Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Inkalen Inkalen
Av: Författare: Alexandro Jodorowsky
Tecknare: Moebius
Översättare: Horst Schröder, Stina Moquist
Redaktör: Christopher Ouzman
Omfång: 352 sidor i färg
Format: 25 x 32 cm, hårda pärmar
Utgivare: Faraos Cigarer
Utgivningsår: 2009
Språk: Svenska
Utgivningsland: Danmark
ISBN: 978-87-919778000-1

Inkalen

Böcker

Ett nytt förlag på den svenska marknaden debuterar med en gigantisk (352 sidor) utgåva av en hyllad klassiker från 80-talet. Kan det vara något?

Det var länge sedan det förekom någon regelbunden utgivning av seriealbum med science fiction-tema i Sverige – genrens flaggskepp ”Linda och Valentin” har inte synts till sedan 1996 och redan dessförinnan var det ganska glest. Det på den svenska marknaden nya förlaget Faraos Cigarer försöker nu kompensera detta genom ett enda jättealbum: ”Inkalen”.

Vad är då ”Inkalen”? För det första är det en fransk science fiction-klassiker (om vi får tro förordet) från 80-talet, som nu äntligen kommer i svensk översättning – även om de fyra första albumdelarna i den här maffiga luntan publicerades i Epix-tidningen Tung Metall när det begav sig. För det andra är det en myllrande berättelse som ständigt växlar mellan allvar, satir, självdistans och parodier på stora delar av hela den motivkrets som science fiction ägnat sig åt under sin existens, i synnerhet den SF som gjorts på film och i serier. Här är albumen försedda med ett informativt (om än något rörigt) förord, en ny färgläggning samt en översättning där man märker att ett danskt förlag står som ansvarigt då en del dansismer gnisslar här och där.

Upphovsmännen är väl så intressanta som sitt verk. Alejandro Jodorowsky är serieförfattare, dramatiker, ockultist (med särskilt intresse för tarot) och filmregissör; som sådan är han kanske mest känd för den surrealistiska skräckfilmen ”Santa sangre”. Inte mycket av hans stora serieproduktion har setts i Sverige – förutom de nännda Inkal-publiceringarna är det väl bara första albumet i fantasysviten ”Alef-Thau” och – helt nyligen – den våldsamma westernsagan ”Bouncer” som nått oss. Moebius är förstås den franske SF- och fantasytecknare som hamnat i seriernas historieböcker framför allt för sina 70- och 80-talsverk som ”Arzach”, men som också blivit älskad för sina insatser på westernserien ”Blueberry” under sitt riktiga namn Jean Giraud.

Det finns fler filmkopplingar till ”Inkalen”. Jodorowsky försökte på 70-talet göra film av SF-klassikern ”Dune” och även Moebius var inblandad innan projektet havererade, men en del av hans material återanvändes i ”Inkalen”. De avslutande delarna i ”Inkalen” heter ”Det femte elementet”, och Jodorowsky stämde personerna bakom filmen med samma namn för plagiat, men förlorade, inte minst för att Moebius hjälpt till med designen av filmen. Å andra sidan är en stor del av femte Inkal-albumet närmast en (sämre) ”nyinspelning” av Linda och Valentin-albumet ”Vårdagjämningens hjältar” …

Innehållsmässigt är ”Inkalen” en underlig bastard, vars handling spretar åt alla håll. Själva inkalen är en (eller snarare två) besjälade pyramider som ger sina innehavare märkliga krafter, och som blir ännu mäktigare när de förenas. Boken börjar som skitig noir-SF i samma tradition som filmen ”Blade Runner”, går sedan över till en lätt satirisk rymdopera (med nattsvarta skurkar, ädla rebeller och flottor av rymdskepp som går lös på varandra) och blir så småningom allt mer komisk och new age-artad. Inom västerländsk mystik finns en månghundraårig tradition som handlar om människan/dåren som skall bryta igenom sin okunskaps murar och vinna visdom. Huvudpersonen, John Difool, blir en närmast övertydlig symbol för detta tema och ”Inkalen” blir på så sätt en utvecklingsroman – även om det inte går så lysande med utvecklingen, vilket också kan ses som en kommentar till mänsklighetens tillstånd. ”Dåren” är en figur i tarot, och i stort sett samtliga viktiga personer är baserade på tarotsymboler.

