Död kompis

Simon Gärdenfors har släppt en omtalad och kritikerrosad bok, ”Död kompis”. Bild & Bubblas recensent stämmer (delvis) in i hyllningskören.

Simon Gärdenfors börjar vid det här laget vara en veteran i den svenska seriebranschen med fyra seriealbum samt ett flertal fanzin och medverkan i tidningar som Mega-Pyton och Galago i bagaget. Varje album han gör, samlingsalbumet ”Nybuskis” undantaget, verkar vara mer självutlämnande än de tidigare. ”Död kompis” är följaktligen Gärdenfors mest personliga album hittills.

Titeln avslöjar mycket av vad albumet handlar om och serien inleds också med dödsbudet. I övrigt är serieromanen indelad i två delar. Den första handlar om Simons kamratskap med barndomsvännen Kalle. Andra delen handlar om hur Simon sörjer Kalles hastiga och oväntade bortgång.

Jag har noterat att Gärdenfors och jag är mer eller mindre jämngamla. Av albumet att döma kan jag konstatera att hans uppväxt var annorlunda än min trots att likheterna ytligt sätt är stora (jag tror att vi båda växt upp i en välmående medelklassfamilj). Men det är mycket råare tongångar kryddat med betydligt mer sex och droger än min tydligt mesigare uppväxt. Så till min stora förvåning har jag svårt att relatera till första delen. Jag lyckas helt enkelt inte leva mig in i berättelsen. Dock konstaterar jag att det är välberättat.

Andra delen är i mina ögon betydligt starkare. Jag har i och för sig aldrig upplevt sorg på det sättet men det är, i alla fall för mig, lättare att relatera till. Därtill är det mycket starkt och trovärdigt skildrat. Det är också kontrasten till den råare första delen som gör det hela mycket mänskligt och effektfullt.

Gärdenfors har en säregen tecknarstil med en fot i 1940-talets mangaserier och en fot i serieskaparen Chris Wares universum. Stilen är effektfull och mycket välgjord. Likaså färgsättningen som känns unik i serie-Sverige. Färgsättningen påminner om reklamutskick eller de telefonkatalogstjocka mangatidningarna som fyller tidningsstånden i de japanska tunnelbanorna. Baksidestexten beskriver seriesidorna som färgglada godisförpackningar och det är en träffande beskrivning.

Gärdenfors gulliga figurer och reklamaktiga färgsättning kontrasteras mot den sorgliga historien. Måhända är det kontrasten som gör att det blir så effektfullt och gripande? Över huvud taget är ”Död kompis” ett mycket snyggt album, både till form, färgläggning och illustration.

Jag går alltså igång på layouten, färgläggningen och albumets andra del. Första delen känns personlig för serieskaparen men inte lika intressant för mig som läsare, även om den behövs för att förstå andra delen. Men den känns konstigt nog lite kall. Det betyder inte att albumet är dåligt. Tvärtom.

Sammanfattningsvis är ”Död kompis” ett mycket läsvärt album. Den är måhända inte min Gärdenforsfavorit men god läsning är det definitivt.