Kackerlacka nr 1/2009

Är det en Hjälp!? Är det en Galago? Nej det är Kackerlacka, Komikas nya svenska antologi med ”litterära serier”.

Kackerlacka beskrivs av förlaget som ”en ny albumtidning med bland det bästa av Sveriges litterära serier”. Vad som avses med ”litterära serier” är lite luddigt. Staffars Serier har på sin webbplats definierat genren som ”Seriealbum med ambitionen att vara riktig litteratur”, så man får anta att Komika vill markera att det rör sig om kvalitetsserier med hög ambitionsnivå.

Kriteriet passar inte in på alla serier i första numret, men det hör också till antologins natur att det spretar. Rent tematiskt är det svårt att se en röd tråd mellan serierna i det första numret. Möjligen då problematiken i kommunikationen över generationsgränserna; lite förenklat om de vuxnas svek mot barnen.

Malin Biller är först ut när hon ur barnets synvinkel skildrar en flytt till de värmländska skogarna och familjens sönderfall med en alkoholiserad pappa, en gravid tonårssyster och mammans psykiska tillbakadragande. Om detta är en försmak på det album som hon har på gång från Komika, lär det bli både engagerande och intressant.

I Li Österbergs ”Theia Mania” samtalar väninnorna Malin och Sirpa om kärleken under en promenad i ett naturtroget återgivet Uppsala. Diskussionen föranleds av ett samtal från Sirpas mamma – alltför påflugna vuxna ställs här i kontrast till närmast undfallande föräldrar. Österberg är en mästare på att göra det skenbart triviala och vardagliga intressant.

Per Teljers grabbiga ”The Deadly Game” innehåller en alkoholiserad, rasistisk och våldsam fotbollstränare som nog ingen skulle vilja ha i närhet av sina barn. Den här serien sticker ut på ett mindre positivt sätt och platsar bättre i ett fanzin än i en antologi med något av det bästa som Sverige har att bjuda på.

En positiv variation på det tema jag tycker mig ha funnit återfinns i Nickan Jonassons fina ”Avsked” – en nystart i förhållandet mellan far och son efter moderns sjukdom och bortgång. Här funkar det, men i min mening passar inte Nickans polerade skämtteckningsstil särskilt bra ihop med svårare ämnen. Det skär sig. Det är i alla fall det intryck jag får av de övriga serierna, där en lätt högtravande ton ibland infinner sig och skapar en overklighetskänsla.

Det är ofrånkomligt att göra jämförelser med liknande publikationer på den svenska marknaden. Någon ny Svenska Serier är det inte, därtill är serietecknarna alltför etablerade. Hjälp! innehöll också (relativt) etablerade serieskapare, men den var mer populistiskt inriktad än Kackerlacka är. Det känns som om Komika velat lägga sig nära Galago, men serierna i Kackerlacka håller i mitt tycke inte riktigt samma konstnärliga nivå. Nu behöver inte det vara en nackdel, Kackerlacka har goda chanser att hitta en egen profil. Men än så länge är det svårt att få något grepp om den.

Till viss del bidrar utformningen till att göra Kackerlacka diffus i kanterna. Ett album ska traditionellt ha ett stort format och hårda pärmar. Kackerlacka är däremot mindre än en serietidning och omslaget har en porös papperskvalitet som för tankarna till en facktidning eller ett fanzin snarare än Sveriges nästa stora albumtidning.

Nu återstår att se om Kackerlacka är en överlevare av lika stora mått som sin namne i djurriket. Nummer 1/2009 kom ut lagom till Small Press Expo samma år, men den kontinuerliga utgivningen som jag hade hoppats på har än så länge uteblivit.