Jag bjöd in Trina Robbins till Sverige för att fira den internationella kvinnodagen för ett par år sedan, eftersom hon är en av mina idoler. Robbins bodde hemma hos mig under sin vistelse och det var underbart att umgås med denna åldrande men sprudlande energiska och oförtrutet entusiastiska kvinna. Naturligtvis passade jag även på att intervjua henne, framför allt om den omtumlande och nyskapande tiden på 1960- och 1970-talen.
Kläddesigner
Trina Robbins vid hennes besök i Sverige. Foto & ©: Fredrik Strömberg.
Du kom in i serietecknarsvängen tidigt.
– Ja, 1966. Jag började på Konstnärsskolan men blev utsparkad därför att jag ansågs vara en serietecknare. Då visste jag inte vad en serietecknare var för något. Jag visste bara att jag ville göra föreställande bilder, men att skolan var mer fokuserad på abstrakt konst.
Då gjorde jag vad alltför många unga kvinnor gör, jag valde att följa de framgångsrika pojkarna i kölvattnet. Jag hoppas innerligt att denna fula ovana försvinner med den framväxande feminismen. Jag gifte mig till exempel med en dålig poet 1963. Naturligtvis var jag inte medveten om hans brist på kvaliteter utan ansåg att jag helt enkelt inte förstod hans storhet. Hur som helst växte vi ifrån varandra. Jag kände att jag behövde göra något själv, så jag lämnade honom i Los Angeles och återvände till New York.
Jag älskar att sy och jag älskar kläder. Så jag sydde mina egna kläder och skapade även kläder åt rockartister som Donovan och David Crosby och till Jim Morrisons flickvän.
Marvel Comics
– Det första jag gjorde i seriesammanhang när jag kom till New York var att gå på en Marvel Comics-mässa och intervjua serietecknarna för en undergroundtidning i Los Angeles. Det var 1966 och Marvel var något nytt och spännande. »Doktor Strange« var så psykedelisk och »Fantastiska Fyran« hade ett mytologiskt sug som legitimiserade intresse för religion. Det var som om Stan [Lee] och Marvel sa: »Denna icke-värld är riktig, den finns på papper här. Så det behöver inte vara Jesus, det kan lika väl vara Fantastiska Fyran. Du kan ha andra gudar.« Det var en befrielse.
Jag hade också en vän som drev East Village Other, som var New Yorks ledande undergroundtidning på den tiden. Jag flyttade in på Lower East Side och öppnade en butik som lanserade mina kläder. Men jag startade också en strippserie i East Village Other, som indirekt gjorde reklam för min butik. Affären kallades för »The Broccoli«, och jag kallade serien för »Broccoliserier«. De var så psykedeliska att ingen förstod att de samtidigt var reklam för mina kläder. [Skratt]
Trina Robbins är fascinerad av klippdockor och här syns hon själv, från baksidan av tidningen Trina’s Women. © Trina Robbins
Och det var då ungefär som du började träffa undergroundserieskapare?
– De var egentligen bara ett par stycken. 1967 träffade jag Art Spiegelman och Spain Rodriguez. Den senare var engagerad som serietecknare på East Village Other. Egentligen fanns det inga berättelser på den tiden utan bara märkliga psykedeliska serier. Det var för övrigt väldigt få som var involverade i undergroundvärlden. Egentligen var det bara tre grabbar som gjorde det som kallades för comix [namn etablerat för att skilja undergound-serier från övriga serier i USA].
Trina Robbins serier har inte getts ut i Sverige i någon större utsträckning, men en av hennes teckningar prydde omslaget till Bild & Bubbla nummer 40 (2/1978).
Men efter ett tag kände du att det inte fanns möjligheter för kvinnliga serietecknare?
– Sanningen är att det tog ett tag för mig att inse detta faktum. Visserligen hade jag inga problem med att få saker publicerade, men det gick långsamt på grund av ett sexistiskt förfarande. Ed Sanders [poet, författare och sångare i The Fugs] ordnade till exempel tidigt en utställning om serier. Han bjöd in alla killar han kände, men inte mig.
Men, som sagt, jag hade inga problem med att bli publicerad. Först publicerades jag i East Village Other och sedan i Gothic Blimp Works från 1968. Det var serieskaparen Vaughn Bodé som bjöd in mig. Men oftast var det en herrklubb. Jag lade märke till det här mönstret på allvar när jag flyttade till San Francisco 1970. Alla i serievärlden var killar. De hade partyn men bjöd aldrig in mig. Däremot ringde de upp varandra och sa ungefär: »Hej, jag håller på att göra den här tidningen, vill du vara med i den?« Men mig hände det aldrig, jag blev aldrig inbjuden att delta i någon tidning.
