Det tredje testamentet II: Matteus eller ängelns ansikte

Så kommer då andra delen av ”Det tredje testamentet” från det relativt färska Göteborgsförlaget Albumförlaget. Den första delen gav mig mersmak eftersom jag ändå gillar berättelser av den här typen – en historisk miljö som bas, en nypa religion och mysticism samt ett driv i berättandet, gärna omrört av en Dan Brown eller Raymond Khoury. I den efterlängtade fortsättningen blir det dock tydligt att Dorison och Alice ingalunda är någon Brown eller Khoury.

Liksom i första delen kretsar historien kring Sean Connery, nej förlåt, greven av Marbourg och hans skyddsling Elisabeth. Här i den andra delen plockar de upp ännu en följeslagare, Trevor, och drar vidare genom Europa på jakt efter det tredje testamentet – en ”farlig” apokryfisk bibeltext som leder till ond, bråd död. Hack i häl har de tempelriddarna och de kusliga ”djävulsryttarna”.

Efter att ha läst den första delen väntade jag andäktigt på en fortsättning, men andra delen saknar tyvärr det driv och den fräschör som jag ändå tycker fanns i första delen. Särskilt spännande blir det aldrig, och problemet ligger nog främst i berättandet.

Det är snyggt och kompetent tecknat i vad som trots att det är av europeiskt ursprung ändå påminner om ett amerikanskt superhjältemanér. Men precis som i en del medelmåttiga superhjälteserier fastnar figurerna i regelrätta poser och det känns inte som att de rör sig. Ofta har Alex Alice tecknat schablonartade närbilder på sammanbitna tänder eller vredgade ögon, och inte sällan avbildas figurerna ur grodperspektiv för att få dem att framstå som mer hotfulla. Tankarna går till illustrationer snarare än sekventiellt berättande.

Ett större problem är dock att historien bitvis känns rörig och förvirrande även efter att jag har läst resumén – en omläsning av första albumet är definitivt att rekommendera innan du sätter tänderna i del två. Vid några tillfällen är det även svårt att förstå vad som händer i enskilda serierutor. Först efter ytterligare några rutor och en omläsning förstår jag orsaken till varför figurerna ibland utropar ”!”, ”?” eller rent av ”?!”.

Om inte författaren kan förklara handlingen genom en ledande replik eller berättartext (som man alldeles för ofta gör i amerikanska serier och filmer), är det ju tecknarens ansvar att visuellt förmedla vad det är som händer. Den uppgiften blir ibland Alice övermäktig, trots att det är en sådan basal del av hans uppgift som tecknare till den här historien.

Själva historien blir ändå det försonande draget när det gäller att rättfärdiga införskaffandet av det här albumet, trots dess brister. I slutändan är jag ändå nyfiken på hur den invecklade historien utvecklar sig och jag hoppas att det rörde sig om en formsvacka eller ett avsiktligt lugn före stormen.

Jonas Anderson ska ändå ha en eloge för att han satsar på att ge ut den här typen av serier. Den historiska äventyrsgenren är i skrivande stund starkt underrepresenterad i albumsverige.