Zelda 2: Kampen fortsätter

Zelda fortsätter sin underhållande och vältecknade kamp mot patriarkatet, som hon påbörjade 2009. Jag antar att hon är Lina Neidestams alter ego – så djupt känt och rabiat utfört kan bara det självupplevda vara. Hon har dessutom en för unga världsförbättrare sällsynt självdistans. Äkthet är bästa resonansbotten för humor.

Zelda, 22 år, skall äntligen få fason på sitt liv. Hon har kommit in på konstskola i Malmö. Hon lämnar sin sörjande vän Tova och gormande far, som tycker det är lyxterapi. Hemlös tar hon in hos ett ex, en maläten psykopat i artistsvängen. Snart blir hon rumskamrat med den propra, hårdföra feministen Ester – ett osannolikt maka par med siktet inställt på att krossa könsmaktsordningen.

I skolan är Zelda mycket uppmärksam och noterar allt lammkött. Hennes sexuella aptit är gränslös, och Neidestam kan verkligen rita Adonisar. De vackra pojkarna är en fröjd. Så även, av andra skäl, nidbilderna på nördar, ”sköna relaxade dudes i sotarmössa”, konstnärliga flickor och alla stereotyper som befolkar klassrum, workshops och fester. Klyschorna rinner ur dem om deras projekt, hejdlöst roligt i sin nära överensstämmelse med verkligheten. Likaså curatorers mässande ”… konstnären ifrågasätter maktstrukturerna …” Zelda vrålar: ”Varenda jävla videoverk, installation och proppskåp här inne vill ju ’ställa frågor om makt’!”

Hennes egen kamp gäller sexism och patriarkala strukturer. Tills hon mycket mänskligt förbyts i en fnittrig motsats, när något läckert i byxor dyker upp. Denna dubbelmoral – fel ord, dubbeläkthet! – ger många förlösande skratt. Eftersom Zelda ofta snärjer in sig i ohållbara situationer, blir hon arg eller deprimerad. Vid ilska får hon plötsligt en taggig tandrad…

Tecknargreppen är av mycket hög klass, sparsmakat för största effekt, skickligt som en Barks. När Zelda ser en läcker man står ögonen ut. Bredvid pappas TV står en dalahäst. På en övergångsskylt glider en burka som en hattifnatt … Albumet är flyhänt tecknat av en som behärskar sin kroki. Fin färgsättning och där så krävs, stämningsfullt och vackert. Därtill mycket bra språk, och snyggt textat.

Zeldas glödande retorik får klasskamraterna att gäspa och läraren att drivas till vansinne. Hans mothugg är oskuldsfullt patriarkalt – denna mångfacetterade framställning av människor gör det aldrig tjatigt eller förutsägbart. INGA billiga vitsar serveras. Tänk att både få sanning, underhållning och skönhet i ett paket! Neidestam är up there med Bretécher.

Zelda hatar även sexismens kvinnliga medlöpare: framgångsrika bloggerskor i rustik lantmiljö, femtiotalsdockor som skriver om prickiga klänningar och blommiga serviser. Ester kommer på Zelda med att läsa recept, och skammen är värre än en pedofils … Hon driver skoningslöst med sig själv, inklusive håriga vader.

Zelda i sitt esse känner hur ilska och revansch föder kreativitet. En annan gång gråter hon sin frustration: ”Men hur gör man om man är en bitter medelmåtta som alltid ger upp?”

Sanningarna som trillar som grodor ur munnen, gör att hon jagas med tjärbloss och hötjugor från en fest, och hennes klyschor förstör en kväll på Grand Hotels bar.

Flummaren Karma med rastaflätor lockar iväg henne att ”finna sig själv” i Thailand. Zelda döper turistmålet till Svenskkolonin, och den tveeggade satiren blir ännu vassare. När internet pajar i bungalowen tar naturromantiken abrupt slut och civilisationsmänniskan rämnar som i ”Mörkrets hjärta”. Själssökarresan kommer att bestå av mat, sprit, läckra thaiynglingar och vidriga turister.

När Zelda flyger hem från äventyret till den bistra verkligheten, slås hon av insikten: ”Det känns som att det är nu resan börjar”. Med vackraste illustration av gryning över Himalaya.

Detta var dock inte slutet. Verkligheten blev bister och slutet VANSINNIGT roligt!