Förra inlägget avslutades precis i brytpunkten mellan Silver Age och Bronze Age. Detta inlägg kommer följaktligen handla om de förändringar som förvandlade Spider-Man till en Bronze Age-serie. Det är, inte otippat, en tid som präglas av viss vilsenhet, men även två dödsfall i serien.
Det är kanske en smula förvånande att en så pass lättsam karaktär som Spider-Man i så hög grad präglats av döden. Redan i ursprungshistorien är det farbror Bens död som får Peter Parker att använda sina krafter för att bekämpa brott, och en av huvudanledningarna till hans hemliga identitet är att inte faster May ska dö av chock av vetskapen om att han är Spider-Man. De serier som behandlas i det här inlägget börjar och avslutas med ett dödsfall: det första gör att Peter att återigen förlorar en fadersfigur, det andra skulle komma att påverka både Peter Parker som karaktär och Spider-Man som serie i decennier framöver.
Som jag skrev i förra inlägget så tog John Romita ett halvt steg tillbaka, men det innebär inte att han gav upp kontrollen över karaktären. Faktum är att det här inlägget lika gärna kunde ha hetat ”Romita-åren del två”. Gil Kane och John Romita tecknade hälften var av de nummer som detta inlägg handlar om, men många av de Kane-tecknade numren är tuschade av Romita, som dessutom hade rollen som ”art director”, en roll han skulle ha ända fram till 1977. Det är ganska talande att när Gerry Conway tog över som författare från och med Amazing Spider-Man nummer 111, så stod John Romitas namn först på titelsidan i de nummer han tecknade. Normalt är det författarens namn som brukar stå först.
Döden var ständigt närvarande i Spider-Man-serien under åren i början av 1970-talet. Omslag av Gil Kane och John Romita. Copyright: Army Of Lovers.
Gil Kane var en gammal serieveteran som mest hade jobbat för DC, där han bland annat varit med och skapat Silver Age-versionen av Green Lantern. Han var dock mer av en arbetshäst än visionär, och förmodligen var det en av anledningarna till att han ansågs passa bra som ersättare/komplement till Romita: han anpassade sig enkelt till den teckningsstil Romita hade etablerat.
Hans första nummer som tecknare var Amazing Spider-Man nummer 89 (oktober 1970) och var del två i en tredelad historia där Spider-Man slogs mot Doctor Octopus. Denne var en av de vanligast förekommande skurkarna vid denna tid och inget hade nog varit speciellt minnesvärt med historien om det inte var för det som hände i den avslutande delen: Doctor Octopus får en skorsten att rasa och poliskapten George Stacy, Gwen Stacys far och Peters ”svärfar”, som är i närheten, knuffar undan ett barn från det fallande teglet. Barnet räddas men George Stacy dör, trots Spider-Mans försök att rädda honom. Innan han dör bekräftar han dock något som varit en av bakgrundsintrigerna: han har räknat ut att Peter Parker är Spider-Man, men behållit hemligheten för sig själv. Med sina sista andetag ber han Peter Parker att ta hand om Gwen. Peter lovar, men detta kompliceras av att Spider-Man får skulden för George Stacys död.
Därefter följer ett par nummer med bland annat en utökad ursprungshistoria och ett nummer där Peter Parker/Spider-Man är i London, dit Gwen rest för att komma över sin fars död. Något hon gör efter ett par nummer, vilket är oväntat fort, särskilt med tanke på att serien inte utspelades i realtid. Dessa nummer känns som lite av mellannummer eftersom Stan Lee höll på med ett äventyr som skulle få återverkningar på hela seriemarknaden: de så kallade drognumren.
Detta kräver en bakgrund: 1970 så vände sig USA:s hälsodepartement till Stan Lee och frågade om han kunde tänka sig att göra en Marvel-serie om farorna med att använda droger. Det kunde han, och valet föll på Amazing Spider-Man, som var Marvels bäst säljande titel. Resultatet blev en historia i tre delar som handlade om hur Peter Parkers bäste vän och rumskamrat Harry Osborn kommer över piller (senare nummer talar för att det är LSD), överdoserar och hamnar på sjukhus. För att försäkra sig om att numren skulle bli storsäljare så slängde Stan Lee också in Green Goblin som skurk.
