På tåget in till Malmö och serieaffären Things satt Tony och jag mittemot varandra och kikade ut över rapsfälten som gnistrade klargult i solen. Det var vår första resa där vi fått lov att åka iväg själva, och vi kände oss stora.
– Biljetterna, tack! Vi tittade upp på konduktören som tålmodigt väntade och tittade åt annat håll under tiden som vi rotade genom fickorna.
– Tack, sade konduktören och knipsade biljetterna.
– Du är vänlig och tar ner foten från sätet, sade han och tittade på Tony som lyfte ner benet.
Det var inte många resenärer i vår vagn och därför tyckte vi att det var märkligt när konduktören efter sin runda kom tillbaka och satt sig bredvid oss på det avlånga sätet. Situationen kändes en aning krystad och vi blev mer och mer fåordiga, kastade blickar åt varandra och var tvungna att titta ut genom fönstret. Sedan började det. Det första nervösa tysta fnissandet som nästan lät som en tyst gråt, jag tittade snabbt på Tony och såg att han knep ihop fejset. Det var klippt, inget kunde hålla tillbaka anfallet och den förödmjukelse som det innebar för den som satt bredvid oss. Vi var ohjälpligt nervösa eftersom vi visste att det nästan alltid riskerade att sluta så här. Som vanligt satt vi som två högröda idioter och hoppade upp och ner med ett kväsande och pipande. Det febriga skrattandet tog inte slut och konduktören reste sig stum och vandrade bort genom vagnen. Då dog så klart även skrattet ut.
Anders Ö. ägde serieaffären Things på Davidhallsgatan i Malmö. Han var känd i samlarkretsar och hade byggt upp en imponerande samling med många svenska rariteter från 1940–1970-talet. Gissningsvis föredrog Anders vuxna samlare med mer sofistikerad stil och tjockare plånbok, för känslan jag fick var att vi mer var i vägen, när vi bläddrade igenom tidningsboxarna. Kanske var det alldeles för lite kunder som handlade frekvent, då butiken inte låg kvar särskilt länge, och här kom vi: två 14-åringar med ett par sketna hundralappar. På jakt efter att hitta äldre serier till ett så billigt pris som möjligt.
Exempel på ”skräptidningar”: Fantomen från 1956, Kalle Anka från 1950 och Läderlappen från 1951. De innehåller både inre och yttre skavanker som sänkte priset så att en 14-årig samlare hade råd.
Helst ville vi lägga vantarna på Fantomen från 1950-talet eller Spindelmannen från 1960-talet. Om man skulle komma från butiken med en kasse innehållande åtminstone ett tiotal riktigt gamla mysiga tidningar, fick priset för en sådan tidning inte ligga på mer än 25–40 kronor. Då var det en serietidning i riktigt risigt skick, men hellre fler tidningar i risigt skick än ett par i riktigt bra skick, resonerade vi.
– Ni köper bara mina skräptidningar, sade Anders och försökte le ett krystat leende då jag tittade upp från boxen med Fantomen som jag bläddrade i. Ett påstående som var helt sanningsenligt, men inte särskilt smart om man på sikt ska kränga tidningar.
– Det är väl bra att du blir av med dem då, sade jag, men kände att vi egentligen skulle gått därifrån direkt, så kunde han stå där med överfulla boxar av dyrgripar. Istället fortsatte jag välja ut tidningar som var på väg att falla sönder eller lösas upp, tills jag hade handlat upp varenda krona.
En seriehandlare som hade mer överseende med våra magra plånböcker var Roger på Rogers antikvariat på Bergsgatan i Malmö. Det ligger idag fortfarande på samma plats och det är samme man bakom disken.
Hans tålamod var större än alla de högar med serietidningar som han lade fram till oss på disken, och hans bemötande av våra krav på vad en tidning fick kosta följdes inte av suckar. Dessutom följde han mycket av det som hände på seriescenen och hade han inte just det som vi sökte, tipsade han oss om andra serier eller serietecknare. Kanske var det ändå så att vår glupskhet och seriemani var ganska underhållande och ett välkommet avbrott bland de många bokmalar som besökte antikvariatet. Rogers antikvariat var inte specialiserat på enbart serier, och det är antagligen därför det har klarat sig så länge, men vi kunde tillbringa en timma här och komma ut från affären med självbelåtna miner.
Roger Persson driver Rogers antikvariat sedan 1985 (bild tagen sommaren 2016). Foto: Joel Lundén.
