Blå är den varmaste färgen

Det här var en bok jag sett fram emot att läsa, inte minst efter det att den vann publikpriset i Angoulême för ett par år sedan. Och kanske hade jag för högt satta förhoppningar, för jag var inte riktigt så tagen som jag väntade mig att bli. Visst, det är en stark historia och jag blev rejält berörd vid flera scener, men samtidigt känns grundstoryn lite väl uppstyrd efter ett förutsägbart narrativt schema och relationerna är väl stereotypa. Slutet kändes också aningen forcerat, och det långa hopp i tiden som sker känns inte helt motiverat. Även bilderna upplever jag som lite ofärdiga, sökande, men det passar å andra sidan historien om denna osäkra tonåring.

Med alla dessa brasklappar tyckte jag trots allt om boken, och kan se att den verkligen kan fylla ett hål i den svenska serieutgivningen. Hade jag haft den möjligheten hade boken fått 3,5 i betyg, men jag väljer att gå åt det högre betyget för de starka känslomässigt laddade scener som den trots allt innehåller.

[Texten publicerades ursprungligen på fredrikstromberg.com 2016-02-05 och återges med skribentens tillstånd.]