Denna gång blir det ett lite annorlunda inlägg, då jag tänkte titta lite närmare på ett par bifigurer som dök upp i Spider-Man-serierna och som även fått en egen serie, nämligen Cloak & Dagger.
Förra gången handlade det om Roger Sterns tid som författare på Peter Parker, the Spectacular Spider-Man och Amazing Spider-Man. Den författare som tog över Spectacular när Stern blev ”befordrad” var samme man som skrivit titeln innan Stern: Bill Mantlo. De serier som detta inlägg kommer att handla om är främst hämtade från Mantlos andra sejour på Spectacular och publicerades alltså samtidigt som Sterns Amazing-serier.
Cloak och Dagger debuterade i Peter Parker, the Spectacular Spider-Man nummer 64. Omslag av Ed Hannigan och Al Milgrom. Copyright Marvel Comics.
Bill Mantlo hade jobbat på Marvel Comics sedan 1974. Han hade en förmåga att skriva manus väldigt snabbt, och han blev därför känd som en pålitlig ”fill-in”-författare som kallades in då den reguljära författaren på en titel misslyckats med att hålla deadline. Detta innebär inte att Mantlo bara var en nödlösning; tvärtom så hade han flera långa sejourer på en rad Marvel-titlar. Förutom Spectacular, som han alltså hade två sejourer på, så skrev han Incredible Hulk i nästan sex år. Han skrev dessutom samtliga 75 nummer av Rom och 58 av 59 nummer av Micronauts, två serier som Marvel skrev på licens och som baserades på leksaker. Under andra halvan av 1980-talet så skrev Mantlo allt färre seriemanus och sadlade istället om till jurist. 1992 blev Mantlo påkörd av en bil, fick obotliga hjärnskador och behöver än idag vård dygnet runt.
Cloak & Dagger introducerades i Peter Parker, the Spectacular Spider-Man nummer 64 (mars 1982). För manus stod Mantlo och tecknade gjorde Ed Hannigan. Handlingen är i stora drag följande: Spider-Man ser en man som fruktar för sitt liv; han visar sig vara farmaceut som jobbat för maffian och han erbjuder sig att erkänna om Spider-Man skyddar honom. Då dyker en ung kvinna klädd i vitt och en man i mörk slängkappa upp och dödar mannen, för att sedan teleportera sig därifrån. Som Peter Parker gör han efterforskningar och det visar sig att mannen varit en del av ett nätverk som kidnappat hemlösa ungdomar för att utföra experiment med nya, mer potenta, droger på dem. Alla ungdomar dog av dessa experiment. Alla utom två, skulle det visa sig.
De två överlevande var Cloak respektive Dagger, som istället för att dö förändrades och fick krafter som baserades på ljus (Dagger) och mörker (Cloak). Spider-Man vill hitta resten av nätverket innan Cloak & Dagger gör det, men när han till slut spårar ligan till en lagerlokal så har spåren även lett Cloak & Dagger dit. Spider-Man försöker övertyga dem att inte döda de övriga i nätverket, men förgäves; Cloak och Dagger dödar brottslingarna och försvinner igen.
Cloak och Dagger mot Silvermane i Peter Parker, the Spectacular Spider-Man nummer 70. Omslag av Ed Hannigan och Al Milgrom. Copyright Marvel Comics.
Som ni märker så är det en ganska mörk historia, speciellt för att vara en Spider-Man-historia. Den påminner betydligt mer om Frank Millers Daredevil än om Roger Sterns Amazing Spider-Man, både vad gäller ton och tema. Det är också anmärkningsvärt hur mycket som förändrats på ett decennium. Serien publicerades knappt elva år efter de kontroversiella ”drognumren” av Amazing Spider-Man. De numren framstår som rena folkhemsidyllen i jämförelse; här handlar det om kidnappning av minderåriga, mord och narkotika, utan att Comics Code Authority reagerade. Cloak & Dagger drar sig inte heller för att skipa rättvisa med dödlig utgång, men de framställs trots detta som neutrala snarare än genuint onda.
Nästa gång Cloak & Dagger dök upp var i Spectacular nummer 69 och 70, som gjordes av samma kreatörsteam som ovan. Denna gång var det en lite mer nedtonad version, där åtminstone Dagger visar viss tveksamhet inför dödandet. Deras mål denna gång var Silvermane, en gammal Spider-Man-skurk från Lee/Romita-tiden, som dykt upp ett par gånger i Amazing Spider-Man. Han var en gangsterboss i ”maggian” (Marvels version av maffian, enligt vissa kallade just så för att inte komma i bråk med den riktiga maffian). Nu var han gammal och låg för döden. Silvermane fick den tvivelaktiga äran att dö inte bara en, utan två gånger i samma äventyr: först som sängliggande gamling i nummer 69, och sedan som återupplivad cyborg i efterföljande nummer. Kingpin medverkade också på ett hörn, men det var den ”Millerska” versionen av figuren som var mer av en vanlig gangsterledare och inte så mycket superskurk.
Al Milgroms omslag till Peter Parker, the Spectacular Spider-Man nummer 82 är betydligt bättre än själva innehållet. Copyright Marvel Comics.
Kingpin dök även upp i nästa Cloak & Dagger-episod, i Spectacular nummer 81 och 82 (augusti-september 1983), med Al Milgrom som tecknare. Här är han (Kingpin alltså, inte Milgrom) huvudskurk, och Spider-Man tvingas försvara gangsterbossen, inte bara mot Cloak och Dagger, utan även mot Punisher. Detta var naturligtvis ett sätt att låta Cloak och Dagger möta Marvels första stora antihjälte/vigilante, men det är inte ett särskilt lyckat möte.
