Den svarta jorden: Vandrande stjärnor del 1–2

Serietecknaren Lars Krantz bjuder upp till dans. Demoniska danser över mörka ytor och nattsvarta skuggor under stjärnor. Frågan är om det är Gud eller djävulen själv som för? Följ med i en rytm som bär på många historiska referenser, framtiden är ju ändå något som inte syns!

Den svarta jorden: Vandrande stjärnor del 1 och del 2 är några hundra sidor undergång. En orgie i lemlästning, odörer, svarta sårskorpor och bildrika helvetesskildringar. Det börjar med ett tungt ånglok som tar oss in i Falköping. Året är 1913 och Sverige befinner sig i krig. Vid fronten offras liv för landets storhet. Inne i staden dör också människor, en del av nya sjukdomar andra av något annat …

Det finns schabloner i manuset: huvudpersonen Laura Osborn är journalist men får inte skriva sanningen. Hennes vän från en tidigare period i Stockholm, Krister Pettersson, är en cynisk men godhjärtad privatdetektiv. De utreder tillsammans ett brott och hittar ett större samanhang. Ondskan bär nazistiska attribut. Med andra ord har du säkerligen stött på grundmanuset tidigare. Men det är ändå något som sticker ut från allt annat vi läst.

Lars Krantz har ett mycket personligt sätt att visa på ont och gott. Det är bildspråket som gör dig till bladvändare. Hans tecknarglädje smittar av sig och ger smak för läsning. Det gör honom till en av de mest intressanta serieskaparna just nu. Lars är uppväxt i Falköping och har studerat på serietecknarskolan i Malmö.

Ordvitsar och en grov humor lättar upp läsandet, men det är omöjligt att inte fångas av den mörka tonen. Den är undergångsbrutal och bildmässigt sjuder det av död, förruttnelse, kroppsvätskor och ångest. Lars Krantz tycks älska att teckna människor som sakta väntar in döden. Han lägger skuggorna så vemodigt och vackert. Det sparsmakade ljuset skapar dramatik och ökar nyfikenheten. Det är väl genomarbetat och man ser likheter med andra bildmakare. Ibland ser jag spår av tecknaren Jacques Tardi i exempelvis skyttegravsskildringarna. Ibland skimrar de gamla målarmästarna förbi, som Pieter Brueghel i en dansscen, men framför allt Hieronymus Bosch i några av de dödsdanser vi får vara med om.

Miljöerna är stadens rännsten, pubar och salonger, Falköpings utkanter och inte minst den sönderfallande kyrkoruinen. Ibland ramas bilder och illustrationer in av klassiska dekorativa bårder. Som glasfönster från medeltiden. Fornnordiska element som runstenen och korpen finns med. Uniformer från 1900-talet och misstänkte Palmemördaren Krister Pettersson från modern tid, får en bärande roll i berättelsen. Det blir stilblandningar som skapar en egendomlig och originell miljö. Lars Krantz blandar sin svärta mycket personligt och det är ruskigt bra. Man kan läsa om och upptäcka fler historier i historien.

Det är vuxna som agerar, här hänger valkarna, magarna och kinderna, män har mustasch och kvinnor bär många täckande lager. Det är miljöerna som talar, i dem ryms mystiken, den där antydan om demonerna som dansar, och vilka är de där som pratar ett gammalt bildspråk? Falköping och dess utkanter är befolkat, bortglömt och fyllt av farsoter.

Den svarta jorden gör sig bra i svartvitt. Skräckkänslan, den olustiga krypningen i huvudet etsar sig fast. Man blir biten. Scenerna där hjälten räddar oskyldiga och små barn bär synliga spår av amerikansk superhjälte á la Frank Miller. Lars Krantz öser ur sig inspiration och tröttnar inte det minsta när det återigen blir dags för styckning och lemlästning. Han ger också utrymme för de filosofiska stjärnorna som tysta vandrar, bärande på vårt hopp, vi som står kvar i slaktens doft.

Berättelsen kommer inte till oss kronologiskt, ibland behöver vi stanna till och tänka, det är bra läsning som håller igång huvudet. Jag tänker att detta är en serie som lämpar sig för vuxna. Det är underhållande att hitta några av de referenser som det vimlar av i både bilder och text.

Lars gör det snyggt, oaptitligt och med en effektiv kreativitet. Jag läser med nöje de båda böckerna en gång till.