Mara från Ulthar

Howard Phillip Lovecraft, aktiv under 1920–30-talen, är kanske den skräckförfattare som haft mest inflytande någonsin på sina efterföljande kollegor. Åtminstone om man räknar bort Bram Stoker och Mary Shelley, men de hamnar väl i en kategori för sig. Den nutida skräck- och fantasylitteraturen är full av referenser till Lovecrafts skapelser. Ofta är det bara ett namn som nämns. Nyarlathotep, Azathoth, Cthulhu. Men det är nog för att ge en viss känsla, åtminstone till dem som läst sin Lovecraft, eller kanske suttit sina sessioner med rollspelet Call of Cthulhu.

På senare tid har det i USA kommit ett antal serier som verkar ta sig an Lovecraft mer direkt och försöker sig på att göra sina egna Lovecraftianska historier. Tyvärr verkar det sällan fungera. Mycket på grund av att de som skriver dessa serier antagligen försöker göra skräckserier utan att riktigt utnyttja seriemediet eller de stilgrepp som gjorde Lovecraft intressant. Tanken är god, men jag tror att man behöver närma sig ämnet på ett annat sätt, och det tycker jag att Karl Johnsson har gjort med ”Mara från Ulthar”. Han har lånat världen från en av mina favoritnoveller av Lovecraft: ”Katterna från Ulthar”. Han har också plockat element från Lovecrafts mer drömska historier, där huvudpersonen genom sina drömmar färdas i andra världar och där den kosmiska fasan också existerar, men där den inte alltid i första hand är lika skräckbetonad som när den tränger igenom ut i verkligheten. Det är någonting som Johnsson har tagit fasta på.

”Mara från Ulthar” försöker inte vara skrämmande. Huvudpersonen, Mara, bor i Ulthar dit de svarta galärerna kommer för att köpa slavar. Ingen vet var de kommer ifrån eller vart de tar vägen, men Maras pappa, Svartskägg, försörjer sig och sin familj genom handel med de halvt omänskliga köpmännen. Då han en dag försvinner spårlöst blir Mara förkrossad. Efter hand börjar hon umgås med katten Nardos av Bubastis stam, som en gång räddats av Svartskägg och därför är honom skyldig en gentjänst. Mara blir alltmer en del av kattstammen, och blir alltmer lik en katt. Hon gör allt som katterna gör utom en natt varje månad. När fullmånen kallar får hon inte följa med om hon inte kan bevisa att hon blivit tillräckligt mycket av en katt för att få upptas i Bubastis stam.

Vi får naturligtvis följa henne när hon får se vart katterna tar vägen vid fullmånen, och vi får se mer än så. Vi får se vart de svarta galärerna tar vägen, var Svartskägg har hamnat och den onämnbara fasa, det krälande kaos som ligger vilande bortom avgrunden och bara väntar på att få komma till vår värld. Och det är riktigt lyckat. Enkla men väl genomarbetade teckningar tar oss på en resa utan att försöka skrämmas, och lyckas kanske just därför skapa en kuslig och drömlik känsla av att faktiskt för en kort stund besöka Lovecrafts värld.