The Walking Dead nr 5/2013

I USA har man hunnit fram till nr 119, i Sverige publiceras två avsnitt i varje tidning. Nr 5/2013 innehåller alltså episod 9–10 av den amerikanska förlagan. Vi ligger tio år efter. Grundhandlingen är att samhället har gått under, några få överlevare vandrar/färdas långsamt mellan övergivna landskap/städer. Man lever av plundring. Allt vore frid och fröjd om det vore för den stora massan av zombier, som dyker upp och gärna tar kål på allt levande.

Det här är en serie som till det yttre har en enkel handling, men karaktärerna lever, förändras och utvecklas. Några oväntade händelser bryter det förutsägbara och en viss osäkerhet smyger sig på dig som läsare. En osäkerhet som behövs för att du ska behålla din nyfikenhet. Det är mycket dialog som varvas med blodiga närstrider där censuren har stigit åt sidan. Yxor och hammare slår in pannben och klyver redan döda en sista gång.

Det talas om känslor, vilket inte alltid är standard i amerikanska serier. Visst finns det schabloner, det är männen som skjuter sönder skallar och kvinnor som flämtar, barn ska skyddas och den starkaste mannen blir flockledare. Men har man inga problem med manliga hierarkier kan man gott ta del av denna berättelse. Som serie tycker jag den har en relativt god grundton. Det är tecknat i en stil som hämtar inspiration i 70-talets lite stela skräckhistorier, men kryddas med våldsamma inslag och varieras med långa dialoger och fina miljöskildringar.

Tecknaren i detta nummer, Charlie Adlard, tecknar grafiskt med skarpa övergångar mellan svarta och vita partier. Hans arbete har sedan förstärkts, troligen av Cliff Rathburn, med en gråskala på den skarpa svartvita tuschningen. Det skapar en retrokänsla, något som passar berättelsen. Charlie är huvudtecknaren på ”The Walking Dead”, han har bidragit med över 100 avsnitt till den amerikanska utgåvan av serietidningen. I detta nummer, som alltså är ett av hans första, kan man uppleva några missar i anatomin och layouten inte hittar inte alltid rätt. ”The Walking Dead” är en serie man växer in i, karaktärerna klarnar allt eftersom. Gråskalan är en del av atmosfären, en viktig del. Här skildras skickligt olika miljöer. I slutet av nr 5 ser vi en hyllning till Stålmannen, familjen Kents klassiska bondgård, en idyll mitt i zombielandet, men här finns inga flygande hjältar som räddar oss.

I nr fem finns också en intervju med tecknaren, redaktionen fyller ut varje nummer med lite fakta runt omkring ”The Walking Dead”, det är bra. Man kan även läsa att förlaget trycker sina produkter i Sverige. Det sätter lite guldkant på produkten. Apart förlag har en liten men växande utgivning, av serier som får draghjälp av tv. Att sälja en välkänd produkt som växelkörs i olika media är en gångbar kommersiell väg att gå.

Apokalypsen har fascinerat oss i många årtionden, varje generation tycks få sina favoriter. Det är kampen mot döden och frågorna om vad vi är kapabla att göra för att överleva som väcks i seriens berättande. Den mörka inramningen skapar en dramatisk grund för gruppdynamik och intriger. Författaren Robert Kirkman skildrar våra inre frågeställningar på ett relativt lättsamt sätt. När vi precis har vant oss vid en situation eller en plats, händer något som skickar ut oss i mörkret igen. Ett hus! Vem bor där?