Dina hemorrojder syns på Facebook

Cyniskt, elakt, fobiskt och rättframt är orden som gäller om man snabbt ska sammanfatta den här boken och Hans Lindströms reflektioner av vårt samhälle och världen i stort. Kortfattat består hans rutor till största del av gamlingar, fyllon, Facebook och folk som, hållandes i ICA-kassar, ger sin inskränkta syn på omgivningen. Men det är väl det som samhällskritik går ut på. Att synliggöra missförhållanden och låta de som inte kan föra sin egen talan komma till tals. Å andra sidan så är det inte det som Lindström ute efter, utan snarare att skoja på deras bekostnad vilket gör det hela till en ganska svart humor med lätt bitter eftersmak. För när man först läser så är det roligt, men börjar man fundera på innehållet så blir det ofta ganska tragiskt och cyniskt.

Det Hans Lindström gör är att låta sina gubbar och gummor, rättframt, säga vad de tänker och tycker utan censur eller eftertanke. Det blir en ganska obekväm situation för de inblandade och det skulle vara spännande att se hur nästa ruta skulle ha sett ut, reaktionen hos den som blir konfronterad. Nå, nu är inte allt helt svart, ibland är han rolig utan att vara elak och det är ganska befriande att få ha roligt åt hans betraktelser utan att den där osmakliga smaken finns kvar i munnen efter skrattet. Det händer till och med att det kan bli lite eftertänksamt à la Snobben. En annan sak som Lindström fascineras över och ofta återkommer till är vår besatthet av att dela ut hela våra liv till allmän beskådan genom sociala medier, som i Lindströms värld på personifieras av Facebook.

Hans Lindströms gubbar och gummor är inga sköntecknade figurer utan här är det dålig hållning och näsor som ser ut som en halv limpa som gäller. Även om han verkar gilla att skugga så är bilderna ofta väldigt ljusa och luftiga vilket gör att bilderna snabbt förmedlas till läsaren som kan koncentrera sig på texten och vad sjutton personerna faktiskt säger till varandra.

Dina hemorrojder syns på Facebook är Hans Lindströms 21:a bok och han håller fortsatt ställningarna, men om du läser just den här boken eller någon av hans tidigare spelar egentligen inte så stor roll. Han gör sitt jobb, förmedlar sina betraktelser och lunkar vidare i sina redan upptrampade fotspår vare sig du gillar det eller inte, eller om du bara tar det hela med en axelryckning.