Planen att jämföra Lee/Kirbys och John Byrnes versioner av Fantastic Four tog form redan 2013 när Marvel beslutade att ge ut omtryckningar av de tidiga omnibusvolymerna. Byrnes FF har alltid varit ”mitt” FF och Lee/Kirbys version är ju den ursprungliga, legendariska version som stått som måttstock för alla efterföljande tecknare och författare. När jag fick idén att även ta med en modernare version av serien så var valet lika självklart: Jonathan Hickman (samt en rad olika tecknare) hade gjort den version som jag har hört absolut mest goda omdömen om sedan Byrne lämnade serien. Så, för några veckor sedan satte jag mig ner och läste igenom de nummer av Fantastic Four, samt de nummer av FF (jag återkommer till skillnaden) som har Jonathan Hickman som författare.
I eventet Dark Reign tog skurkarna över. Här omslaget till miniserien Dark Reign: Fantastic Four nr 4 av Pasqual Ferry. Copyright Marvel Comics.
Hickmans första serier med vår kära kvartett var miniserien Dark Reign: Fantastic Four som kom ut med fem nummer 2009. DR:FF var en så kallad ”tie-in” till megaventet (minns att vi är inne i ”Event Age” nu) Dark Reign, men Hickman lyckades hålla den ganska självständig från detta event, och i den här miniserien planterar han många av de frön som han senare utvecklade som författare på huvudserien.
Hickman tog över Fantastic Four redan månaden efter det att sista numret av miniserien kommit ut, i oktober 2009, i och med nummer 570. Han skulle stanna som författare i drygt tre år, och hans sista nummer blev Fantastic Four nummer 611. Under denna period så skrev han även FF nummer 1 till 23, men här blir det en aning komplicerat. På grund av händelserna i Fantastic Four nummer 588, så ”upphörde” titeln och bytte namn till FF. De allitererande f:en stod nu inte för Fantastic Four utan för Future Fundation. FF 1 till 11 är alltså egentligen Fantastic Four 589-599. Eftersom Marvel aldrig missar ett jubileum så får Fantastic Four en” nystart” med ett jättemegasupertjockt jubileumsnummer 600. Titeln FF fortsätter dock med nummer 12 till 23 och utgör då en systertitel till Fantastic Four. Glasklart, inte sant?
Trots de dryga trettio år och närmare 300 nummer som förflutit sedan Byrne lämnade titeln står en hel del att känna igen. Kvartetten bor fortfarande i Baxter Building (rättare sagt bor de återigen i Baxter Building efter att ha haft Four Freedom Plaza som högkvarter en längre tid) som en familj, och de grundläggande karaktärsdragen står att känna igen, även om Sue Storm nu besitter en helt annan naturlig auktoritet än tidigare, vilket känns tidsenligt. Familjen har dock fått tillökning: Franklin har en lillasyster vid namn Valeria, som trots sina tre år är en av Marveluniversumets smartaste människor, till och med smartare än Reed själv. Om jag förstått saken rätt så är hon det barn som dog vid födseln under Byrnes tid på serien fast från en annan tidslinje där Sue och Dr. Doom är gifta, men det kan vi lämna därhän.
Hickmans Fantastic Four är i princip en enda lång historia. Redan i den inledande miniserien sätts premissen: Reed Richards är av naturliga skäl (hela eventet Dark Reign går kortfattat ut på att Marveluniversumets skurkar tar makten) och låser in sig i sitt labb för att lösa allt, och då menar han allt. Han skapar en portal till samtliga alternativa universa, och kommer till slut i kontakt med ”The Council of Reeds”, det vill säga en grupp av Reed Richardsar från olika universum som gått samman för att ”lösa allt”. När Hickman tar över huvudtiteln så blir ”vår” Reed Richards inbjuden till detta råd, men inser så småningom att priset för att ”lösa allt” är att överge sin familj, något han inte är beredd att göra. Precis när han gör sitt val blir rådet attackerat av en grupp galna så kallade Celestials, en ras i princip gudalika varelser som dödar stora delar av rådet, där endast en handfull Reeds (inklusive vår egen) undkommer.
Omslaget till Fantastic Four nr 588 (april 2011) av Alan Davis och Mark Farmer. Copyright Marvel Comics. Efter Human Torchs frånfälle så upplöstes Fantastic Four …
Detta är inledningen till en komplicerad kedja händelser där bland annat Reeds far, tidsresenären Nathaniel Richards, Franklin och Valerias likaledes tidsresande vuxna alter egon, Galactus, allehanda varelser från The Negative Zone, Inhumans och Dr. Doom spelar viktiga roller. Reed startar en slags skola för överbegåvade barn för att hitta lösningen på ”allt” och denna skola spelar också en viktig roll. Human Torch antas ha dött ungefär halvvägs in i berättelsen – i nummer 587 – vilket gör att Reed, Sue och Ben i numret efteråt beslutar sig för att lägga ner Fantastic For och satsa på skolan, den ”Future Foundation” som ger titeln FF sitt namn. Dessutom rekryterar Reed några nya medlemmar/lärare, bland annat Spider-Man och Dr. Doom(!). Till ingen Marvelläsares förvåning så visar det sig att Human Torch har överlevt lagom till nummer 600 och berättelsen når sitt klimax i nummer 604. De sista numren är i princip en lång epilog där Hickman följer upp olika lösa trådar från huvudhistorien.