Problemet var bara att The Comics Code Authority, den kommitté som kontrollerade att serierna följde den seriekod som instiftades 1954, vägrade att godkänna historien eftersom den handlade om droger. (Tvärtemot vad som ofta har hävdats var droger inte uttryckligen förbjudna i serier enligt The Comics Code, och andra serier där droger nämnts hade tidigare blivit godkända. Nu ansåg man dock att den formulering i Comics Code som förbjöd ”brott mot god smak och anständighet” var tillräcklig för att neka att serien publicerades med CCA:s godkännande.) Stan Lee ansåg dock att serien borde publiceras ändå, och Marvel Comics ägare Martin Goodman höll med. Beställare var trots allt USA:s regering.
Amazing Spider-Man 100 är ett förvånansvärt svagt jubileumsnummer. Omslag av John Romita och Frank Giacoia. Copyright: Marvel Comics.
Amazing Spider-Man nummer 96–98 (maj–juli 1971) publicerades alltså utan det märke som förklarade att serien var godkänd av The Comics Code Auhority, och blev därmed de första tidningarna från ett stort förlag som publicerades utan detta märke sedan systemet infördes 1954. Detta ledde till en debatt om själva regelverket och det reviderades samma år. Bland annat tillät man omnämnanden av narkotika, men bara i avskräckande syfte. En annan stor förändring i 1971 års reviderade regelverk var att vampyrer och varulvar (men inte zombies), som varit helt förbjudna i 1954 års regelverk, nu tilläts i serier, så länge de följde en ”litterär tradition”. Detta skulle leda till en våg av skräckserier under det tidiga 1970-talet, men det skulle även märkas i Amazing Spider-Man.
Numren tecknades av Gil Kane, och det var första gången som Green Goblin förekommit i tidningen sedan John Romitas andra nummer (Amazing Spider-Man nummer 40). Jag skrev ovan att Stan Lee ”slängde in” honom, och det är känslan jag får. Jämfört med deras tidigare möte, i Spectacular Spider-Man nummer 2, som föregicks av återkommande antydningar i Amazing Spider-Man om att Norman Osborn började återfå minnet av sin Green Goblin-identitet, så sker detta ”återfall” plötsligt och utan förvarning. Det är dock ingen svidande kritik: ”drognumren” är tre mycket bra Amazing Spider-Man-nummer.
Faktum är att det mycket väl kan vara de sista riktigt bra numren av titeln som Stan Lee skrev. Efter att ha skrivit ett ganska mediokert hundrade nummer, som avslutas med att Peter Parker, efter att ha druckit en kemikalieblandning, får fyra extra armar(!), så tog Stan Lee en paus från serien. Han lämnade över författarpennan till Roy Thomas, som skrev fyra nummer av Amazing Spider-Man, nummer 101–104. Han har sagt att han egentligen aldrig ville skriva Spider-Man, och om man vill vara elak skulle man kunna säga att han aldrig gjorde det heller. Istället skrev han en vampyrhistoria och en monsterhistoria (naturligtvis resultatet av lättnaderna i The Comics Code som jag nämnde ovan) om vardera två nummer. Spider-Man framstår mest som en bifigur i vampyräventyret, och de extra armarna försvinner mer eller mindre oförklarat på sista sidan. I monsteräventyret åker Peter Parker, J. Jonah Jameson och Gwen Stacy(!) till en tropisk ö för att jaga dinosaurier(!). Gwen Stacys medverkan är förstås bara en ursäkt för att hon, klädd i bikini, ska kunna bli kidnappad av monstret Gog. Jag gillar normalt Roy Thomas och tycker att han skrivit några av de bästa Avengers– och Conan-serierna som gjorts, men här är han helt klart utanför sitt kompetensområde. Dock: Amazing Spider-Man 101 var det första numret utan inblandning från någon av originalkreatörerna.
Efter drygt nio år, i oktober 1971, så kom den första Spider-Man-tidningen där ingen av originalupphovsmännen medverkade. Omslag av Gil Kane och John Romita. Copyright: Marvel Comics.
Stan Lee återvänder i Amazing Spider-Man nummer 105 och John Romita återvänder i efterföljande nummer, men återföreningen känns märkligt avslagen. Visserligen återvänder Flash Thompson från Vietnam, men Lee och Romita verkar osäkra på hur de ska framställa honom, och han pendlar mellan att ha ”mognat” och att vara gamle sportfåne-Flash. När de dessutom antyder ett triangeldrama mellan Flash, Peter och Gwen så känns det som ett steg tillbaka snarare än utveckling.
