Som en avrundning på agenttemat kommer jag denna gång att skriva om MAX-versionen av Punisher. Ett udda val kan tyckas, men flera av seriens historier utspelades i underrättelsemiljö.
The Punisher dök upp första gången i The Amazing Spider-Man nummer 129, men var aldrig tänkt som en återkommande figur. Bild: Gil Kane och John Romita Sr. Copyright: Marvel Comics.
Seriefiguren Punisher skapades av Gerry Conway och Ross Andru och dök upp första gången i Amazing Spider-Man nummer 129 från 1974. I samma nummer introduceras också Spider-Man-skurken The Jackal och Punisher var från början tänkt som en bifigur som The Jackal manipulerade att slåss mot Spider-Man i ett nummer för att sedan försvinna.
På grund av sin iögonfallande dräkt, sin hederskodex (Punisher var en ”hjälte” som lurats att tro att Spider-Man var en skurk) och det faktum att han inte skydde dödligt våld som metod, något som på 1970-talet fortfarande var ganska ovanligt, blev han dock populär hos läsarna och gjorde snart fler framträdanden. Han försågs med den idag klassiska bakgrundshistorien: Frank Castle var en marinkårssoldat som deltagit i Vietnamkriget vars familj dödats efter att ha råkat hamna i vägen för en maffiauppgörelse i Central Park. Detta fick Castle att bestämma sig för att använda sina militära kunskaper för att som The Punisher föra ett enmanskrig mot den organiserade brottsligheten. Allmänbildade läsare hittar klara paralleller till Don Pendletons serie kioskdeckare om Mack Bolan, eller The Enforcer som den hette på engelska. Även om Conway själv angett bokserien som en av många inspirationskällor så är det nog så att han ”inspirerats” av Don Pendletons böcker lite extra mycket.
Under 1970- och 1980-talet förekom The Punisher i olika tidningar som bifigur. Främst förekom han i de olika Spider-Man-titlarna, men också i Captain America och Daredevil. Ofta var hans medverkan ett sätt att kontrastera huvudfigurens mer idealistiska hållning mot hans egna försök att döda en viss skurk, vilket ledde till att hjälten och Punisher kom i konflikt med varandra. Hur han porträtterades varierade ganska mycket beroende på vem författaren var: bäst lyckades nog Frank Miller och Roger McKenzie i Childs play i Daredevil nummer 183 och 184, där Punisher framställdes som en kompromisslös men hedersam karaktär. Så var inte alltid fallet; i en ökänd sekvens ur Peter Parker, The Spectacular Spider-Man nummer 82 från 1983, skriven av Bill Mantlo, så framställs Punisher som en fullblodsgalning som bland annat skjuter mot ett par för att de kastat en tidning på gatan (”Nedskräpning är ett brott mot samhället.”).
Den ökända sekvensen från Peter Parker, The Spectacular Spider-Man nummer 82, där Punisher går loss på allt och alla. Manus av Bill Mantlo, bild av Al Milgrom och Jim Mooney. Copyright: Marvel Comics
Trots sådana snedsteg så fortsatte The Punisher att vara en populär figur bland läsarna. Det skulle dock dröja ända till 1986 innan Marvel gav ut en solotitel, en miniserie i fem nummer (senare känd som Circle of Blood) skriven av Steven Grant och tecknad av Mike Zeck. Serien är väl inget direkt mästerverk, men den gör sig av med de allra extremaste karaktärsdragen (beskjutningen av förbipasserande nedskräpare förklaras till exempel med att Punisher blivit drogad). Den ger dock aldrig huvudkaraktären fler kännetecken än ”mordmaskin på hämnduppdrag”. Serien blev trots, eller kanske på grund av det en succé och Punisher fick en egen solotitel.
I Punishers egen solotitel fick läsaren möta en relativt nedtonad version av karaktären. Här omslaget till nummer 4, bild av Klaus Janson. Copyright: Marvel Comics.
The Punisher nummer 1 kom ut i juli 1987 och skrevs av Mike Baron och tecknades till en början av Klaus Janson. De inledande numren är oväntat bra och vi får överraskande nog möta en ganska nedtonad Punisher. Baron höll Punisher borta från det övriga Marveluniversumet och istället skrev Baron historier där Punisher, ofta undercover, tog sig an knarkbaroner, vapensmugglare eller religiösa fanatiker. Till sin hjälp hade han uppfinnaren Microchip, som skapades av Baron och Janson som ett slags ”förnuftets röst” och sidekick åt Punisher.
