Theos ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok

Det här är alltså den andra boken i serien om Theo, spritualisten som väckte upp en ande som förflyttade hans medvetande till en björnkropp. Sedan dess jagar han den bok som användes vid ritualen och råkar på vägen in i allehanda ockulta äventyr.

I ”De förlorade sidornas bok” tampas Theo med ett ont sällskap med allehanda klassiska övernaturliga väsen och med en bunt gengångare som är ute efter hämnd för en oförrätt för många generationer sedan. Till sin hjälp har han den mystiska spåkvinnan Helga, den tuffa skolflickan Felicia och Max från polisens rotel för ”speciella” fall.

När jag läser ”Theo” ser jag influenser från Tardi och Mignola ovanpå en solid Hergé-grund. Om jag ser rätt eller bara inbillar mig vet jag inte, men oavsett det är resultatet – som naturligtvis är Skogängs eget – mycket läsvärt. Han har lyckats få det magiska inslaget att fungera bra som grund för berättelsen, inte minst därför att det inte får ta över verklighetskänslan i boken. Dialogerna håller sig solitt inom normal vardagsjargong och det magiska tillåts inte ta över Theos relationer till sina vänner; det får inskränka sig till att driva berättelsen framåt.

Teckningarna (med ovan nämnda influenser) fungerar väl inom Theos universum och berättandet är Tardiskt flyhänt – min enda anmärkning är att det blir litet väl flyhänt ibland så att delar av berättelsen blir nästan en smula nonchalant behandlade.

Rekommenderas, och jag ser fram mot fler äventyr med Theo.