Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Eater nr 2 Eater nr 2
Av: Tecknare: Masatoshi Usune
Författare: Masatoshi Usune
Redaktör: Kami Anani
Översättare: Magnus Johansson
Omfång: 220 sidor
Format: Pocket, 12,5 × 18,5 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Ordbilder
Utgivningsår: 2010
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789185269198
Eater nr 3 Eater nr 3
Av: Tecknare: Masatoshi Usune
Författare: Masatoshi Usune
Redaktör: Kami Anani
Översättare: Magnus Johansson
Omfång: 227 sidor i svartvitt
Format: Pocket, 12,5 × 18,5 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Ordbilder
Utgivningsår: 2010
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789185269204

Eater nr 2–3

Böcker

Trots att jag inte läst den tidigare känns ”Eater” som en gammal bekant. Inte enbart för att den har flera år på nacken (den publicerades ursprungligen 1991) utan för att den – inte helt överraskande – påminner om hur det brukade vara. Då när de fortfarande försökte sälja manga och anime i de engelskspråkiga delarna av västerlandet som ”inte för barn”/”serier för de som vuxit ifrån superhjältar och andra barnsligheter”/”ett mognare alternativ” och då genren action-science fiction(-skräck) var den mest synliga.

”Eater” befinner sig närmare bestämt i undergenren ”tonårsflicka med mystiska krafter och ett monster som är mänskligare än de andra monstren” – skolflickan och mediet Aoko och Benimaru, titelns Eater, som dödar och förtär andra monster och vars sanna natur och ursprung förhoppningsvis förklarades tydligare i volym 1. Mot dem står Benimarus art. I volym 2 (och 1) är det bara en av dem (samt de zombier han skapat), men i volym 3 visar det sig att det finns många av dem, tillräckligt många för att utgöra en konspiration som infiltrerat samhället (åtminstone det japanska) och den strid som utgjorde en stor del av de föregående volymerna var något som faktiskt oroade dem. Så mycket att de har aktiverat ett hemligt projekt på ett sjukhus för att skapa ett motmedel mot Benimarus framfart.

Med andra ord är det action-science fiction-skräck med en i grunden ganska generisk actionhjälte (Aoko är på långa vägar den mer intressanta och underhållande av de två huvudpersonerna). Kanske inte så originellt, men bättre än det låter. ”Eater” gavs ut på nytt i Japan 2003, drygt tio år efter första gången, och det görs mig veterligen inte med vilka manga som helst.

Slutligen är ”Eater” en sådan manga som borde kunna tilltala inte bara de som vill läsa lite vuxnare manga (om inte annat gick serien i Super Jump, vars målgrupp är äldre än Shonen Jumps), utan också de som på den tiden det begav sig läste serietidningar som Magnum och Seriemagasinet (eller Samurai och Cobra), förutsatt att de kan tänka sig att läsa från höger till vänster.