Barnrumpa

Banderollen med texten SERIER FÖR VUXNA som pryder omslaget till algeriskfödda Melek Zertals svenska debut för tankarna till Horst Schröders tidiga tidningar, men Barnrumpa är inte den typen av serie man hittar i Epix, vars innehåll fokuserade på humor och drama med »vuxna« inslag i handlingen. En bättre jämförelse är snarare de erotiska och ibland uttalat pornografiska serier som hans förlag bland annat gav ut i Topas-albumen.

Huvudpersonen Nejma har vänt Gamla Världen ryggen efter ett explosivt gräl med sin pojkvän och blir inneboende hos de lätt galna tjejerna Aya och Misato i Los Angeles. Vad som sedan följer är tre episoder där Nejma snubblar in i mer eller mindre »problematiska« sexuella situationer: Hon onanerar på ett café till baristans arbete; har ett långt samlag med en säljare i en dyr modebutiks provrum (som Aya anklagar för våldtäkt för att få gratis kläder) och inleder en relation med sin chef, en kvinnlig filmstjärna som anlitat henne som servitris.

Det är klurigt att recensera något erotiskt eftersom behållningen varierar beroende på läsarens preferenser, men på en teknisk nivå är boken väl genomförd. Teckningsstilen är enkel i fråga om färgläggning och karaktärsdesign, men mycket uttrycksfull. Den lämpar sig väl för att skildra scener över ett större antal rutor än vad en serie av denna genre tenderar att göra, vilket gör akterna mer subjektiva. Miljöerna är extremt vältecknade och tecknaren använder kontraster mellan detaljer och platta fält för att med stor fördel skapa en bild av en stad som är varm och inbjudande, men också ytlig och sötsliskig.

Serien har vissa satiriska drag i sättet handlingen kretsar kring lätt basala, kommersialiserade företeelser som designerkläder, dyra caféer, pooler, kändisskap och cocktail-rätter. Även pornografiska magasin figurerar, kanske för att understryka skillnaden mellan den manliga blicken och fokuset på den (i huvudsak) kvinnliga njutningen. Det kanske också är något Zertal tyckte var roligt att inkludera. Njutning är på sätt och vis ytligt.

Bristen jag ser är väl just de problematiska bitarna. Jag förstår att erotik gärna balanserar på gränsen mellan det smakfulla och det smaklösa, men själva tanken bakom till exempel den i handlingen uttalat falska våldtäktsanklagelsen känns en smula otydlig, vilket gör att jag undrar varför den ens inkluderades. Kan man bortse från detta tror jag dock att de flesta kan njuta av en berättelse som inte tar sig själv på så stort allvar.