Grimms manga

»Grimms manga« innehåller fem sagor – tre av de mest kända (»Rödluvan«, »Hans och Greta« och »Rapunzel«), en mindre känd (»De två bröderna«) och en av de många i stort sett okända (»De tolv jägarna«). Det rör sig naturligtvis om »återberättande« med egna ord och vändningar, och i stort är Ishiyamas versioner mycket snälla, även om de inte är för mindre barn.

»Rödluvans« varg, tekniskt sett Lilla Stygga Vargen, får nästan Disneys dito att framstå som den ondaste av ärkeskurkar och börjar tvivla på det här med att äta människor redan innan han träffar Rödluvan. I »Rapunzel« är rollerna ombytta och fadern till den flicka som klättrar upp blir lika upprörd som häxan. »Hans och Gretas« häxa är inget barnätande monster utan en adelsdam med smak för unga vackra män. »De tolv jägarna« är den saga som tjänat mest på att omarbetas – den har fått mer faktisk handling än bara den »kvinna förklädd till man undviker att avslöja sig« som utgör merparten av Grimms version. »De två bröderna« är den saga som får mest utrymme och förändrats minst, men så är det också den som är längst och mest detaljerad hos Grimm. Figurer från andra av Grimms sagor dyker upp i biroller – getterna från »Vargen och de sju killingarna« är den lille vargens vänner och Bremens stadsmusikanter smyger förbi i bakgrunden.

Jag tillhör inte på långa vägar målgruppen, men det här är en serie som jag har svårt att stå emot och det är bara min värdighet som hindrar mig från att förfalla till fan-speak. Bitvis är den här serien nämligen. Bara. För. Gullig. För den egentliga målgruppen har vi det faktum att alla manliga huvudroller utom en är bishōnen.

Slutligen tillhör »Grimms manga«, vad jag kan hitta, en kategori av manga som jag gärna skulle se mer av publicerade i Sverige – de som inte översatts till engelska (ännu). (Även om det i det här fallet ser ut som att det kan vara från tyska som den inte översatts, eftersom Kei Ishiyama tydligen bor och arbetar i Tyskland.)