Som jag skrev i mitt inlägg om Jon Sable Freelance så påminner serierna en hel del om varandra och de tidiga numren är väl värda att försöka få tag på. Särskilt vill jag framhålla historien False Faith från The Punisher nummer 4–5, där Punisher infiltrerar en sekt för att ta sig an dess ledare, som har ganska klara drag av Jim Jones. Punisher får kämpa mot sina egna tvivel och är nära att falla för ledarens charm, och historien är faktiskt ett litet mästerverk.
The Punisher blev en succé, och bara ett år senare lanserades en parallelltitel, Punisher War Journal skriven av Carl Potts och tecknad av Jim Lee. Huvudtiteln blev dock långsamt sämre i takt med att fler och fler Marvelkaraktärer gästspelade, trots att Mike Baron fortfarande var författare. När han hoppade av som författare ungefär samtidigt som en tredje Punisher-titel, Punisher War Zone, lanserades, så var ingen av titlarna läsvärda längre. Titlarna sålde allt sämre och i juli 1995 lades samtliga Punisher-titlar ned. Marvel gjorde några halvhjärtade nylanseringsförsök, bland annat gjorde man ett horribelt försök att göra Punisher till en övernaturlig figur (han blev bokstavligt talat en hämndens ängel), men samtliga blev fiaskon.
2000 så Fick Garth Ennis och Steve Dillon chansen att göra Punisher. Copyright: Marvel Comics.
År 2000 höll Garth Ennis och Steve Dillon på att avsluta succéserien Preacher för Vertigo och kontaktades av Marvel Comics för att skaka liv i Punisher. De gjorde en tolv nummer lång maxiserie, Punisher: Welcome back, Frank som blev precis den försäljningsframgång som Marvel hade väntat sig. De följde upp detta med en löpande titel som kom ut i 37 nummer mellan 2001 och 2004. Både Welcome back, Frank och den efterföljande Punisher präglas dock i ganska hög grad av den flamsiga grabbhumor som paret Ennis/Dillon ibland varit så förtjusta i (som jag även skrev om i inlägget om Fury: My War Gone By), och den tillhör inte mina favoritserier gjorda av dem.
Under tiden som Ennis skrev Punisher för det reguljära Marveluniversumet så gjorde han även en miniserie, Born, för Marvels vuxenetikett MAX tillsammans ned tecknaren Darrick W. Robertson. Den kom ut i fyra nummer augusti–november 2003 och handlar om Frank Castles sista tid i Vietnam och de händelser som formade honom. Ennis gav karaktären ytterligare en dimension: Frank Castle blev inte Punisher på grund av att hans familj mördades, utan detta var bara en ursäkt för honom att få fortsätta kriga. Ennis, som både skrivit renodlade krigsserier och använt Vietnamkriget som ett återkommande tema i Preacher, visade en helt annan sida som författare än han dittills gjort som författare på Punisher.
Born blev en nystart för Punisher. Bild: Wieslaw Walkuski. Copyright: Marvel Comics.
Både Marvel Comics och Ennis själv verkar också ha insett detta, för Born innebar en ny riktning. Den reguljära Punisher-titeln lades ned och Ennis började skriva en ny Punisher-titel för MAX-etiketten. Tonen i denna serie är så långt från tonen i Ennis första Punisher-serier man kan komma. Borta är grabbskämten och lyteskomiken och är istället utbytt mot en mörk, allvarlig atmosfär. MAX-versionen av Punisher har åldrats i realtid och detta innebär att vi får följa en åldrande Frank Castle som bedrivit sitt enmanskrig i nästan trettio år. Ennis lyckas undvika att falla för frestelsen att göra serien till en våldsorgie och även om både våld och sex förekommer så är denna version av Punisher närmast återhållsam jämfört med den ”vanliga” versionen av karaktären.
Punisher MAX utkom med 75 nummer mellan 2004 och 2009. De första sextio numren skrevs av Garth Ennis och de övriga femton kommer jag helt fräckt att hoppa över, då Ennis-numren står i en klass för sig och de övriga känns som utfyllnad. De är indelade i tio olika historier som både utgör avslutade historier och utgör delar i en sammanhängande svit, då karaktärer återkommer i fler än en historia. Ennis använder sig av olika tecknare, men Leandro Fernandez (Queen & Country) som tecknade 24 av numren får nog anses vara huvudtecknare, tätt följd av Goran Parlov, som tecknade sexton nummer. Ennis skrev också två fristående ”one-shots”, Punisher: The Cell och Punisher: The Tyger, varav den senare tecknades av legendaren John Severin, som bland annat tecknade krigsserier åt EC Comics samt Sgt. Fury and his Howling Commandos. Man kan tänka sig att det var en dröm för Ennis, som är ett uttalat fan av krigsserier.
