Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Omslaget till klassiska Fantastic Four nr 1 (1961), tecknat av Jack Kirby och möjligen tuschat av George Klein. © Marvel Comics
  • Artiklar
Fantastic Four. FF. The First Family of Marvel. Kärt barn har många namn och det första egentliga serieinlägget i den här bloggen handlar om en av Marvel Comics mest klassiska titlar.

”The First Family of Marvel”, som kvartetten ibland kallas anspelar på att de fyra medlemmarna är som en familj; Reed Richards (Mr. Fantastic) är gift med Sue Storm-Richards (Invisbile Girl, senare Invisible Woman), Johnny Storm (Human Torch) är hennes bror och även om Ben Grimm (The Thing ) saknar direkta släktband med de övriga tre medlemmarna så är han Reed Richards äldste vän och blir sedermera gudfar till Reeds och Sues son Franklin, och något av ”den rolige onkeln”. De är också bokstavligen Marvels ”första familj”: Fantastic Four nummer 1 utgör startpunkten för Marveluniversumet. Detta gör också att Fantastic Four utgör något av navet som detta universum kretsar kring, även om detta har tonats ned något de senaste åren. Jag kommer i detta och de två följande inläggen ta en titt på tre epoker, eller om ni vill generationer, av Fantastic Four: Silver Age-versionen av Lee/Kirby, Bronze Age-versionen av John Byrne och den relativt moderna versionen skriven av Jonathan Hickman. (Värt att nämna är kanske att Marvel, till skillnad från DC, aldrig gjort några ”reboots”, så det är i strikt mening samma version av figurerna.)

Dr. Doom blev tidigt en återkommande nemesis. Här omslaget till Fantastic Four nr 16 (1963) av Jack Kirby och Dick Ayers. © Marvel Comics

Nästan samtliga Fantastic Four-nummer av Stan Lee och Jack Kirby finns samlade i tre tjocka omnibusvolymer. Märkligt nog sträcker sig volym 3 bara fram till nummer 93. Eftersom Jack Kirby slutade efter nummer 102 så känns det lite snopet. Jag vet inte om man redan nu planerar för en fjärde volym som ska sträcka sig till nummer 125 (då Stan Lee slutade skriva serien) eller om man helt enkelt tyckte att nummer 93 var en naturlig slutpunkt då den kom ut i december 1969 och följaktligen är 60-talets sista nummer av Fantastic Four.

De flesta som läst en Marveltidning känner till Fantastic Fours ursprungshistoria: Reed Richards har utvecklat en rymdraket som bedöms vara för osäker, men han beslutar sig för att smyga in på testområdet tillsammans med sin vän stridspiloten Ben Grimm, sin flickvän Sue Storm och hennes bror Johnny för att prova den ändå. Naturligtvis går det åt pipan: raketen hamnar i en ”kosmisk strålstorm” och saknar nödvändigt skydd, raketen kraschar och de fyra får superkrafter. Reed Richards blir elastisk, Sue Storm kan bli osynlig, Johnny Storm kan självantända och Ben Grimm blir den superstarka men monstruösa Thing. Marveluniversumet har fått sina första superhjältar.

När man läser de tidiga serierna är det första som slår en hur primitiva de är. Fantastic Four nummer 1 var ett desperat försök att slå sig in på superhjältemarknaden och faktiskt något av ett hafsverk, vilket märks. De efterföljande numren är också ganska primitiva för dagens serieläsare: varje avsnitt startar i princip med att Fantastic Four är i sitt högkvarter, varpå numrets skurk attackerar, de rycker ut och slåss mot den slemme skurken och givetvis vinner. Nästa nummer är det samma sak, men med en ny skurk. Eller ny och ny, förresten. Visserligen skapar Lee/Kirby klassiska skurkar som Dr. Doom och återupplivar gamla figurer som Sub-Mariner (i nummer 5 respektive 4) men sedan återanvänds de så mycket att det blir tjatigt. Mellan nummer 4 och 35 medverkar antingen Sub-Mariner eller Dr. Doom inte mindre än tio gånger, vilket alltså nästan blir en gång var tredje nummer.

Omslaget till Fantastic Four nr 45 (1965), bild av Jack Kirby och Joe Sinnott. © Marvel Comics

Vad värre är så framstår inte hjältarna som särskilt sympatiska. Reed Richards är tvär, Sue Storm ett våp, Johnny Storm en retsticka och den ”skojfriske och blåögde Ben” är varken skojfrisk eller blåögd i de tidiga serierna (med reservation för att omtryckningen lett till färgläggningsmissar). Snarare påminner han om den tidige Hulk med sitt häftiga temperament och ständiga gnäll om att vara ett ”monster”. Man kan visserligen hävda att den långsamma förändringen till de FF de flesta av oss känner igen är en form av karaktärsutveckling, men faktum kvarstår: de yxiga teckningarna, platta personporträtten och ständiga återanvändandet av skurkar gjorde att jag ibland var nära att ge upp.

Men så händer något. Runt nummer 40 börjar Lee och Kirby plötsligt använda sig av sub-plots och varje nummer är inte alltid en avslutad historia. I samma veva blir också teckningarna mycket bättre. Joe Sinnott blir reguljär tuschare från och med nummer 44 och Kirbys teckningar blir riktigt njutbara. Lee och Kirby skapar fler antagonister: Frightful Four, Inhumans (som senare blir FF:s allierade) samt naturligtvis Galactus i den klassiska Galactustrilogin i nummer 48–50, och jag börjar uppskatta Fantastic Four som serie istället för som seriehistoriskt fenomen.

Sammantaget så ger de 93 numren en mycket bra bild av den utveckling som Lee och Kirby, och i förlängningen även Marvels universum, genomgick under 1960-talet. Vi får se Sue och Reed gifta sig samt få en son (Franklin, som dock inte hinner få ett namn innan nummer 93). Att omnibusvolymerna dessutom innehåller brevsidor där framtida storheter som Roy Thomas (som skulle ta över som författare på Fantastic Four efter Stan Lee och så småningom chefredaktörskapet för Marvel Comics), Dave Cockrum (som skapade de ”nya” X-Men i mitten av 70-talet) och George R. R. Martin (som alla som inte bott under en sten de senaste fem åren borde känna till) medverkar som brevskrivare gör bara att man känner historiens vingslag desto tydligare.

Omslaget till Fantastic Four nr 69 (1967), bild av Jack Kirby och Joe Sinnott. © Marvel Comics

En annan sak som slår en när man läser de här serierna är att Lee/Kirbys kvinnosyn känns mer än lovligt unken för en modern läsare. Jag har tidigare varit inne på Sue Storms våpighet då hon ständigt drabbas av ”emotionella kriser” och måste lugna ner sig. Dessutom framstår Reed Richards, som antingen är överbeskyddande eller ber Sue hålla snattran och inte störa hans arbete med sin ”kvinnliga hysteri” som genuint osympatisk. Han har visserligen alltid framställts som den distanserade och något känslokalle vetenskapsmannen, men här framstår han … tja, lite som en skitstövel.

Låt dock inte detta hindra er från att läsa dessa serier. De är det bästa tidsdokumentet för 60-talets Marvelserier och ett av de bästa exemplen (enligt många det bästa) på teamet Lee/Kirbys storhet.

Nästa gång handlar det om min barndoms Fantastic Four, skriven och tecknad av John Byrne!