”Inkalen” är en representant för den SF som sprang ur 68-generationens idéer om både samhällsliv och nyandlighet. Att en hel del av dessa idéer kanaliserades inom SF är ganska naturligt, eftersom denna genre och annan fantastik per definition tillåter mer av drömmande, fantasi och utopier än den psykologiskt-realistiska tradition som under många år höll inte minst det svenska kulturlivet i ett strypgrepp. Det finns alltså många tankar bakom ”Inkalen”.

Är det då alltid ett plus för ett konstnärligt verk att det finns en stark idé i bakgrunden? Tja, om någon till äventyrs skulle tro det skulle jag vilja använda det här albumet som bevis för motsatsen. Handlingen verkar vara till stor del improviserad (vilket bekräftas av förordet), och även om det leder till ett och annat kul infall, blir det allt som oftast bara hafsigt. Jodorowsky vill berätta en spännande historia, han vill satirisera olika kunskapsområden som ibland gör anspråk på att sitta inne med alla lösningar (ekonomer, militärer och – främsta måltavlan för hans vrede – teknologer, som i historien inte är något annat än onda mörkerdyrkare) och han vill slå ett slag för alternativa former av vishet. Gott så, men för att det skall bli riktigt intressant krävs mer – även SF och fantasy kräver någon form av inre logik, vilket det råder allvarlig brist på här. Massor av saker bara händer utan någon rimlig förklaring. Huvudpersonerna är i bästa fall färglösa, ointressanta och/eller inkonsekventa och i sämsta fall direkt irriterande. John DiFool har till exempel en symbolisk roll att spela (som nämnts ovan), men han driver sin dårskap så långt att det bara blir tramsigt till slut. Någon slags psykologisk realism krävs för att göra gestalter intressanta – återigen, även i SF och fantasy. Dessutom har hjältarna nästan alltid minst en inkal med sig, som är störande allvetande och alltid har en långsökt lösning på lager. När lösningarna på slutet inkluderar att hela galaxens befolkning samtidigt skall sova ”thetasömn” och hjältarna ännu en gång sitter i ring och styr räddningsaktionen för universum genom att meditera till medvetandenivåer med allt konstigare namn, börjar till och med en fantasyälskare som undertecknad bli … närmast generad. Inte konstigt att Jodorowsky skrivit både ”prequels”, ”sequels” och ”spin-offs” till ”Inkalen”, det finns lösa trådar så det skulle räcka till leksaker åt minst ett tjog kattungar.

Det som imponerar mest i ”Inkalen” (förutom omfånget) är Moebius’ mångsidighet och känsla för design. Han kanske inte riktigt lever upp till sitt rykte som närmast gudomlig tecknarhjälte, men det är ändå en imponerande prestation. Vissa sidor är fantastiskt snygga och miljöskildringarna är mestadels utmärkta och fantasieggande. Särskilt intressant är den totalt urbaniserade planet där de inledande delarna utspelas. Den totalt försoffade och hårt socialt skiktade befolkningen hålls i schack med hjälp av TV-underhållning (programledarna tilltalar dem konsekvent med hälsningarna ”Kära TV-zombier” eller ”Kära TV-vrak”, vilket är ganska kul) och droger. De enorma avfallsproblemen har lösts genom att soporna dumpats i jordens innandöme och lik utgör en viktig råvara för olika tekniska produkter (nämnde jag att teknologerna är onda?).

Jag tycker att förlaget skall ha en stor eloge för den här utgivningen. ”Inkalen” är på sitt sätt ett storverk, även om det mest lever i sina detaljer och i det stora hela är betydligt mer sevärt än läsvärt.