Men det hände mer i San Francisco. Där fanns en annan kvinna, Barbara »Willy« Mendes. Vi var de enda kvinnor som tecknade serier. Hon var också utanför. Tur att vi hade varandra.
It Ain’t Me Babe
»It Ain’t Me Babe: Women’s Liberation«, med omslag av Trina Robbins från 1970. © Trina Robbins
– Jag behövde verkligen någon som ville ha mina alster. Så jag gick runt till undergroundtidningar som behövde serietecknare. Det fanns en i Berkeley som kallades The Berkeley Tribe. Det var när jag var gravid med min dotter. Jag gick dit en gång i veckan och hjälpte dem med att sätta ihop tidningen och layouta sidorna. Jag jobbade till klockan två på morgnarna eftersom jag verkligen hade behov av att vara en del av något och dela gemenskapen.
Alla på Berkeley Tribe accepterade mig, utom killarna. Jag gjorde serier för Berkeley Tribe också. Jag tecknade varje gång de behövde en illustration, slog in tidningsbuntar åt dem för distribution och liknande saker som hör till tidningsprocessen. Men viktigast av allt var att jag kände att jag hade dessa kvinnors stöd. Inte pekuniärt utan moraliskt. Dessutom hade jag Willy. Hon var nära att förtäras av längtan efter att få rita serier.
Och då startade jag It Ain’t Me Babe, vilken var den första kvinnliga undergroundtidningen på västkusten. Jag gjorde framsidan och Willy baksidan. Vi hade båda var sin lång serie i den. För att fylla resten behövde vi jaga kvinnliga serieskapare och peppa dem. Det var inte lätt att fylla dessa kvinnor med självförtroende. Men vi lyckades med att få ihop tidningen till slut.
Vid den tidpunkten hade min dotter Casey fötts. Det var ett bekymmer. Jag levde ensam och var utpumpad. Men jag gav inte upp. Jag visste att seriekillarna ville att jag skulle ge upp. Den allra första feministiska serietidningen någonsin på hela planeten publicerades 1970 av Last Gasp. Det var It Ain’t Me Babe!
Vilket blev gensvaret?
– Kvinnor älskade den och även en del killar gillade den. Undergroundskaparna låtsades som om den inte existerade.
Wimmen’s Comix
En av de tidigaste numren av antologin Wimmen’s Comix, nummer fyra från 1974.
Och 1972 var du med och startade Wimmen’s Comix?
– Ja, mellan 1970 och 1972 gjorde jag några egna tidningar, även Willy Mendes gjorde några och vi gjorde några tillsammans. It Ain’t Me Babe sålde bra och vår förläggare Ron Turner på Last Gasp ville ge ut en andra tryckning, men han ville inte göra en ny tidning. Men jag ville visa upp de bästa serierna någonsin. Jag ville visa killarna hur bra kvinnliga serietecknare kunde vara.
Idag när jag tittar tillbaka ser jag att It Ain’t Me Babe verkligen skakade om. Den tidningen hade aldrig gjorts tidigare. Den slog ned som en jordbävning. Idag kan jag se det och är fruktansvärt stolt över den. Men på den tiden tyckte jag inte att It Ain’t Me Babe innehöll de mest fantastiska serier som någonsin publicerats.
Vi kallade samman alla kvinnor vi kände som ritade eller var intresserade av serier. Vi blev åtta och träffades ett par gånger hemma hos serieskaparen Patty Moodian. Det var märkligt, men vi kom inte på vad tidningen skulle heta. Vi föreslog udda namn som Queen Kong. Det tog oss tre möten att inse att vi borde döpa den till Wimmen’s Comix, som sedan döptes om till Wimmin’s Comix, för att titeln inte skulle innehålla ordet »men«.
Från början var vi ett kollektiv. Vi hade roterande redaktörskap så att ingen skulle få den absoluta makten. Alla var med och bestämde över alltsammans, men »besättningen« fluktuerade. Vi var åtta i början men minskade med tiden till fyra. Några av kvinnorna som var med i början tappade så småningom intresset. Andra fyllde tomrummet som uppstod. Det fanns några kvinnor som stannade kvar hela tiden, som Lee Marrs, jag och Sharon Rudahl.
Deltagarna i det första numret av Wimmen’s Comix. Trina Robbins med dottern Casey syns längst ner till vänster. Foto: Clay Geerdes
Melinda Gebbie kom till oss 1974. Hon förblev en regelbunden medarbetare tills hon flyttade till England. Roberta Gregory dök också upp 1974. Hon skickade in den första lesbiska berättelsen. Vi var alltid öppna för nya skapare och sparkade aldrig ut någon i kylan, eftersom var och en av oss visste hur ogästvänligt det var där. Det enda krav vi hade var att bidragen skulle vara bra.
