Den glädjelösa ön
7 december 2012 av Hans Holm BöckerOkej, jag kan inte utgjuta mig över Ordbilders utgivning varje gång jag recenserar något från dem, men de är ett av de just nu intressantaste serieförlagen i Sverige och förtjänar mer uppmärksamhet (och vissa delar av deras icke-serieutgivning behöver mer uppmärksamhet så att vi kan få de sista delarna av ”Häxans budfirma” på svenska.)
Genremässigt befinner sig ”Den glädjelösa ön” i det mycket diffusa gränslandet mellan fantasy och skräck. Om det tecknats i en annan stil eller med en annan färgskala hade historien förmodligen hamnat på skräcksidan, men presentationen och känslan mildrar den skräckaspekt som finns i bottnen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att ”Den glädjelösa ön” är avsedd att vara skräck, inte på samma sätt som till exempel Viktor Kasparssons äventyr, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag på något sätt är missnöjd med att den inte är det.
Geologen Milander Dean anländer till ön Yulkukany å yrkets vägnar och med en djup livskris föranledd av hans lille sons död och hans hustrus försvinnande. Hans surmulenhet väcker flickan Elianors nyfikenhet och hon gör det till sin uppgift att muntra upp honom eller i alla fall förklara hur fantastisk världen är, lyckligt ovetande om att hennes egen livsglädje är i mycket bokstavlig fara. Ön är nämligen inte glädjelös på grund av det hårda livet som fiskare på en isolerad ö i ett obestämd tidigt 1900-tal (utombordare, trattgrammofon), utan för att det finns väsen där som stjäl folks glädje för oklara syften.
Tekniskt sett är ön fortfarande den glädjelösa ön när albumet slutar. Det som gör ön glädjelös har egentligen varken förklarats eller övervunnits, men Milander Dean – på albumets första sida beskriven som ”helt glädjelös” – lämnar den med ett leende på läpparna.