De sextio numren av Punisher MAX som Ennis skrev är helt befriade från superhjältar, superskurkar och andra vanliga Marvelattribut. Istället slåss Punisher mot maffian, människosmugglare samt både rysk och inhemsk underrättelsetjänst. De enda ytterligare Marvelkaraktärer som förekommer är Punishers gamle sidekick Microchip (som dock dör redan i det femte numret) och Nick Fury. Istället bygger Ennis upp ett eget galleri med karaktärer, både fiender och allierade. Den mest kände av dessa, och som blivit mest populär, är ironiskt nog den jag gillar minst: Barracuda, som är en nästan lika ostoppbar mordmaskin som Frank Castle själv. Jag förstår att Ennis ville ge honom en formidabel fiende, men Barracuda blir nästan en superskurk och känns som den mest orealistiska karaktären i hela serien, undantaget huvudfiguren själv.
Garth Ennis tog Punisher I en ny riktning i MAX-serien. Här omslaget till nummer 44, målat av Tim Bradstreet. Copyright: Marvel Comics.
Hela sviten är mycket bra, men om jag ska plocka ut några höjdpunkter så framstår The Slavers från nummer 25–30, där Punisher slåss mot människohandlare som driver en prostitutionsring, som den absoluta höjdpunkten. Även Man of Stone från nummer 37–42, där Castle slutligen gör upp med en rysk general som figurerat i serien tidigare, är mycket bra. De är bägge tecknade av Fernandez och Ennis låter Castle (motvilligt) visa upp en mänskligare sida. Den avslutande Parlov-tecknade Valley Forge, Valley Forge bör också nämnas, främst eftersom den knyter ihop trådarna på ett intressant sätt, då den bland annat återanknyter till miniserien Born (Valley Forge är namnet på den marinbas där händelserna i Born utspelas).
En tecknare som Ennis inte samarbetade med på MAX-versionen av Punisher var märkligt nog Steve Dillon. Dillon skulle dock få sin chans, men denna gång var serien skriven av Jason Aaron (Scalped, Wolverine). Efter att Ennis lämnat serien med nummer 60, så fortsatte den i ytterligare femton nummer med mindre renommerade kreatörsteam, men i januari 2010 så startade tidningen om med Aaron och Dilon vid rodret.
Jason Aarons och Steve Dillons Punisher: MAX utkom med 22 nummer mellan 2010 och 2012. Det är ett slags epilog till Ennis serier och behandlar samma karaktär. (Till skillnad från Marvels reguljära serier, men i likhet med DC Comics vuxenetikett Vertigo, har MAX inget sammanhållet universum). Detta är en enda sammanhållen historia där Punisher utkämpar sin sista strid mot en MAX-version av Kingpin. Under denna kamp stöter han ihop med MAX-versioner av Bullseye, Elektra och (återigen) Nick Fury. Detta gör den till en något mer ”Marveliserad” version av serien, men några personer med superkrafter förekommer inte här heller. Aaron når inte upp till Ennis höjder, men ger ändå karaktären en värdig svanesång.
Jason Aaron och Steve Dillons MAX-serie är Punishers svanesång. Detta omslag av Dave Johnson. Copyright: Marvel Comics.
Både Ennis och Aarons versioner av Punisher MAX är mycket bra serier. Framför allt Ennis tog karaktären i en oanad riktning och gav honom en svärta och ett tragiskt djup som förmodligen inte hade gått att göra i det vanliga Marveluniversat. Det kan vara Ennis bästa serie (med brasklappen att det var ett bra tag sedan jag läste hans Hellblazer-sejour, som jag uppskattade mycket) och det är i särklass de bästa Punisher-serierna som någonsin skrivits. Jason Aaron når inte riktigt samma svärta som Ennis, och om man får svära i kyrkan så är Steve Dillons teckningar lite för ljusa för att passa serien, men de gör ändå ett bra arbete och befäster Punishers ställning som tragisk karaktär genom att ge den det slut som alla tragedier får.
Nu har jag skrivit tillräckligt om agenter, legosoldater och vigilanter för denna gång. Nästa gång byter vi k-pisten mot hammaren då det ska handla om Thor!
