Kapten Stofil Jultidning

Har man läst den numera nedlagda serietidningen Kapten Stofil så vet man vad man får, för den här jultidningen är inget annat än den vanliga Kapten Stofil-tidningen i praktutgåva på temat Jul. Precis som Kapten Stofil-tidningen innehåller detta julalbum ett antal serier av olika kreatörer. Först ut är titelserien ”Kapten Stofil” av Joakim Lindengren. Detta avsnitt har titeln ”…Nu är det jul…igen!” och handlar om kaptenens fortsatta kamp mot den kommersiella julen. I sedvanlig stil är rutorna fyllda med figurer och referenser till olika moderna popkulturella företeelser och det är det som är den stora behållningen i serien. Själva historien i sig är inte så märkvärdig, utan håller sig återigen inom ramen för det man förväntar sig.

Nästa större serie är David Nessles ”Kapten Ljusdal” och i sann Nessle-anda så var den nog bättre på idéstadiet än den färdiga produkten. Knätofsar, allmoge, dialekter i all ära, men det blir lite för tramsigt här. Som kontrast till Nessle så kommer John Andersson med serien ”Andy Warhol drömde om kemiska stridsspetsar, sade polisen”. Det är surrealistiskt, gravallvarligt men faktiskt lite lättare att hänga med i svängarna än i vanliga fall. Då serien även innehåller Fantomen-referenser blir det en naturlig övergång till Daniel Ahlgren och hans ”Dödskallen: Tomten, jag vill ha en riktig jul!”. Dödskallen bygger på allt som man förknippar med Fantomen, men med Daniel Ahlgrens socialrealistiska omtolkning blir det något annat. En utskrattad hjälte utan visioner eller möjlighet att ta sig vidare.

Till serieinnehållet bidrar även Camilla Forsman, Joakim Pirinen, Johan Wanloo, Mats Källblad och Nicolas Krizan med ett par sidor var. Det är inget av dessa skapares storverk, men inte heller sämre än vanligt, utan de levererar det man förväntar sig av dem. Så mycket mer än så kan jag nog inte säga. Sedan har vi då Stupido-blocket med nyheter från förr av Martin Kristenson med flera. Stupido-blocket är väldigt ojämn läsning. Här blandas högt och lågt, vitt och brett från förr, men med jul som tema naturligtvis. Tyvärr väldigt långt, utdraget och ofta oengagerande läsning med några få undantag.

För att knyta ihop säcken avslutas det hela med berättelsen om den gamle kamrerens julafton som Kapten Stofil själv tänker läsa i albumets början. Albumet som helhet är, som jag skrev i början, ett ordinärt nummer av Kapten Stofil med undantag för Daniel Ahlgrens ”Dödskallen” som lyfter albumet en hel del. Varken bättre eller sämre, bara inbäddad i en lyxigare förpackning.