Johan Cedmar Brandstedt. Privat bild.
Johan Cedmar Brandstedt är en diversearbetare med rötterna i seriekulturen och har jobbat med allt från serier till animation. Brandstedt var också ansvarig för en av de första och mest framgångsrika svenska webbserierna, Death Piglet.
Om jag förstått saken rätt kommer du från en familj där alla (?) ägnat sig åt olika kreativa sysslor. Vad handlade det om för verksamheter, och hur var det att växa upp så?
– Det är riktigt. Far är finsnickare, mor vävde och sydde mycket, och har alltid skrivit och gjort konst. Hon låg lågt med det under våra uppväxtår men är numera aktiv i diverse skrivarnätverk och utställningssammanhang. Båda gör mycket för och inom kyrkan. Brorsan jobbar med kommunikation för Malmö Stad och illustrerar barnböcker. Syrran drev tårteria ett tag. När det gick åt skogen bestämde hon sig för att skaffa ett stabilt jobb man inte tar med sig hem. Men hon gör fortfarande de mest fantastiska barnkalas, tårtor och maskeraddräkter.
– Våra föräldrar hade en ibland knagglig ekonomi, det var en ständig jakt på stipendier. Men var det nåt som alltid fanns så var det konstmaterial, papper och färger. Vi växte upp i en snickarverkstad och vävstuga. Farsan lärde oss teckna, morsan läste mycket för oss. Och de uppmuntrade oss att slå in på den kreativa banan. Vi gick estetgymnasium med inriktning på konst och formgivning alla tre. Vi var alltid Fjällräven-kidsen i Salomon-klassen, sedan punkare, lajvare, syntare …
Hur hittade du då fram till serierna bland allt detta?
– Mor hade inga större finkulturella pretentioner. Vi lärde oss läsa genom Bamse, som vi prenumererade på i några år, och gammelmormor hade noga klippt ut alla Rasmus Nalle-strippar ur Hemmets Journal(?) och klistrat in i ett fotoalbum. Det fanns ju serier överallt. Jag fick överta ett lass med Finn & Fiffi efter storkusinen som jag plöjde. Och så fanns ju leksakslicenserna, Transformers, Masters of the Universe och Mask. Mor var ett stort fan av Svenska MAD i sin ungdom. Efter att seriebacken på Mariestads bibliotek var tömd flera gånger om (efter Tintin, Lucky Luke, Asterix, Smurfarna, Spirou, Linda & Valentin, Filémon, Iznogoud till sist även Mystiska 2:an och Grön Natt) provade jag den och blev prenumerant i många år. Den blev en stor inspiration, med sin bredd av tecknarstilar och skruvade humor. Jag var ett stort fan av Al Jaffees uppfinningar, Don Martins gubbar och Sergio Aragonés snabba infall. Och Jack Davis och Wally Wood var ju gudar, tecknade obegripligt snyggt. Detta var på Kell Ståhls tid, men så småningom upptäckte jag Lasse O’Månsson-eran och 50-talsklassikerna som ju tog ut svängarna mycket mer.
– Jag provade väl det mesta i serieväg, även Kronblom, Fantomen, Kalle Anka, 91:an och Lilla Fridolf, i brist på annat, men fastnade aldrig för något av det. Efter MAD var steget kort till Svenska Serier (jag skickade in någon gång, blev aldrig publicerad, och ruvade på nåt manus jag fick på annons och inte orkade teckna klart), Bild & Bubbla och dess fanzinsektion, Judge Dredd, Samurai, Usagi Yojimbo, Magnum, Pyton, Larson … Letade även upp gamla Etikett, fortfarande ett guldkorn. Jag missade det mesta av Horst Schröder-tåget eftersom jag var för ung, men upptäckte allt det där senare. Edíka! König! Crepax, Manara … Och i tonåren läste jag slaviskt allt i kvalitetsserieväg på biblioteket. Sin City, Maus, Scott McCloud, Krazy Kat, Hernandez-bröderna …
Och sedan blev det Serieskolan i Hofors, eller?
– Nej, efter estet var det tekniskt basår i Skövde. Pluggade upp teknisk gymnasiekompetens. Hade kul i tre år, var ordentlig i ett. Själva plugget var väl sådär, men studentlivet okej. Hängde med spexet och nördarna. Gjorde demos och spel, målade kulisser.