De serietidningar jag köpte nya, ett par gånger i månaden, undersöktes däremot per millimeter innan jag betalade i kassan. I närmaste tobaksaffär eller livsmedelsbutik tog jag upp hela bunten av samma serietidning för att hitta det bästa exemplaret som ingen annan hade fingrat på. Kantstötta gick bort direkt och fanns det någon annan defekt som en mindre buckla på omslaget hittade jag en ny affär. När jag senare läst klart den senaste Spindelmannen eller The Spirit åkte den in i en platsficka och ner i en tidsskriftshållare. De få tidningar jag har kvar från den perioden är nästan alla i samma skick idag, trots alla flyttar, men eftersom den svenska seriemarknaden aldrig fick en boom efter 1980-talet så ligger de tidningar vi köpte då, i stort sett kvar på samma prisklass idag.
När ett år hade passerat sedan serieresan till Malmö och tyckte vi att vi var mogna för att själva åka över till Köpenhamn.
Jag hade ju besökt Fantask ett par gånger och Tony kunde knappt hålla sig för att få se stället med egna ögon efter allt mitt malande. Tanken på att ensamma åka över sundet var enormt lockande, men vi visste inte om våra föräldrar skulle tillåta en sådan resa. Vad jag minns var mina föräldrar inte emot det, de gav inte mer än ett par förmaningar. Efter lite gnissel från Tonys mor fick vi till slut ändå lov. Att bara sticka utan att fråga våra föräldrar fanns inte på kartan. För att ha råd till själva färden över till Köpenhamn var vi ute på stan och letade burkar och flaskor som vi kunde panta. Vi hade sparat veckopengen och födelsedagspengar, men aldrig att vi räknade in resan i denna budget. Pengarna skulle gå till serier, varenda krona räknades. Vi cyklade runt i stan, och när vi trodde att ingen tittade åt vårt håll, stannade vi till för att rota genom soptunnorna.
The Incredible Hulk nummer 251 och Marvel Tales nummer 148, hittade på Fantask. Det är fortfarande möjligt att hitta 40 år gamla tidningar på deras lager.
På morgonen steg vi ombord på färjan över till Tuborg. Motorerna startade och fick båtdäcket att vibrera. Vi tittade på allt folk som handlade och som gick in i restaurangen för att ta en öl. Som vanligt fällde vi kommentarer och utbytte blickar med varandra när vi såg någon vi tyckte såg lustig ut, sedan kom skrattattackerna. När vi kom in i Köpenhamn lämnade vi det välbekanta Ströget och gick upp mot kvarteren som vetter mot Örestads park. Det var som att komma till en helt annan världsdel, husen i skära pastellfärger, överfulla uteserveringar och folk vid små kafébord längs de trånga gatorna. Affärsinnehavarna till piercing -och skivbutikerna stod och rökte utanför sina trånga källarutrymmen och dofterna av kryddstarka korvar från charkuterierna strömmade ut på gatan. Plötsligt sparkar en bra dragen skäggig dansk mot Tony samtidigt som han skriker: ”truer du min bil”?
– Är du helt jävla dum i huvudet, skriker Tony och dansken som verkar hallucinera kraftigt försöker sparka igen men snubblar helt lealös åt ett annat håll.
Tony i väntan på att Fantask ska öppna, 7 juli 1987. Foto: Joel Lundén.
Fantask hade inte öppnat ännu och den där timmen mellan 10.00 och 11.00 kändes som en evighet. Vi hade tagit med oss en kamera och fotograferade varandra när vi stod framför skyltfönstren och trånade efter tidningarna som de hängt upp. Klockan 11.00 närmade sig butiksbiträdet dörren inifrån, och låste upp. Det var en stor stund, allt som vi byggt upp under dagarna innan resan och på båtfärden över, skulle nu förverkligas. Förväntan inför vad jag kunde hitta av en slump i secondhand-hyllan, listan som skulle bockas av, men framförallt om Tony skulle tycka det var lika härligt som jag – allt låg framför oss de närmaste timmarna som jag visste skulle gå lika snabbt som några ynka minuter. Vi började med att bläddra oss igenom hyllorna med secondhand-tidningar och vi visste att ett fynd hade gjorts om någon av oss med desperation i rösten ropade på den andre.
– Kolla, det är inte sant!
– Nej! Fy fan va’ härligt!
När den avdelningen var klar tog vi fram listorna vi hade förberett hemma och gick fram till expediten, upptagen med ett led av kunder som skulle betala för sig.
Morten Søndergaard (till vänster) och Rolf Bülow (till höger) – personalen på Fantask. Copyright Fantask, används med tillstånd.
