Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Tuppjuck Tuppjuck
Av: Författare: Hans Lindström
Tecknare: Hans Lindström
Omfång: 180 sidor i svartvitt
Format: 17 x 24 cm, häftad
Utgivare: Kartago Förlag
Utgivningsår: 2011
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789186003616

Tuppjuck

Böcker

En varning till alla som inte lärt sig sin läxa: Tar du dig själv på för stort allvar kommer Hans Lindström och tar dig!

Julen är en särskild tid. Oändliga resor i snötäckta landskap, långa och härliga middagar med familjen … Och sen kommer mellandagsrean, så att den där särskilda känslan håller sig kvar ända till nyår – med allt det skålande i skumpa och de fyrverkerier som det innebär. Om vi sedan lägger till det totala haveriet av landets kollektivtrafik, som under de bästa omständigheter är en pärs utan like, så är lyckan total.

Så dök det upp mitt i snökaoset, recensionsexet av Hans Lindströms ”Tuppjuck”. Jag läste det, alltför snabbt, från pärm till pärm med stor glädje, och satte mig ned för att skriva om boken – men det är nästintill omöjligt att göra. Inledningsvis trodde jag att det skulle vara jobbigt att läsa så många ilskna och ibland småsinta inlägg i rad, men det visade sig snabbt vara tvärtom. Det känns som om det är över innan det ens hunnit börja. Skratten kommer i rask takt, och de blir inte färre när jag öppnar albumet för att friska upp minnet av innehållet. På de 180 sidor som utgör Lindströms artonde album trängs värdelösa medelålders vita män, hedersmördande muslimer som är ivriga att stena till synes vem som helst, översexuella katolska präster och svenska politiker (här behövs inga adjektiv som humoristisk kvalifikation) med förortsbor som bär på mörka hemligheter och en mindre armé misshandlade fruar, i en parad av bitterhet och hat som få andra hade tillåtits komma undan med.

Men, som påpekas av de Lindström-fans som fått äran att skriva albumets inlednings- och baksidestexter, Lindström är inte vem som helst. Hans serier ryms varje vecka i ett tjugotal svenska tidningar av förvånansvärt varierande art – det finns utrymme för honom i såväl LO-tidningen som i Trucking Scandinavia. Det har inte blivit något ramaskri eller några borttagna Lindström-teckningar, som i det bisarra händelseförloppet med Kellermans ”Rocky” nyligen – vilket kan tyckas konstigt då han är minst lika illa, om inte värre. Särskilt de många teckningar som behandlar islam och muslimer är hårda. Fast värst far nog katolska kyrkans präster. Det finns inte mycket till övers för dem eller många andra hos Lindström som, trots att han med enkelhet kan kallas mer folkilsk än folkhemsk, jag nog vågar kalla folkkär. Lindströms filosofi tycks enkel: alla är lika värdelösa. Han sparkar vilt åt alla håll och skyr inte elden; tvärtom verkar han njuta av att dränka sig själv i bensin och säga åt eldens gudar att fara åt helvete. Ingen som i hans ögon tar sig själv, eller något annat för den delen, på för stort allvar förskonas från hans rättfärdiga ilska.

Mycket kan sägas om Lindström, och det finns utan tvekan de som blir upprörda av hans rättframhet och hätska små teckningar. Och visst får de lov att tycka så, men de har fel. Lindström har rätt. För mig hjälper inga stresskulor, lugnande teer eller ens en stadig whisky för att stävja bitterheten efter en tur med Skånetrafiken tillnärmelsevis lika bra som en dos Lindströmskt fingerpekande.