Det är något skumt med den här garderoben

Jag hade höga förväntningar på Hans Lindström, hans respektlöshet och drift med folkhemmet, eller snarare den lilla människan som befolkar det. Men folkhemmet har förändrats. Det har inte Lindström – han häcklar på i ullstrumporna. Det uppdaterar inte hans humorhantverk att han gör Abdullah till Svensson och förlägger det mer rigida islam till en miljö à la Tusen och en natt.

Lindström observerar Förorten, där medborgarna stretar i motvind över asfalten. Denna karga plats à la Lundkvist, med en evig fond av miljonprogrammets bostadslådor. Där slog man an en mollsträng i den svenska folksjälen, som aldrig förklingat.

Jag väntade mig vanvördnad och bitskhet, men fann mainstream-skämt med lite för mycket svordomar. Lindström kan i förstone likna ”Far Side”, särskilt med de fula kvinnorna i glasögon. Men Larson har ju konsekvent begett sig till de absurda utmarkerna. Lindström är kvar i vardagen, men behandlar den som vore det på Biffen & Bananens tid. Av en frejdig samtidsgisslare kunde man begära att han inte var museal.

Problemet är förstås att den vindpinade asfaltstäppen och socialistarkitekturen till folkets hysande nu inte bara rymmer Medelsvensson utan även Medelmuhammed, men Lindström misslyckas med integrationen. Den senare förses med trekvartsrock och hund, vilket inte stämmer överens med verkligheten. Detta medelmänniskans signum hos Lindström är ett orent och förbjudet djur i islam. Det hade varit lätt att ta reda på online i en FAQ: ”Efterlikna inte kuffar genom att springa med hunden.”

Han försöker inlemma nysvenskarna i skämtjargongen. Det blir förljuget. För säkerhets skull kan scenen förläggas till en pittoresk orientalisk miljö, det lyckliga Arabien. Där går man ännu mindre ut med hunden, vilket för mig helt förtar till exempel skämtet med förrymda bombhundar … Skämt bygger på att nudda verkligheten, om man inte bara ska rita harmlösa strippar i dagstidningarnas strama tyglar.

En del är riktigt roligt. Inför Ikea-möbelmonterandet och att handla på Ica ”alternativt” Coop är vi alla lika. Men det som borde vara roligt är inte det – för Lindström slår hitan och ditan, lealöst. Inte att ”allt är lovligt byte”, utan bara att han är principlös. Lite sex, lite analt, lite muslimer, lite rasister … Chefen, kontoret, herr och fru Svensson. Herrar i hatt (när såg ni en sån sist?). Jobbarromantik av typ unikabox, men även knegaren som tar hojen från förorten genom lummig skog till fabriken –?

Förorten, där hyreskasernerna paraderar, har osannolika lummiga skogsbryn där Lindströms hundar, hussar och busfrön vistas. Pojkarna är söta med sina nunor och nackar, mycket ömsint ritade. Men hur kan de ha dessa gubbar till fäder? I synnerhet som Lindströms vitsar här bygger på plastfamiljer och liknande. Så omaka att Lindström borde ha två utgivningslinjer: ”Gubbar” respektive ”Busfrön”.

Lindström är en fantastisk tecknare med ett känsligt ritstift. Hans skuggning ger asfalten djup. Hans utflykter till naturen är helt underbara och lovar mycket om han kunde ta oss dit oftare.

Han har dessutom en svensk folksjäl, träffsäker och ordlös – till exempel hur en snödriva växer över evigt väntande bussresenär. En obetalbart snyggt ritad snöig vägren. Stilleben.

Vidare besitter Lindström en äkta apolitisk humor. Han är ojämförligt bäst när han (förutom gestalta svensk stoicism) gör ren situationskomik. Inte låtsas att han sätter fingret på ömma punkter. Han besitter en ljuvlig gapskrattshumor. Skada att exemplen är så få. Han ritar djur med stor humor, höns, hästar och så den städse närvarande hunden som lyfter varje bild.

Lindström är bäst i rutor som talar för sig själva. Men han har tydligen så mycket raljerande som måste ut. Han bara låter som han bits, men betten går inte utanför dagsstrippens snäva ram, sex, snusk och svordomar till trots. Och han hör inte till det absurda lägret, utan han envisas med att stanna kvar mittemellan. I limbo.