Och så fortsatte ni i många år?
– I nästan exakt 20 år. Vi hade en nystart 1982. Då försäkrade vi oss mot envåldshärskarmetoder genom att alltid ha två chefredaktörer samt roterande redaktörskap. Så vi fortsatte ytterligare tio år med två chefredaktörer.
Kollektivet bakom antologin The Wimmin’s Comix, på en teckning från 1974 där samtliga tecknat sig själva. Från vänster till höger: Michele Brand, Lee Marrs, Lora Fountain, Pat Moodian, Sharon Rudahl, Shelby Sampson, Aline Kominsky, Trina Robbins, Karen Marie Haskell och Janet Wolfe Stanley.
Distribution
En tidig serietidning med Trina Robbins serier, från 1976. © Trina Robbins
Tjänade ni pengar på Wimmen’s Comix?
– Vi fick betalt men extremt lite. Som bäst tjänade vi omkring 50 dollar per sida, men mot slutet fick vi vara nöjda med 20 dollar. Vi fick en kraftig motgång. Inte Wimmen’s Comics, den var i sig själv fantastisk. Men det gick utför med hela undergroundindustrin. Den tynade bort sakta men säkert. I början på hippietiden, vid mitten av 70-talet, fanns det så kallade head shops som sålde allt inom hippierörelsen förutom knark. De sålde också undergroundserier och Wimmen’s Comix. Men sedan försvann de där udda affärerna en och en, så plötsligt hade vi inga försäljningsställen.
Istället fick vi vända oss till direktmarknaden [det vill säga seriebutikerna, som började uppstå vid den tiden – Red:s anm], som bara var intresserade av superhjältar. De var överfulla av Marvel, DC och liknande. De var för redan frälsta. Det kunde man se på dem som kom in i affärerna. Jag har lyssnat på tonårspojkar som redan var Marvelzombier. De betraktade serier skapade av kvinnor med avsky. Jag tror att de betraktade verklighetens kvinnor också med avsky. De enda kvinnor som intresserade dem var papperskvinnor med stora bröst och välsvarvade former.
Så det blev bara värre och värre för oss. Vi hade sammanlagt tre förläggare. Ron Turner var bra men omdömeslös. Han publicerade både banala och mossiga saker. Det gillade serieaffärerna, men vi kände oss obekväma i sammanhanget.
Så vi vände oss till till Deni Loubert, som hade ett förlag som hette The Renegade. Hon hade grundat det företaget för att kunna publicera sin man Dave Sims Cerebus the Aardvark, men de skilde sig och då behöll hon förlaget. Och hon sa att hon ville ge ut oss. Naturligtvis blev vi väldigt glada. Vi hade en kvinna som ville publicera oss. Allt hade varit underbart om det inte varit för hennes bristande affärssinne. Hon drev företaget till konkursens brant, inklusive Wimmen’s Comix.
Så plötsligt stod vi där utan förläggare igen. Då vände vi oss till Rip Off Press. Det var det enda undergroundförlag som fanns kvar. Men de tryckte bara små upplagor på billigt papper, så det fortsatte utför. Det sista numret var ett begravningsnummer. Förläggarna förklarade: »Kvinnor läser inte serier.« Skitsnack! Men vi hade definitivt fått nog.
En självbiografisk serie från 1974, i vilken Robbins förflyttar sig till 1984 för att diskutera med sin då 14-åriga dotter om 1970-talets galna skomode. © Trina Robbins
Hur försörjde du dig under den perioden?
– Jag ritade och skrev annat. 80-talet var en underbar period för mig. Jag levererade material till Heavy Metal. Och jag gjorde illustrationer för National Lampoon och en del serier för High Times. Det var makalöst på 80-talet. Alla ville ha mig. Men tiden gick och de kreativa idéerna suddades ut. De speciella hippieaffärerna försvann och hippieidéerna var hopplöst ute.
En av Trina Robbins senaste serier är en biografi över den judiska serieskaparen Lily Renée, »Lily Renée, Escape Artist: From Holocaust Survivor to Comic Book Pioneer« från 2011, tecknad av Anne Timmons och Mo Oh.
Så jag tvingades göra en massa kommersiella jobb. Jag var till exempel en av skribenterna bakom Barbie Comics från Marvel. Jag var också en av tuscharna. Marvel betalade bra, så det var okej. Sedan var jag fast skribent på Lilla Sjöjungfrun. De inkomsterna höll i sig till mitten av eller slutet av 90-talet. Så det har funnits bra och dåliga tider.
