier, och det ovanliga med den ligger i att den så tydligt vänder sig till en manlig publik. »Chobits« handlar om en framtid där datorer ser ut som människor. Vi får följa en ganska misslyckad kille som finner en avancerad dator i form aven söt liten flicka. Detta ganska förutsägbara kärlekstema är dock bara ramen för en historia som diskuterar vad det innebär att vara människa och vad som skulle kunna hända om maskiner kunde uppleva mänskliga känslor.
I serien »Chobits« hoppar man mellan Mokonas traditionella teckningar och Nekois bilderboksstil.
Bygga universum
Ett knep som Clamp har tillämpat sedan starten är att ständigt hålla minst två serier igång samtidigt, för att alltid vara aktuella och ständigt hålla intresset vid liv hos sina fans. Just nu arbetar de bland annat med »Tsubasa« och »xxxHolic«. Gemensamt för dessa båda serier är att de återanvänder en del figurer från tidigare serier. Clamp håller alltså på att bygga upp sitt eget »universum«. Det finns en uppenbar risk att detta skulle kunna leda till introverta berättelser för de mest insatta, men medlemmarna i Clamp är idag så professionella att de alltid berättar medryckande historier. En annan tydlig trend på senare tid är att teckningama stiliseras mer och mer, och att mycket av den detaljrikedom som tidigare var ett av gruppens främsta kännetecken nu håller på att fasas ut – en trend som inleddes med »Chobits«.
»Tsubasa: Reservoir Chronicle« är en av de serier som Clamp just nu producerar.
En annan medveten strategi är att med jämna mellanrum göra serier för yngre läsare, för att på så sätt hela tiden fylla på med nya läsare och nya fans. I just detta syfte gör Clamp till exempel för närvarande den gulliga »Sweet Valerian«, om tre unga tjejer som kämpar mot en mystisk dimma som förvandlar stressade personer till monster. Nämnde jag att de förvandlas till gulliga kaniner när de slåss?
Konstböcker
Redan i ”Tokyo Babylon” kunde man ana vad som skulle bli utmärkande för Clamp, som till exempel satsningen på moderiktiga kläder.
På senare år har Clamp blivit så stora att det även kommer böcker om dem och deras figurer. Såväl »Magic Knight Rayearth« som »Cardcaptor Sakura« har begåvats med stora, påkostade konstböcker, innehållande alla de olika teckningar som gjorts i samband med serien för omslag, promotion och så vidare. Nyligen utkom även de två stora böckerna ”CLAMP Northside« och ”CLAMP Southside«. Dessa skildrar gruppens femtonåriga karriär med hjälp av intervjuer, opublicerat material, en guidebok till hur man skapar serier som Clamp och så vidare …
Lagom till gruppens officiella 15-årsjubileum 2005 släpps även CLAMP no Kiseki: The Ultimate Collection, en 32-sidig tidning som utkommer varannan månad och innehåller fakta om gruppen och deras serier, plus intervjuer, opublicerade bilder med mera. För att verkligen fånga fansen innehåller varje nummer dessutom några schackpjäser, och de som köper alla tolv numren av denna dyra lilla tidning får alltså ett komplett Clamp-schackspel.
För de riktigt inbitna fansen finns det även romaner som delvis använder sig av samma figurer som serierna och som innehåller en hel del illustrationer; det finns så kallade »Cine-manga« som innehåller serier som bygger på bilder tagna från de animerade filmversionerna och försedda med pratbubblor. Och naturligtvis finns det även en uppsjö med prylar som är baserade på de olika figurer som Clamp har skapat, men detta har ännu så länge bara i mindre utsträckning nått västvärlden.
Animé
”X/1999” är en actionfylld och medryckande berättelse som går hem även hos läsare som är lite äldre än dem som normalt tilltalas av Clamps serier.
Nästan alla framgångsrika japanska serier blir tecknad film, och så är också fallet med stora delar av Clamps produktion. De första att animeras var »RG Veda« och »Tokyo Babylon«, som släpptes redan 1991–1992, men som står sig hyfsat väl än idag. Både »Magic Knight Rayearth« och »Cardcaptor Sakura« blev långa animerade TV-serier, varav den senare av många anses bättre än den nu aktuella »Yu-Gi-Oh!«.
Den mest omtalade filmatiseringen är dock »X«, som gjordes trots att serien ännu inte är avslutad, och som blivit kult bland gothare och fans av bishounen (berättelser om manlig kärlek). Långfilmsversionen känns en aning sammanpressad, medan den 24 delar långa TV-serien ganska väl fångar seriens många intrikata vändningar.
