Tänk om stora vore små

Det har kommit en hel del roliga tecknade presentböcker på senare år som behandlar ämnet föräldraskap och småbarn. (Åtminstone anser jag att många av dem är avsedda att vara just presentböcker.) Gemensamt för kreatörerna bakom den här typen av presentböcker är att de mest snuddar vid serieformen och hellre förlitar sig på skämtteckningar. De har också en annan publik än den genomsnittlige serieläsaren. Bland de bättre jag läst i den här genren är ”Russinet” av Katja Tukiainen och ”Pappa för dig som har bråttom” av Henrik Lange. Och nu föreligger alltså ”Tänk om stora vore små” av Christine Meltzer och Maria Andersson.

Christine Meltzer behöver kanske ingen närmare presentation efter komedisuccéer som ”Hey Baberiba”, ”Fredag hela veckan” och ”Partaj”. Tecknaren Maria Andersson är kanske mer okänd än så länge. Hon har illustrerat för bland annat Kamratposten och driver den prisbelönta bloggen ”Lady Thirty”. Där varvar hon blogginlägg om sin vardag och produktplaceringar och finurliga egna teckningar, ofta det tecknade aliaset Lady Thirty kombinerat med fotomotiv. Hon tecknar också på veckans tema och någon enstaka serie.

När Meltzer och Andersson slår sina påsar ihop handlar det om att vända på rollerna – hur det skulle se ut om vuxna gjorde precis som barn och hur omgivningen reagerar på det. Själva formen som det görs i är en illustration som på motstående sida har en replik eller ett replikskifte. Bilderna är ordnade efter tema (exempelvis ”Hos läkaren, ”Kärleksparet”, ”På jobbet” och så vidare) och är fristående, även om några av dem följer samma huvudrollsinnehavare och situation över flera sidor. Det är trevliga bilder att titta på och Andersson lyckas med små medel göra situationen tydlig och klar. Ett plus i kanten för de små detaljerna i bakgrunden som man kanske inte tänker på vid en hastig anblick.

Men är det en bra bok då? Nja, sisådär. Det är en helt okej gå-bort-present eller grattis-till-bäbisen-present med en annorlunda infallsvinkel, men den känns lite tunn både bokstavligt och bildligt. Boken bygger mycket på igenkänningskomik; stundtals är det roligt, men jag tycker ibland att det skämtas lite väl mycket på barnens bekostnad. Att man använder barnsliga vuxna mest för att visa på hur jobbiga och ologiska barn är. En hel del av situationerna är lite klichéartade (till exempel att barn tjatar om att de vill ha glass i affären), medan några andra faktiskt är originellare. För den som inte har barn är det här kanske revolutionerande läsning, men å andra sidan är kanske inte igenkänningsgraden lika stor för en sådan person. Som förälder är jag kluven.

Bokens största tillgång är dess originalitet, men idén tilltalade mig nog mer än det färdiga resultatet.