Expediten Marvel-Morten stod som lugnet själv bakom kassadisken och räknade serie på serie i en bunt som noga övervakades av en nervös samlare, troligtvis nervös för att Marvel-Morten skulle fetta ner omslagen, då han hade en fralla med salami liggande i fönstret bakom sig. Givetvis hade han torkat av fingrarna noga, han hade varit med förr. Marvel-Morten var en kraftig dansk med ett runt ansikte, hans smala ögon inramades av Lennon-glasögon och på den tiden hade han en stripig mörk hippie-frilla. Under många år var han också redaktör för de danska Marvel-titlarna. Vi rabblade upp titlarna vi skrivit ner på våra listor för Marvel-Morten. Han lyssnade tålmodigt och tryckte sedan in speaker-knappen på en högtalare fäst på väggen bakom honom. En knastrig röst svarade honom och Morten drog snabbt ärendet. Det kändes högtidligt att samtalet skedde som på en begäran från oss.
Morten tittade på oss och nickade att vi skulle följa med honom. Han rundade disken och drog upp nycklarna ur fickan, vi skulle få komma upp på lagret, det var som att bli insläppt till det allra heligaste. Marvel-Morten låste upp dörren och visade oss en spiraltrappa som ledde till våningen ovanför. Där vid avsatsen väntade Rolf.
Rolf Bülow på Fantasks kontor 1987. Foto: Joel Lundén.
Rolf var en av grundarna till Fantask, han var då runt 35, lång och smal, fortfarande med en look av 1970-tal, en fredlig look som om han på fritiden vandrade mycket i naturen med en Fjällräven på ryggen. Han hade alltid stenkoll på var alla tidningar på lagret låg. När vi stod där med våra listor och minutiöst rabblade upp nummer för nummer av The Amazing Spider-Man, The Incredible Hulk, Fantastic Four, Marvel Tales och så vidare, var Rolfs blick djupt fokuserad och han upprepade titeln och numret högt för sig själv, medan hans arm automatiskt sträckte sig mot ett visst fack, mot en viss hylla. Han bläddrade genom buntarna med tidningar tills han, om man hade tur, hittade det där speciella numret. Vi var klara tre-fyra timmar senare, då vi med stora ansträngningar gjort våra val. Både Tony och jag var yra av lycka över dagens kap. På båten tillbaka höll vi hårt om våra kassar, fullproppade med amerikanska serietidningar. Vi pratade om Fantask, Marvel-Morten, om den dragne dansken och började redan planera en ny tripp över sundet.
Will Eisner signerar nya boken the Dreamer hos Fantask 1986. Jag kände aldrig till att han varit i butiken, dessutom samma år då jag skrev till honom och samma år som jag besökte butiken första gången. Copyright Fantask, används med tillstånd.
Inför nästa Fantask-resa hade vi beslutat att visa vår uppskattning genom att rita en kort serie med våra egna figurer som vi skapat det senaste året och tillägna den affären. Marvel-Morten och Rolf hedrade oss genom att häfta fast denna på en av hyllorna uppe på lagret. För oss var det nästan som att bli publicerad eftersom så många seriefans handlade på Fantask. Vi fantiserade om att andra kunder skulle få upp ögonen för serien. Antagligen åkte den rakt i papperskorgen så fort vi satte foten utanför dörren.
Will Eisner (tredje från vänster) utanför Fantask 1986. Copyright Fantask, används med tillstånd.
På vägen från Fantask var det bestämt att vi skulle möta upp Tonys pappa som just då var placerad i sitt arbete i centrala Köpenhamn. Tony hade fått en vägbeskrivning av honom och i en avstängd korsning av två stora gator genomgick Köpenhamns undre värld en renovering eller en nybyggnation. Överallt stod det lastbilar och maskiner och området var fullt av gatuarbetare. Efter att vi frågat en dansk arbetare iförd skyddsoverall gick han fram till ett brunnshål i gatan, tittade ner i det och vrålade Sven ett par gånger. Ett par minuter senare kom Tonys far upp med hjälm och hela kittet, blank i ansiktet av svett. Han berättade att det var helvetiskt varmt där nere och var glad att se oss och avslutade snart sitt pass. När han var klar körde han oss till den husvagn han bodde i under arbetsveckorna. Efter att ha brutit upp ett par konservburkar med kalops och potatis, värmde han på det på kokplattan. Vi var hungriga och slevade oss i maten och berättade om vår dag som i stort sett bara bestod av Fantask-besöket. Senare satt Sven och kollade på TV inne i husvagnen och vi bläddrade i våra tidningar och jämförde vilka tidningar som var härligast.
