Nya Justice League hade en helt ny lagupställning och en ny, humoristisk, ton. Bild: Kevin Maguire och Al Gordon. © DC Comics
Jodå, jag har skrivit om JLI förut. Sedan ungefär ett år tillbaka finns dock allt JLI-material samlat för första gången sedan originalpubliceringen, så jag tyckte det var dags att ta en ny titt.
I början av 1987 var varumärket Justice League rejält naggat i kanten. Det drygt tvååriga experimentet med okända hjältar i huvudrollerna hade slutat i katastrof. Den mångårige författaren Gerry Conway hade fått sparken och J.M DeMatteis hade anlitats för att göra processen kort med Detroit-gruppen.
Tanken var att göra en nystart med de klassiska JLA-medlemmarna, men då DC:s universum var inne i en moderniseringsfas efter Crisis on Infinite Earths, där flera av förlagets mest kända karaktärer började om på nytt, var dessa inte tillgängliga.
En av sidointrigerna i miniserien Legends var att en ny version av Justice League bildades. Även denna gång handlade det om tämligen okända karaktärer, bland annat hjältar från förlag DC Comics köpt upp och som nyss införlivats i DC:s universum. (Crisis hade som bekant inneburit att DC:s multiversum ersatts av ett enda universum.) Undantaget var Batman samt i viss mån den återkommande Justice League-medlemmen Martian Manhunter.
Till nystarten av tidningen anlitades den helt okände tecknaren Kevin Maguire samt den halvt okände plottaren Keith Giffen. Redaktören Andrew Helfer, som ansvarat för den gamla Justice League of America och också skulle ansvara för den nya, försökte övertala J.M. DeMatteis att fortsätta skriva Justice League-serier, men denne vägrade först.
DeMatteis hade anlitats för att reda upp kaoset kring Detroit-gruppen, men nu ansåg han att uppdraget var utfört. Keith Giffens råmanus låg dessutom åt det mer humoristiska hållet, något som inte alls var DeMatteis stil. Redaktör Helfer lyckades till slut övertala honom att vara kvar för att få lite kontinuitet, åtminstone i några nummer tills Giffen och Maguire blev varma i kläderna. Det skulle bli betydligt längre än så.
Den nya versionen av Justice League framträdde för första gången i det sista numret av Legends. © DC Comics
När Justice League (som tidningen hette de första numren) nummer 1 nådde läsarna i maj 1987 – bara månaden efter det sista numret av Justice League of America – trodde nog inte ens de inblandade att tidningen skulle bli speciellt långlivad.
Humor blev en viktig ingrediens i JLI. © DC Comics
Batman var visserligen en av de hetaste karaktärerna, men hans popularitet skulle knappast räcka till för att hålla tidningen vid liv. Martian Manhunter och Black Canary var visserligen också två klassiska Justice League-medlemmar, men ingen av dem var tillräckligt namnkunniga för att någonsin ha haft en egen solotidning.
De övriga medlemmarna var antingen hjältar från förlag som DC hade köpt upp (Blue Beetle från Charlton Comics och Captain Marvel från Fawcett) eller mindre kända DC-hjältar (Mister Miracle, Booster Gold, Dr. Fate och Guy Gardner, en Green Lantern som gjort comeback i samband med Crisis). Det var alltså en ganska svag laguppställning, kanske till och med ännu svagare än under Detroit-eran.
Ni kan aldrig ana vad som hände sen! Eller jo, det kan ni givetvis, eftersom ni läst rubrik och ingress. Justice League blev en riktig snackis. Ännu viktigare var att det även blev en ”säljis”. Till stor del berodde det nog på att den skilde sig markant från alla andra superhjälteserier som gavs ut vid samma tid. Trenden var att göra ”vuxnare”, mer våldsamma och mörka historier, så den komiska, lättsamma tonen i Justice League stack verkligen ut. Fler och fler läsare ville följa den aparta gruppens missöden och dessa serier, kallade ”Bwhahaha-eran”, är än idag en av de mest populära i Justice Leagues historia.
Även om serien blev en framgång redan från början, tog det ett tag innan medlemsuppställningen stabiliserades. Booster Gold, som skulle bli en vital del av gruppen, kom med först i det tredje numret. Captain Marvel och Dr. Fate skrevs ut ur serien efter en handfull nummer, likaså Black Canary.
