Den maskerade proggarens oändliga jamsession

Den Maskerade Proggaren är i själva verket en man vars namn är Jarl Sandberg. Detta vet jag på grund av att det står på informationsbladet som kom med mitt recensionsexemplar. Jarl, som är copywriter ser vi nämligen inte röken av i boken och det är kanske heller inte så konstigt. ”Den Maskerade Proggarens oändliga jamsession”, den andra boken om Proggaren, är nämligen fullmatad med humoristiskt raffel från första till sista sidan. Redan på den andra sidan plockar antagonisten Stekaren upp en eldkastare och gör sig redo för att ställa till med maximalt ofog och elände.

Jag gillar verkligen serier som har minimala upptrappningskurvor till förmån för högoktanig action. ”Cut right to the chase” som man säger på engelska. Den största tyngden har lagts på att boken ska vara en skojfrisk drift med både politisk höger och vänster, samt med superhjältegenren som sådan.

Innan jag fortsätter med att säga vad jag ska säga så vill jag först informera om att boken är en samling av korta, fristående äventyr som oftast inte är längre än åtta, maximalt femton sidor. De har tidigare gått i antologitidningen Kapten Stofil och är helt enkelt inte riktigt tänkta att bindas samman med varandra. Detta spelar roll därför att det resulterar helt enkelt i att det blir väldigt massivt med tokerier och spetsfundigheter staplade ovanpå varandra.

Allting är lite ”crazy” mest hela tiden och inte så lite heller. Det blir kort och gott det nya normala i just det universat då det knasiga egentligen inte bryter mot någon normalitet. Detta i sig kan ju vara intressant, men just humorn som överraskar, förbluffar och får en att vika sig i skrattkonvulsioner uteblir. Istället så ler jag lätt och bläddrar vidare till nästa sida.

Ytterligare en negativ sak är att Nessle ofta använder sig av pilar för att visa läsaren vilken ruta som ska läsas härnäst. Jag finner det aningens konstigt att en person som gjort serier sedan 80-talet använder sig av ett så pass amatörmässigt och påvert grepp. Hård kritik kan tyckas, men det är helt enkelt bara så jag ser det.

Nu till det mer positiva! Jag tycker faktiskt på det hela taget att serieboken är väldigt bra! Det kändes verkligen inte som att man hade läst 180 sidor när man väl var klar med boken och jag skulle gärna vilja läsa ännu mer av Proggarens öden och äventyr. Får en serieskapare en läsare att känna så, så har hen verkligen lyckats med det som hen företagit sig.

David Nessle är även en väldigt skicklig tecknare som verkligen bemästrar sitt hantverk. Historierna är trevliga och enkla. De är lagda åt att vara tämligen snälla och harmlösa, vilket gör att alla människor, ung som gammal kan läsa dem utan att sätta vare sig kaffet eller saften i vrångstrupen. God läsning på det stora hela alltså.