I Amazing Spider-Man nummer nummer 111 (augusti 1972) så gör Gerry Conway sin debut som författare på titeln. Conway skulle så småningom bli den författare som tog över efter Stan Lee, men de första numren känns som en läroperiod. Det är å andra sidan inte så konstigt. Trots att Conway ansågs vara ett underbarn som hade debuterat redan som sextonåring med en kortare serie i DC Comics antologititel House of Secrets, så var han bara nitton år när han handplockades till att skriva Amazing Spider-Man. De första numren står han inte ens som förstaupphovsman och efter fem nummer återvänder Stan Lee, åtminstone på papperet. Amazing Spider-Man 115–118 är nämligen bara en uppdaterad version av historien i Spectacular Spider-Man nummer 1. En onödig sådan då den i allt väsentligt är sämre än originalet. Conway uppges stå för dialogen, men sannolikt var det så att Stan Lee krediterades som författare för att han skrev originalhistorien och Conway gjorde de små förändringar av både intrig och dialog som skiljer den från ursprungspubliceringen.
Som ni kanske märker, så tillhör inte det tjugotal nummer som kom efter drognumren mina favoritnummer av Amazing Spider-Man. Framför allt börjar intrigerna kännas återanvända och valet av skurkar lite uttjatade. Dessutom får serien ytterligare ett problem: Peter Parkers sociala liv tar ett steg tillbaka. Lee, Romita och Conway verkar inte veta vad de ska göra med bifigurerna. Jag tycker att det känns som om de famlar i mörkret en aning, och resultatet blir att Amazing Spider-Man för första gången inte känns som om den utvecklas, utan tappar i kvalitet under denna period. Försäljningen verkar dock inte ha påverkats nämnvärt; i mars 1972 startar Marvel Team-Up, en tidning där Spider-Man har huvudrollen, tillsammans med en ny gästande hjälte varje nummer (i nummer 1 gästar Human Torch).
I mars 1972 så fick Spider-Man en andra tidning, Marvel Team-Up. Omslag av Gil Kane och Frank Giacoia. Copyright: Marvel Comics.
Ett av de stora problemen med Amazing Spider-Man är som sagt att figurgalleriet stagnerar något. Navet Peter/Gwen/Harry/Mary Jane upphör i princip att existera, och det kafé som från Romitas tidigaste tid varit gängets stamställe nämns inte alls. Kompisgänget används oftare som en källa till problem än som ett komplement till Peter Parkers superhjälteäventyr. Det största problemet är Gwen Stacy. Från att ha varit en intressant och självständig kvinna både under Ditkos tid på serien, men även i de tidiga Romita-numren, förvandlas hon till något av ett våp. Peter Parker spenderar det mesta av sin civila tid åt att trösta en gråtande Gwen, eller av någon outgrundlig anledning misstänka att hon vänsterprasslar med Flash Thompson. Ju mer etablerade Peter och Gwen blir som par, desto ointressantare som karaktär blir Gwen Stacy. Det är uppenbart att man tyckte att förhållandet nått ett vägskäl: antingen lät man Peter och Gwen gifta sig, eller så fick man hitta ett sätt att skriva ut Gwen ur serien. Som de flesta nog känner till, så valde man det senare …
Amazing Spider-Man nummer 121 kom ut i maj 1973, och på omslaget lovade man att numret var en vändpunkt. Detta var dock ingenting ovanligt: det var omslagen som lockade köpare och man utlovade regelmässigt att Spider-Man skulle demaskeras eller att det var hans sista strid. För en gångs skull överdrev man inte.
Numret skrevs av Gerry Conway och tecknades av Gil Kane, och från början verkar det vara ytterligare en återanvänd intrig: Harry tar ytterligare en överdos och hans far Norman tappar förståndet och blir återigen Green Goblin. Denna gång får det dock ödesdigra konsekvenser. Eftersom Green Goblin känner till Spider-Mans hemliga identitet, så kidnappar han Gwen Stacy och för henne till en bro (det är oklart vilken, eftersom serien nämner George Washington Bridge, men bron som avbildas är helt klart Brooklyn Bridge). När Spider-Man kommer till bron för att konfrontera honom, så kastar Green Goblin den medvetslösa Gwen Stacy från bron. Spider-Man försöker rädda henne, men misslyckas och Gwen Stacy dör. I numret efter får vi upplösningen: efter en våldsam strid så faller Green Goblin på eget grepp och spetsas av sin ”goblin-glidare” och dör även han.
På omslaget till Amazing Spider-Man nummer 121 så lovade man att numret var en vändpunkt för serien. För ovanlighets skull så var det ingen överdrift. Omslag av John Romita. Copyright: marvel Comics.
