Det fräscha alternativet – serier och satirer i urval

När jag tänker efter är Gunna Grähs en av de första, kanske den första, tecknare som jag kom ihåg namnet på och kände igen stilen hos utan kryckor som ”det är X som tecknar Y”. Det senare kanske inte så konstigt eftersom hon inte tecknat någon återkommande serie eller figur i de tidningar jag hade tillgång till då. Att hon sedan inte spelat någon märkbar roll för mitt serieintresse är i sammanhanget oväsentligt.

Förordet andas en viss ilska och påminner om att det inte bara är gnälliga gubbar som sysslar med satir utan också sura kärringar. Men för varje poäng som görs, som den ständiga frågan om det verkligen är lönt med satir när verkligheten ser ut som gör, kommer det minst två kommentarer med en vagt unken doft av populism och den kulturarbetande vänsterns variant av inskränkthet och fantasilöshet (ej att förväxla med den kulturarbetande högerns, den icke-kulturarbetande vänsterns eller någon annan variant). För att parafrasera vad det säger om (nittiotalets) ironi (”ett elitiskt flin”) handlar det plötsligt om att ”det bara är vanligt folk som du och jag som har koll…” Det är nästan en besvikelse när det faktiska innehållet inte går på i samma stil eller lever upp till baksidestextens beskrivningar. Det kanske är för att det här är samlat äldre material – en del är så gammalt att 1985 ligger en bit in i framtiden – men de lever inte upp till baksidestextens tal om ”radikalitet lika hårdför som fackombuden under gruvstrejken”. (Eller vad vet jag, det var före min tid – de kanske var konflikträdda nallebjörnar.)

Så mycket radikalare och för borgerligheten upprörande än tanken på att det finns kommersialiserade frikyrkor som lurar de troende på pengar blir det inte och där är det främst ordvalet som skiljer mellan hur Dagen och Ny Dag skulle förfasa sig över upptäckten. Det blir med andra ord mest lite småputtrig, närmast folkhemsk satir och vanlig enkel komisk överdrift (vilket ju i och för sig överlappar med satiren), som emellanåt sparkar åt höger men rätt löst. Jag skulle utan större oro för vare sig storkningar, raseriutbrott eller plötslig omvändelse sätta ”Det fräscha alternativet” i händerna på även de mer konservativa av mina släktingar.

De som skulle kunna bli mest upprörda av något (utöver kanske förordet) i ”Det fräscha alternativet”, och jag har svårt att tänka mig att någon större andel av dem blir det, är asatroende. I vad som på baksidan beskrivs som ”Vad händer när överklassen vill ha ett fräschare alternativ till arbetarrörelsens demonstrationer?” klumpas de nämligen ihop med lumpenkramare, rojalister, folk som tränar på gym och folk som gillar punsch som personer vars åsikter är så mossiga, överklassiga och fåniga att tanken på att dessa skulle få framföras offentligt är skrattretande.

Nåja, det här skrivs med Martin Lunds recension av Pontus Lundkvists ”Full sysselsättning” (B&B nr 191) i färskt minne och det är under alla omständigheter skönt att påminnas om att det finns folk som Gunna Grähs, som sysslar med och faktiskt vet vad satir innebär, även om tid och verklighet har förtagit många av de uddar som finns här.