De kom från rymdens mörker!

Det finns vissa genrer som parodieras mer än de görs eller gjordes på allvar. Om amerikanska monsterfilmer från femtio- och sextiotalet tillhör denna kategori beror främst på hur allvarliga man tror att de som gjorde filmerna var. Om det till exempel var ”a feature, not a bug” att monstren spelades av leguaner och sköldpaddor i en modellstad eller om de verkligen trodde att närbilder på en kräfta man viftade med framför kameran gjorde den till en övertygande specialeffekt och monster. För dem som uppskattar genren är detta dock i stort sett oväsentligt.

Följaktligen är det egentligen en rätt tacksam uppgift att i parodins form göra en hyllning till genren, bara man vet vad man gör. Då blir det närmast en fråga om hur långt man ska gå för att det faktiskt ska bli en tydlig parodi. Oscar Hjelmgren vet vad han gör här och bifogar dessutom en flera sidor lång lista på alla referenser (som inte begränsar sig till monsterfilmer).

I och med att det är en monsterfilmsparodi känns det lite onödigt att gå in på handlingen, speciellt när Hjelmgren själv säger att det ofta mest är en fråga om detaljer som skiljer filmerna åt. Vi har den mörkhårige hjälten som är aningen för gammal för sitt kärleksintresse, den excentriske vetenskapsmannen och hans dotter, den i början skeptiske på gränsen till fientlige polischefen, Kärleken som räddar jorden och så vidare. Som det ska slutar det med ett Budskap, två till och med (med tillägget att det inte är genrens traditionella ”Var uppmärksam! Var rädd! Var mycket rädd! Allting främmande är farligt!”), och en sång, i detta fall framförd av en av-zombiefierad Louis Armstrong.

Jag kan visserligen inte ge ett högre betyg än en trea för precis som de filmer som inspirerat den är ”De kom från rymdens mörker!” inte fullt så fantastisk på en mer objektiv skala. För sanna älskare av genren eller dess släktingar (japanska monsterfilmer, Kirbys monsterserier etc.) får den däremot ett högre betyg, med tillägget att även om det visar sig när du väl köpt albumet att du inte håller med så är det en principfråga, som ”Rymdinvasion i Lappland” eller den danska monsterfilmen ”Reptilicus”.