Elin under havet

”Elin under havet” är Sofia Malmborgs debut och nominerades under hösten till Augustpriset. Så vitt jag vet har det aldrig hänt förut, att en serieroman har nominerats till ett så prestigefyllt pris. (Janne Lundström har faktiskt nominerats tidigare, dock inte för sina serier.) Det är lätt att förstå varför. Det är snyggt och sobert tecknat, boken ges ut på ett välrenommérat förlag (Rabén & Sjögren) och så tar det upp ett viktigt ämne: sexuella övergrepp på barn. Men tyvärr slarvar Malmberg bort slutet, enligt min mening.

I centrum för handlingen står Elin, som tycks vara i yngre tonåren och nyinflyttad. Föräldrarna är mestadels frånvarande och hon verkar inte ha några kompisar. Som så många andra söker hon gemenskap på nätforum och söker efter en kampsportsklubb att gå med i. Tränaren André tar kontakt med henne och förmår henne till att ställa upp på hemlig ”massage”. Elin mår dåligt av det som har hänt och eftersom hon inte verkar ha någon att prata med söker hon sig in i fantasin. Hon upplever fantastiska (men alldeles för långdragna och flummiga) äventyr under havet och kommer till någon sorts insikt om att det inte är okej för vuxna att göra så och att hon äger sin egen kropp.

Den logiska förlängningen vore väl att hon anmälde förövaren, men så sker inte. Åtminstone inte så man får se det i boken. Och det är bokens största brist, tycker jag. Det här är en mycket viktig bok om så kallad grooming med avsikt att begå övergrepp, och mekanismerna och känslorna bakom som får barnet att ta risken att träffa en okänd och att sedan inte våga berätta om övergreppen. Mekanismer som ensamhet, smicker, rädsla, skuld och skam.

Ansvaret för ett övergrepp ligger alltid hos den vuxne som borde veta bättre. För att stärka barns självkänsla och uppmana fler att anmäla övergrepp hade det varit bättre om boken hade slutat med att Elin hade anmält. Just för att boken är så viktig och att det hade varit en viktig poäng att göra. Men det är klart, verkligheten ser ju tyvärr inte alltid ut på det sättet. Och det är viktigt att man pratar om just det och vad man kan göra åt det.

Läsvärt och tänkvärt är det i alla fall för både liten och stor. Jag hoppas att den kommer att uppmärksammas i skolundervisningen och samhällsdebatten framöver.