Amazing Spider-Man nummer 121–122 slog ner som en bomb och räknas än idag som en av de absolut mest klassiska Spider-Man-historierna, ja kanske den mest klassiska. Idag, när mord på (manliga) superhjältars flickvänner blivit ett så vanligt grepp att det fått ett eget namn (Women in Refrigerators Syndrome) och till och med superhjältar själva dör (och återuppstår) ganska ofta, så är det kanske svårt att förstå vilken chock detta måste ha varit för läsarna. Visserligen hade bifigurer tagits av daga förut (Conway skrev historien som en hyllning till Raven Shermans död i Milton Caniffs 1940-talsserie Terry and the Pirates), till och med i Amazing Spider-Man, men att hjälten misslyckades med att rädda sin egen flickvän förekom helt enkelt inte.
Gwen Stacy hade funnits med i serien sedan Amazing Spider-Man 31, och i åtminstone sjuttiofem av de numren hade hon varit Peter Parkers huvudsakliga romantiska intresse. Läsarreaktionerna lät förstås inte vänta på sig, och de var inte nådiga. Än idag vägrar Stan Lee att ta ansvar för Gwen Stacys död, utan han hävdar att han var i London och inte hade någon aning om vad som var på gång. Det är givetvis struntprat: Stan Lee var chefredaktör och John Romita var dessutom art director. Att en 21-årig Gerry Conway skulle kunna ta livet av Gwen utan deras medgivande är otänkbart. Dessutom fanns det telefoner redan på 1970-talet och Stan Lee var i London och inte på månen. Att inte Conway eller åtminstone Romita skulle ha ringt och kollat detta faller på sin egen orimlighet.
Att ta livet av Gwen Stacy var en vändpunkt på alla plan. Idag är det lika omöjligt att tänka sig Spider-Man-mytologin utan de där ödesdigra sekunderna på bron som det är att tänka sig Star Wars utan Darth Vader som Luke Skywalkers far. Spider-Man hade slutligen tagit klivit in i Bronze Age. Redan i numret efter, där Gwen Stacy begravs, märks en mörkare ton än tidigare.
Därmed har vi gått igenom samtliga Silver Age-nummer av Amazing Spider-Man. Vill man, så kan man läsa dessa drygt hundratjugo nummer som en enda lång utvecklingsroman. När Stan Lee försökte övertala Martin Goodman att publicera serien 1962, var två av invändningarna att en tonåring inte passade som hjälte samt att han borde heta Spider-Boy och inte Spider-Man. Stan Lee svarade då att hans avsikt var att låta Peter Parker växa upp under seriens gång. Det var ett löfte han höll. Den tanige glasögonprydde Peter Parker på första sidan i Amazing Fantasy nummer 15 var en pojke. Men sedan dess hade han fått spindelkrafter, förlorat sin farbror och tagit highschool-examen. Han hade börjat på college, fått vänner och flyttat hemifrån. Framför allt så hade han träffat en kvinna han älskade, och förlorat henne på värsta tänkbara sätt, då hon mördades av hans värsta fiende. Peter Parker som promenerar tillsammans med Mary Jane på sista rutan i Amazing Spider-Man nummer 123 var ingen pojke. Det var en man.
Nästa gång gör vi ett lite större hopp då det ska handla om Spider-Man på väg in i åttiotalet.
Priskollen:
- Som jag skrev i förra inlägget så dröjde det 75 nummer innan den första prishöjningen. Den andra skulle komma betydligt snabbare: ett kortlivat försök med att öka sidantalet i Marvel-tidningarna (försöket varade bara en månad, november 1971), resulterade i att Amazing Spider-Man nummer 102 kostade 25 cent. Därefter smyghöjde man priset genom att ge den normaltjocka Amazing Spider-Man och följande nummer ett pris på 20 cent, jämfört med det tidigare priset på 15 cent.
Lästips:
- Detta inlägg handlar om Amazing Spider-Man nummer 89–123. Numren 89–104 är den avslutande delen av Amazing Spider-Man Omnibus volym 3. Numren 105–123 samlas i en Epic-volym, nummer 7, med undertiteln Goblin’s Last Stand. Att dessa nummer också kommer att samlas i en fjärde omnibusvolym är bara en fråga om när. Den kommer troligtvis att sträcka sig betydligt längre än Epic-volymen.
- Vill man bara läsa om George och Gwen Stacys död (de äventyren är trots allt de bästa i denna genomgång) får man leta rätt på albumet Death of the Stacys, som finns med både mjuk och hård pärm. Detta album samlar Amazing Spider-Man 88–92 och 121–122. Albumen är dock utgångna, men bör inte vara jättesvåra att hitta på begagnatmarknaden.