På senare tid har även »Chobits« animerats, och nu aviseras att »xxxHolic« skall komma som långfilm år 2005.
Shoujo, shounen och seinen
Gruppen Clamp inledde sin professionella karriär med att skapa serier för shoujo-tidningar, det vill säga tidningar som vänder sig till en yngre kvinnlig publik. Det är också dessa serier de blivit mest kända för. Redan tidigt gjorde de dock serier av ett mörkare, mera våldsamt slag än vad som är vanligt för denna målgrupp; paradexemplet är ovan nämnda »X«. Av den anledningen har gruppens serier med tiden nått en publik som består av nästan lika många killar som tjejer. Det var därför inte oväntat att gruppen skulle börja göra serier for shounen-tidningar (som vänder sig till yngre pojkar). Att de numera även gör serier för seinen-tidningar, det vill säga tidningar som vänder sig till något äldre pojkar, visar bara på gruppens kreativa bredd. Förmågan att överskrida genregränser är en av Clamps starka sidor.
»CLAMP School Detectives« var en tidig serie av Clamp och en av flera som förlades till en fiktiv skola med skapargruppens namn.
Kortväxta hjältinnor
Vad präglar då gruppens serier? De har som sagt ofta mytiska/mystiska teman, inte sällan baserade på någon form av filosofisk ödesbestämdhet. Berättelserna har också ett avslut i sikte redan från början, till skillnad från många andra japanska långkörare som bara rullar på. Och inte sällan rymmer slutet en överraskande vändning som överrumplar läsaren.
Berättelsen i »Cardcaptor Sakura« bygger visserligen på fantasyelement, men det är känslor och relationer som håller läsarens intresse vid liv.
Andra saker som ofta återkommer är kärlek mellan män (ofta av det mer platoniska slaget), ett stort intresse for mode och hur de olika figurerna klär sig, användandet av körsbärsblommor som symboler för livets förgänglighet, samt inte minst ansikten med kantiga drag och enorma ögon. De flesta av de här inslagen kommer direkt från doujinshi-marknaden, och det faktum att Clamp bevisat att de fungerar även för en allmänpublik har gjort att fler och fler förläggare besöker amatörseriemässorna i jakt på nya trender och serieskapare.
»Angelic Layer« är en ganska enkel serie med spel som huvudtema. Den tillhör inte det bästa som Clamp har skapat.
Ytterligare ett tydligt kännetecken för serier av Clamp är att de ofta har kortväxta flickor/kvinnor i huvudrollerna, vilka trots sin begränsade storlek är mycket framgångsrika i det de gör. Behöver jag nämna att alla fyra medlemmarna i Clamp är kortvuxna även med japanska mått mätt …
—
Clamp-bibliografi
I stort sett alla professionella serier som Clamp skapat har getts ut på engelska. Utgivningen har dock skett utan koordinering och på en rad olika förlag. Då gruppen mer och mer knyter samman sina olika berättelser kan nedanstående lista med Clamps mest populära serier förhoppningsvis vara till hjälp. Här anges när de först gavs ut i Japan, samt på vilket förlag de nu finns utgivna i USA.
- RG Veda 1990–1996 (Tokyopop)
- Man of Many Faces 1990–1991 (Tokyopop)
- Tokyo Babylon 1991–1994 (Tokyopop)
- Shirahime-Syo: Snow Goddess Tales 1992 (Tokyopop)
- CLAMP School Detectives 1992–1993 (Tokyopop)
- Duklyon: CLAMP School Defenders 1992–1993 (Tokyopop)
- X/1999 1992– (Viz)
- Magic Knight Rayearth 1994–1996 (Tokyopop)
- Miyuki-Chan in Wonderland 1995 (Tokyopop)
- The One I Love 1995 (Tokyopop)
- The Legend Of Chun Hyang 1996 (Tokyopop)
- Wish 1996–1998 (Tokyopop)
- Cardcaptor Sakura 1996–2000 (Tokyopop)
- Clover 1997 (Tokyopop)
- Angelic Layer 1999-2001 (Tokyopop)
- Suki 1999–2000 (Tokyopop)
- Chobits 2001–2002 (Tokyopop)
- Legal Drug 2001– (Tokyopop)
- Tsubasa: Reservoir Chronicle 2003– (Del Rey)
- xxxHolic 2003– (Del Rey)
- Sweet Valerian 2004– (ingen amerikansk utgivning
än)
[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 169 (3–4/2005) och återges med skribentens tillstånd.]