Justice League blev en FN-sanktionerad grupp. Här ett omslag med gruppens komiska motor Blue Beetle och Booster Gold, samt den snart avgående medlemmen Black Canary i en väldigt 80-talsinspirerad dräkt. © DC Comics
Hon blev ett offer för den lättsamma tonen. Black Canary hade nämligen samtidigt en viktig roll i Mike Grells Green Arrow, ett av de mest lyckade exemplen på de nya, mörkare superhjälteserierna. Där råkar hon ut för en hel del hemskheter, och då passade det förstås dåligt att hon samtidigt skulle skoja runt med de övriga medlemmarna i Justice League.
Tidningen bytte namn till Justice League International i och med det sjunde numret (november 1987), då gruppen med hjälp av den skrupelfria affärsmannen Maxwell Lord blev sanktionerad av FN, med ambassader i olika länder. Batman, som dittills varit gruppens ledare, tog ett steg tillbaka och blev en bakgrundskaraktär. Eftersom gruppen blivit så populär behövdes inte Batman som dragplåster längre, och i serien förklarades det med att han inte ville ha den uppmärksamhet som Justice Leagues nya internationella status innebar.
Karaktärerna som lämnat gruppen ersattes med amerikanen Captain Atom, ryssen Rocket Red samt brasilianskan Green Flame och norskan Ice Maiden (mer kända som duon Fire and Ice). Justice League International var nu en verkligt internationell grupp, med medlemmar från flera olika länder. Med den nya uppställningen nådde serien det som jag tycker är den kreativa höjdpunkten, där humor och spänning blandades på ett ypperligt sätt.
Det är förstås en smula ironiskt att Giffen, DeMatteis och Maguire lyckades att förvandla Justice League till en superhjältegrupp med starka karaktärer som läsarna brydde sig om. Det var ju precis det som Gerry Conway försökt göra, men misslyckats rejält med. Receptet var inte svårmod och grubblerier, utan humor. Tidningen som ingen trodde på, med karaktärer få brydde sig om, hade blivit en succé i paritet med Marvels X-Men. Precis som X-Men var Justice League på väg att bli en franchise.
Justice League International blev en succé och så småningom startades systertidningen Justice League Europe. Bild: Bart Sears. © DC Comics
De första två åren var Justice League Internationals bästa. När tidningen knoppade av sig, och medlemsantalet som en följd av detta ökade markant, blev kvaliteten lidande. Att Kevin Maguire slutade som tecknare efter nummer 23 (januari 1989) gjorde att en del av charmen försvann. Maguires talang för att teckna ansiktsuttryck var en viktig del av succékonceptet.
Tidningen fick som sagt flera spinoff-/systertitlar. Justice League Europe startades i april 1989 och i slutet av 1990 lanserade DC kvartalstidningen Justice League Quarterly, en trippeltjock specialtidning. När Justice League fick en europeisk avdelning bytte Justice League International namn igen. Från och med nummer 26 (maj 1989) hette tidningen Justice League America.
Justice League fick alltså både en amerikansk och en europeisk avdelning med två olika uppställningar. JLA bestod av teamledaren Martian Manhunter, Guy Gardner, Blue Beetle, Booster Gold, Mister Miracle samt Fire och Ice. JLE bestod av teamledaren Captain Atom, Rocket Red, Power Girl, Animal Man samt mer klassiska JLA-medlemmar som Flash (även om det var den nye Flash), Elongated Man och Wonder Woman. Den sistnämnada skrevs dock ut ur serien efter bara något nummer, och Animal Man försvann ganska snabbt även han.
JLE som grupp har vissa inneboende problem. För det första kom och gick medlemmar tämligen frekvent, ofta utan någon större förklaring, vilket gjorde att gruppen som sådan blev lite svår att överblicka. Medlemmarna i gruppen hade inte heller någon speciell anknytning till Europa annat än att de var stationerade där. Det hade inte heller serieskaparna, vilket gjorde att beskrivningen av Paris (och senare London) där den europeiska ambassaden låg, befann sig på nivån turistanekdoter. Senare försökte man råda bot på det första, genom att bland annat ta in den franska hjältinnan Crimson Fox, skapad enbart för Justice League Europe.