Jag gillar normalt Bill Mantlos manus, speciellt hans insatser på Incredible Hulk, men här har han ingen av sina största stunder. Manuset är fullt av logiska luckor; bland annat så ”försvinner” Kingpin bakom en väggpanel, varpå Spider-Man, Cloak och Dagger spenderar ett halvt nummer med att leta efter honom. Dessutom kallar Kingpins fru honom för Wilbur istället för Wilson. Sist men inte minst så utmålas Punisher som en fullblodspsykopat, vilket jag skrev om i mitt inlägg om Punisher. Det är med andra ord ingen av Mantlos större stunder.
Att utmåla Punisher som en galning kan visserligen ha varit ett medvetet drag. Månaden efter Kingpin-episoderna lanserades nämligen en fyra nummer lång miniserie (som jag inte har läst) med Cloak & Dagger. Det kan alltså ha varit så att Cloak och Dagger skulle framstå som mer hjältemodiga vigilanter än den samvetslöse Punisher. Det är hur som helst ett faktum att Punisher, som debuterade redan 1974, skulle få vänta ända till 1986 på sin första solotitel medan det för Cloak & Dagger bara dröjde 19 månader från debuten till den första egna miniserien.
I oktober 1983, drygt ett och ett halvt år efter debuten, gav Marvel ut en fyra nummer lång miniserie med Cloak och Dagger. Omslag av Rick Leonardi och Terry Austin. Copyright Marvel Comics.
Ungefär samtidigt som miniserien gjorde Mantlo och Ron Frenz också ett nummer av Marvel Team-Up Annual där Cloak och Dagger samt New Mutants är med. Det är en historia om hur ”maggian” försöker skapa nya supervarelser med hjälp av droger och genom att kidnappa två medlemmar i New Mutants. Cloak och Dagger verkar helt enkelt ha varit i ropet 1983!
Det skulle dröja ytterligare ett år innan Cloak och Dagger dök upp i Peter Parker, the Spectacular Spider-Man igen. Detta skedde i nummer 94–96 (september-november 1984), och nu hade Al Milgrom även tagit över författarpennan. Det är ett slags hopkok av de tidigare historierna, med både Kingpin och Silvermane – nu som något slags zombiefierad cyborg – som fiender. Det snällaste jag kan säga om denna episod är att Al Milgrom är betydligt bättre som tecknare än som författare, och då är jag inte stormförtjust i hans teckningar.
Nästa gång Cloak och Dagger dök upp var i Marvel Fanfare nummer 19 (mars 1985). Marvel Fanfare var en antologitidning och denna solohistoria känns som ett sätt att puffa för deras första fortlöpande titel, som lanserades i juli samma år. Den hade samma kreatörspar (Bill Mantlo och Rick Leonardi) som gjorde Marvel Fanfare-historien. Cloak and Dagger kom dock bara ut med elva nummer.
När Peter Parker, the Spectacular Spider-Man nummer 94 kom ut hade Al Milgrom även tagit över författarpennan. Copyright Marvel Comics.
De flesta av de serier som jag tagit upp i detta inlägg publicerades i Peter Parker, the Spectacular Spider-Man och kom ut parallellt med Roger Sterns och Tom DeFalcos Amazing Spider-Man. Peters sociala liv berörs inte särskilt mycket i de här serierna, förutom hans förhållande med Black Cat och hennes strävan efter att få superkrafter, en storyline som kulminerade i Spectacular nummer 100. De viktiga händelserna i Amazing Spider-Man (Peter slutar skolan, Mary Janes återkomst och hennes avslöjande att hon känner till Peter Parkers identitet som Spider-Man samt avslöjandet att den nya svarta dräkten är en rymdvarelse) refereras det till i återblickar. Det råder dock inget tvivel om att det är Amazing som är huvudtiteln.
Sammanfattningsvis så är det en ganska blandad kompott. Debuthistorien i Spectacular nummer 64 är bra, om än ovanligt mörk för att vara en Spider-Man-serie från denna period. Uppföljaren med Silvermane är helt okej, likaså solohistorien i Marvel Fanfare. Kingpin-historien lämnar dock en del i övrigt att önska, och Milgroms historia är riktigt usel. Den bästa historien är faktiskt den i Marvel Team-Up Annual, vilket kanske är lite överraskande eftersom det var i 1) en annual samt 2) en Marvel Team-Up-serie.
Nästa gång har vi kommit fram till slutet av denna Spider-Man-genomläsning, och det inlägget kommer att handla om två sena klassiker: The Death of Jean DeWolff samt Kraven’s Last Hunt!
Priskollen:
- För ovanlighetens skull finns inget att rapportera, eftersom samtliga normalstora Marvel-tidningar låg kvar på prisnivån 60 cent under denna period.
Lästips:
-
Marvel Fanfare nummer 19 var en förhandstitt på duons första reguljära solotitel (som dock bara kom ut med elva nummer). Omslag av Tony Salmons. Copyright Marvel Comics.
Samtliga serier som avhandlas i detta inlägg, samt miniserien Cloak and Dagger samt ett par New Mutants-nummer, finns samlade i albumet Cloak and Dagger: Shadows and Light.
- För den hugade så finns även samtliga 11 nummer av Cloak och Daggers solotitel samlade i albumet Cloak and Dagger: Lost and found. Jag har dock inte läst den serien och kan därför inte uttala mig om kvaliteten på den. Bägge albumen kostar runt 250 kronor.