Jag skrev att handlingen är komplicerad, och det är den verkligen. För komplicerad, i mitt tycke. Jag hänger inte med i alla svängar och referenser till andra Marvelserier, och då är det ett problem. Jag har läst en hel del Marvelserier under mina 41 år och trots detta får jag ibland känslan man får när man umgås med ett kompisgäng som har en internjargong man inte greppar fullt ut. Jag känner mig helt enkelt inbjuden med armbågen emellanåt. Jag kan bara tänka mig vilken svårighet en nybliven Marvelläsare har att ta till sig dessa serier.
… för att återuppstå som Future Foundation i FF nr 1 (maj 2011). Omslaget är tecknat av Steve Epting. Copyright Marvel Comics.
Det andra stora problemet har mer med moderna serier än just Hickmans författande att göra. Precis som jag skrev i inledningen så utgör de drygt femtio numren av Fantastic Four och FF som Hickman skrev en sammanhängande historia. Detta är inget unikt för vare sig Hickman eller Marvel, utan det är regel snarare än undantag när det gäller dagens superhjälteserier.
Detta har förstås sina fördelar: man kan skapa ganska intrikata och spännande historier om man vet att man har 40–50 nummer på sig och epos blir verkligen epos (till skillnad från de ”epic-length adventures” som kunde vara 22 sidor i Marvels barndom), men den stora nackdelen är att det i princip är omöjligt för nya läsare att hoppa in mitt i. Hickmans Fantastic Four och FF kräver i princip att man läser dem från början till slut. Det är inget stort problem så här i efterhand, men borde rimligen ha hindrat nya läsare under tiden. Om man dessutom tänker på dekomprimeringssjukan som är alltför vanlig numera, något jag kommer att återkomma till i ett framtida inlägg, så är det framträdande intrycket av Hickmans FF att det är en ganska svårtillgänglig serie.
Nu kanske man kan få intrycket att jag sågar Jonathan Hickman längs fotknölarna, vilket inte alls är fallet. Trots mina invändningar tycker jag det är en underhållande serie. Mest underhållen blev jag något oväntat av FF, som trots att titeln har sin upprinnelse i sorgen efter Human Torchs förmodade frånfälle faktiskt är ganska lättsam i tonen. Denna tendens blir ännu tydligare då Fantastic Four återkommer och FF blir dess systertitel: samma händelser som behandlas i huvudtiteln återberättas oftast i FF, men med en humoristisk infallsvinkel. Man skulle kunna jämföra med hur filmen Rosencrantz and Guildenstern are dead förhåller sig till handlingen i Hamlet.
FF var under Hickmans ledning en rätt lättsam systertitel till Fantastic Four. Här omslaget till FF nr 17 (juni 2012), bild av Mike Choi. Copyright Marvel Comics.
Hickman behandlar också den inneboende ”övermänniskefrågan” i superhjältegenren, det vill säga i vilken grad supervarelser ska blanda sig i ”vanliga” problem. Även om inte Hickman behandlar ämnet lika explicit som exempelvis Mark Gruenwalds Squadron Supreme eller Alan Moores Marvelman, så tangerar Reed Richards Future Foundation ämnet. Hickman lyckas också bibehålla den familjekänsla som varit seriens kännetecken ända sedan starten, och flera scener är faktiskt riktigt rörande.
Sammanfattningsvis så tycker jag att Jonathan Hickman gör ett bra jobb som Fantastic Four-författare. Att jag inte oförbehållsamt stämmer in i hyllningskören kan som sagt ha med mig snarare än Hickmans skicklighet att göra. Lee/Kirbys FF har jag alltid sett som klassiker, även om jag läst dem först nu, och Byrnes FF är min ungdoms version, med allt vad det innebär av nostalgi. Hickmans FF, däremot, saknar jag någon egentlig relation till, så hur objektiv jag än försöker vara så får den kämpa i motvind. Ett slutomdöme blir således att den klart läsvärd, men i mina ögon så är John Byrne den bäste tecknare/författare som arbetat med Fantastic Four.
Därmed lämnar vi kvartetten för denna gång. Här gärna av er med kommentarer eller idéer om vad ni vill läsa fortsättningsvis!