Hur var det att skriva Barbie?
– Det var fantastiskt. Vi var feminister allihop. Vi var fyra kvinnor som tecknade. Naturligtvis måste allt vi producerade kontrolleras av leksakstillverkaren Mattel. Men trots det lyckades vi skapa några riktigt bra berättelser. Jag gjorde till exempel en berättelse om anorexi. Men vi gjorde verkligen inga föreläsningar utan skapade riktiga äventyr.
Men det var ännu roligare att skriva Lilla Sjöjungfrun. Gud! Jag ska snart se Lilla sjöjungfrun i verkligheten i Köpenhamn! Hon är fantastisk. Även i Disneyversionen. Jag hade fria händer att göra mycket med henne.
Misty och GoGirl!
Men du har gjort mycket mer …
– Ja, 1985 till exempel, gjorde jag en sexupplysningsserie för flickor kallad Misty för Marvels räkning. På något sätt fick jag Jim Shooter [Marvels chefredaktör] att ge ut den. Flickorna älskade den. Läsarna skrev till Misty, inte till mig. Typ: »Kära Misty, jag gillade inte serier förut men nu har jag funnit denna och den är serien för mig. Jag älskar dig så mycket och du är så söt.« Men Misty kom bara ut i sex nummer. Skälet var detsamma som förut: »Flickor läser inte serier.« Suck!
En serie av Trina Robbins från 1976. Seriens upplägg och idé liknar svenska Loka Kanarps »Historiska porträtt«. © Trina Robbins
Kan du säga något om serierna du arbetar med nu?
– »GoGirl!«. Jag älskar »GoGirl!« Det är mitt barn. Mer än »Misty« eftersom jag äger »GoGirl«. Jag träffade Anne Timmens på en sammankomst i Portland. Hon visade mig några av sina teckningar. De var enastående. Det märkliga var att hon inte kunde få några uppdrag i seriebranschen. De stora förlagen ville inte anställa henne även om hon gjorde jättebra teckningar. De hade alltid någon ursäkt för att inte ta in kvinnor. Men Anne och jag blev brevvänner. En dag, någon gång på det sena 90-talet, skrev hon och föreslog att vi skulle göra en serietidning tillsammans. »Du skriver och jag tecknar«, skrev hon.
Den första volymen av Trina Robbins serie »GoGirl!«, utgiven av Dark Horse 2004. Huvudfiguren i »GoGirl!« har superkrafter och kan bland annat flyga. © Trina Robbins & Anne Timmons
Jag har alltid haft massor av idéer till serier för tjejer bak i huvudet. Det är som ett arkiv. Så jag gick igenom »arkivet«. Till sist presenterade jag konceptet till »GoGirl!« och hon gillade det. Jag visade henne också hur jag ville kreera kläderna som seriefigurerna skulle ha. Anne fick rättigheterna till teckningarna och jag fick rättigheterna till persongalleriet och berättelserna. Men jag visste att ingen skulle publicera oss …
Men Anne har mer skinn på näsan än vad jag har. Hon pratade med Jim Valentino, redaktör för Image Comics. Det visade sig att han var den underbaraste killen på jorden. Och han gick med på att publicera oss, alltså att förlägga »GoGirl!«. Vi gjorde originalet i färg, men de kunde inte få tillräckligt många förhandsorder, eftersom »det var en tjejserie«. Så vi gjorde den istället i svartvitt. Svart och vitt är också snyggt! Och vi gjorde fem utgåvor. Vi hade gärna också gjort en serieroman, men de var inte intresserade av det projektet. Men då visade återigen Anne att hon har skinn på näsan och kan ryta ifrån. Hon övertalade Dark Horse att göra en testsamling av våra fem första nummer. Och det gick bra, vi tjänade till och med royalties. Så vi har fortsatt att göra »GoGirl!« och jag hoppas få lov att göra det så länge jag lever.
Några av de många faktaböcker som Trina Robbins har skrivit.
Där avslutades vår diskussion om Robbins serieskapande. Vi hade också ett långt samtal om hennes insatser som »herstorian«, det vill säga som den första amerikanen att skriva böcker och artiklar om kvinnliga serieskapare och kvinnliga seriefigurer. Men det sparar vi till ett senare nummer av Bild & Bubbla.
Transkribering: Erik Oskarsson
Översättning: Hanna Strömberg
En teckning som Trina Robbins gjorde i artikelförfattarens skissbok vid Sverigebesöket.
