Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

X-Men nr 1 X-Men nr 1
Av: Författare: Chris Claremont, John Byrne
Tecknare: John Byrne
Översättare: Janne Eriksson
Omfång: 236 sidor i svartvitt
Format: Pocket, 15,5 x 22,5 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Egmont Kärnan
Utgivningsår: 2006
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789172697348
Betyg:

X-Men nr 1

Böcker

Det känns numera som om det var ganska många år sedan som jag lade mitt superhjälteläsande på hyllan. Emellanåt gör jag små utflykter in i deras värld igen, men det går allt längre tid mellan dessa tillfällen. ”X-Men” har aldrig tillhört min favoritlektyr, men ändå ser jag ett nostalgiskt skimmer över de serier som finns med i denna pocket. Det kan bero på att jag läste dem som barn, men det kan lika gärna bero på att det här av många klassas som seriens bästa period (därmed inte sagt att det är bra läsning).

Chris Claremonts manus skilde sig en hel del från dåtidens övriga Marvelutbud, och John Byrne var fortfarande intressant som tecknare. Nu är det ju inte allt från barndomen som tål en omläsning i vuxen ålder (något som jag konstaterat ganska många gånger vid det här laget).

”X-Men” är en serie med ett komplicerat och rörigt förflutet, något som märktes redan 1981. I avsnittet ”Elegy” går Cyclops igenom allt som hänt i serien sedan starten nästan tjugo år tidigare. Det blir en väldigt rörig och otrolig redogörelse. Jag måste anstränga mig för att läsa klart serien och inte lägga boken åt sidan. Jag tröttnar snabbt på de galaktiska intrigerna som inte alls funkar lika bra på mig nu som de gjorde under tonåren.

Hela pocketen kryllar av utomjordingar av olika raser, Kree, Skrull, Shi’ar och allt vad de nu heter. Om man inte är bekant med hur Marvels serievärld såg ut på sjuttio- och åttiotalet är jag rädd att det mesta går en förbi. Men nu är ju superhjälteläsare i regel mycket förlåtande till sin natur och kan säkert se genom fingrarna med sånt.

Mot slutet av pocketen börjar det arta sig. Den avslutande serien där Wolverine och Nightcrawler slåss mot den människoätande besten Wendigo är trots allt rätt kul, problemet är bara att boken slutar just som serien börjar bli intressant.

Något som jag reagerar på i pocketen är hur man väljer att översätta/inte översätta olika saker. I Sverige har superhjältarna länge fått behålla sina amerikanska originalnamn, det har jag inga problem med. Vad som i stället sticker i ögonen på mig är att man ibland låter figurerna ge ifrån sig olika utrop på engelska, att någon kastar sig över en fiende och vrålar: ”Minns du mej, bub? Wolverine’s the name, mayhem’s the game!” känns bara fel.

Att serierna fått behålla sina originaltitlar känns även det ganska underligt, speciellt då man ibland lagt in en svensk översättning inom parentes.

Min kritik till trots tycker jag ändå att det är kul att man satsar på att ge ut sådana här prisvärda nostalgivolymer i Sverige. Perfekt lektyr för slöa tonårsgrabbar på campingsemester.