Vi å pappa julalbum 2010

Serien ”Vi å pappa” handlar om sexårige Napoleon och hans pappa, mamma, lillebror Göte och deras katt Smirre. Napoleon är en modernare variant av Emil i Lönneberga: han har en hel del upptåg och hyss för sig, men nästan aldrig med elakt uppsåt bakom. Konflikten i den här serien ligger i att vuxenvärlden inte ser saker och ting ur barnets perspektiv, och det är även här som komiken ligger. Serien bygger på igenkänningskomik och har man barn, egna eller andras, så känner man igen barnens tankekurvor. Även om serien handlar om Napoleons äventyr så är det pappan i familjen man identifierar sig och sympatiserar med, i alla fall som vuxen. Det är även här någonstans som serien har lite problem. Den handlar om hur barn gör och tänker men är skriven av vuxna, och ibland blir det tydligt att någon vuxen funderat ut ett skämt och sedan lagt över det på ett barn så att man som läsare tänker att så där skulle ett barn aldrig göra eller reagera.

Albumet är 36 sidor tunt och väldigt snabbläst. Formaten är blandade och varje skämt får ta den tid på sig som behövs, allt ifrån enrutingar i strippformat till de längre serierna på upp till två sidor. Nu kanske det inte låter så mycket med två sidor, men så är det faktiskt bara vitsar och skämt som ska visualiseras.

Kreatörerna bakom det här albumet heter Krister Petersson och Gert Lozell och de har jobbat lite huller om buller. Då den ena skriver manus så tecknar den andre och tvärt om. Ibland har de jobbat var för sig själva, och ibland har de fått idéer från vänner och läsare. ”Vi å pappa” är Krister Peterssons skapelse, men Gert Lozell imiterar skickligt hans stil och det är nästan omöjligt att veta vem av dem som tecknat om man inte läser namnteckningen som finns i varje stripp.

Avslutningsvis så är det inte är så mycket mer jul i det här julalbumet än att det är utgivet lagom till jultidningsförsäljningen, och det är faktiskt bara är några få serier som behandlar ämnet. Men man kan inte kräva allt. Det är en trevlig läsning och det nöjer för stunden. Allt bygger som tidigare sagt på igenkänningskomik och nog ler man, även om gapskratten uteblir.