Justice League Europes sista nummer med Giffen som manusförfattare hade ett väldigt X-Men-inspirerat omslag. © DC Comics
Det stora problemet med tidningen Justice League Europe var att Giffen nu hade två tidningar (alla specialnummer oräknade) att skriva, vilket gjorde att manusen blev tunnare. Det spelade inte så stor roll att Giffen efter några nummer fick hjälp av Gerard Jones att skriva manusen till Justice League Europe, bland annat eftersom Jones var en betydligt sämre författare än DeMatteis. Expansionen till Europa innebar att seriernas kvalitet blev något sämre. Less is more, helt enkelt!
Efter fem år, 60 nummer av Justice League America, 35 nummer av Justice League Europe samt en rad specialnummer tog Bwhahaha-eran slut i mars 1992. Detta skedde i och med en femton nummer lång crossover mellan de båda tidningarna, kallad Breakdowns. Kevin Maguire återvände för att teckna det sista numret av Justice League America som Giffen och DeMatteis skrev tillsammans. Även om man kanske inte kan säga att de slutade på topp, så var det ett värdigt avsked till en av Justice Leagues mest älskade perioder.
Justice League International var som sagt en karaktärsdriven serie. Kanske för karaktärsdriven. När jag skrev om serien för några år sedan jämförde jag den med en sitcom: behållningen var jargongen mellan de olika hjältarna och äventyren hamnade lite i andra hand. Det finns mängder av roliga och minnesvärda figurer, som till exempel den mycket Basil Fawlty-inspirerade Beefeater (föreställ er figuren på ginflaskan med samma namn) eller den träffsäkra Captain America-parodin General Glory. Extra roligt är att DeMatteis ju skrev originalet några år tidigare. Däremot har jag svårt att dra mig till minnes några riktigt spännande historier.
Serien fungerar också bäst i början, när det är en relativt liten grupp hjältar. Precis som i en sitcom byggde serien på att man får ett slags relation med karaktärerna, något som förstås var betydligt enklare när det var 6–7 medlemmar än ett tjugotal, vilket var fallet mot slutet.
Bwhahaha-eran tog slut i och med Justice League nummer 60. Längst till vänster syns den träffsäkra Captain America-parodin General Glory. © DC Comics
En sitcom bygger ju dessutom på vilka karaktärer som är med: Blue Beetle och Booster Gold var gruppens komiska motor (de kallas ibland i serien för gruppens Abbott och Costello). När Booster Gold slutade i Justice League nummer 37 (okober 1990) hoppades jag att det var en skenmanöver och att han snart skulle återvända till gruppen. Men detta inträffade aldrig; förutom några få gästspel blev det aldrig någon fullfjädrad comeback. Följden blev att någonting saknades.
Nu kanske någon får intrycket av att jag tycker att genomläsningen var en besvikelse. Så är det förstås inte! Tvärtom: detta är en av de bästa serierna från en av DC:s mest kreativa perioder. Möjligen uppstår en viss mättnadskänsla efter att ha läst runt 100 nummer, men dessa serier var heller aldrig menade att läsas i ett svep.
Att detta är en omtyckt period märks också på att gruppen återkommit flera gånger. Miniserien Formerly Known as the Justice League kom ut i sex nummer mellan september 2003 och februari 2004 och uppföljaren I Can’t Believe It’s Not the Justice League publicerades i JLA: Ckassified nummer 4–9 (april-augusti 2005). Ett sista framträdande för Gruppen blev det I DC Retroactive: JLA – The 90’s som kom ut i oktober 2011.
Tyvärr blir det inga fler serier med denna älskade grupp, åtminstone inte gjorda av originalkreatörerna. Keith Giffen avled av en stroke i oktober 2023. J.M. DeMatteis och Kevin Maguire är fortfarande aktiva, och ju mindre som sägs om Gerard Jones, desto bättre (ni får googla om ni inte vet vad jag talar om).
Justice League International är en av få superhjälteserier som är avsiktligt roliga. Nästa gång ska det handla om en hjälte som ofrivilligt blivit ett skämt genom årens lopp: Aquaman. På återläsande!
Lästips:
- Allt Justice League International-material finns numera samlat i tre tjocka omnibusvolymer. Inte helt otippat bär de namnen Justice League International Omnibus volym 1, 2 och – rätt gissat! – 3. De kostar ungefär 1 000 kr styck.
- Sedan några månader tillbaka finns även en mjukpärmsutgåva i nytryck: Justice League Inernational Book One: Born Again. Den kostar ungefär 450 kr, men å andra sidan kommer det krävas betydligt fler volymer för att samla allt, så omnibusböckerna är mer prisvärda.