Aha! Men därefter då? Varför blev det förresten Hofors överhuvudtaget, var du inte skoltrött alls?
– De flesta av mina högstadiekompisar gick naturvetenskaplig eller teknisk linje, för det var det man skulle välja, och fortsatte till universitet i fyra år, för det skulle man också. TB-året var lite av ett test för att se om jag skulle orka med ett sådant race. Svaret var njet, så det var tillbaks till det kreativa. Jag har hållit på sådär hela min karriär i stort sett, velat mellan en kreativ och en mer teknisk inriktning. Efter Hofors försökte jag starta som frilans inom illustration och grafisk formgivning i Mariestad, men jag gav upp efter ett år och började plugga igen, den gången en IT-utbildning. VR och CD-ROM. Jag gjorde bra ifrån mig – ritade mycket i datorn, animerade, programmerade – och fick praktik som ledde till jobb i ett par år. Jag brukar säga nu att jag har sysslat med VR i 16 år, med en 14 års lucka i mitten.
Berätta mer om Hoforstiden – orten, skolan, lärarna, undervisningen, eleverna …
Hofors, Sveriges armhåla … vad ska man säga? Flera av oss delade en rivningskåk med herr Myllykangas och hans vänner, som ibland låg utslagna i sitt eget träck i trappuppgången. Good times! Kåken var riven när vi återbesökte Hofors för tioårsjubiléet. Och Spar-Arne. Detta fenomen. Vi levde på hans tiokronorsbaguetter och Plupp chokladmjölk. Det var ju inget ont i karln, men han var väldigt speciell. Blev något slags ikon för glesbygd och misstänkt spikraka släktträd. Minns någon gång då jag påpekade att hans rea-ost var möglig, varpå han tyckte (på sitt oefterhärmligt klingande Hoforsmål) att »det kan vi kringgå« och skar av den värsta biten.
– Skolbyggnaden var ett nedlagt mentalsjukhus som vi delade med en väktarutbildning. En av mina klasskompisar – lillebror till en smågangster från Falun och ett enormt Dragon Ball-fan (upptäckte den via honom innan den slog stort i Sverige) hävdade med bestämdhet att ett fyrspann ridit genom hans ateljé en sen kväll. Och ryktet säger att den gamla damen som låg intagen på samma rum förr hade samma upplevelser …
– Förutom att teckna en jävla massa – mycket annat fanns ju inte att göra – spelade vi rollspel och dataspel och ibland basket med juggarna. De var stora som hus. Ibland åkte vi till begagnat bôs-affären i »stora staden« Sandviken. Köpte Books of Magic Vol. 1 och The Killing Joke där, vill jag minnas. Bra skit.
– Huvudlärarinnan var hötorgskonstnär och syster till kursansvarig på kommunen. Det här var på den tiden när Hofors kommun ännu stod som huvudman för utbildningen, och Kvarnby inte var startad – det var väl bara något år efter eller två, som det ombildades till högskola under Gävle Konstskola. Hon hade väl för all del goda kvaliteter, men hon uttryckte flera gånger förakt för seriemediet och låg i luven med några av eleverna om det. Epix, Heavy Metal och 2000 AD var kvinnoförakt av värsta sort etc. Stödläraren däremot var fanzinist och jäkligt skön. Han fattade. På plussidan för vår lärarinna så här i efterhand är att ville hon ha ut oss ur pojkrummen, för att träffa lite damer. Hon försökte avkufa oss genom att visa Crumb-dokumentären med, som ett varnande exempel. Gick väl sådär, tror många av oss upptäckte Crumb den vägen. Vi var ju rätt nördiga. Hon såg till att vi kom iväg på utställning och konstskolefest i Gävle, till exempel.
– Det mest utvecklande var utbytet med klasskompisarna och gästbesöken. Vi hade Gunnar Krantz och Fredrik Strömberg där, bland andra. Även redaktörer från Egmont och Carlsen, har jag för mig. Klassen var … blandad. De flesta udda, några seriösa, några rätt vilsna typer. Jag var väl en av de mer drivna, startade fanzin och styrde med elevtidningen. Började lära mig redaktörshantverket, tjata, sätta deadlines, digitalisera original … Och jag såg till att bli publicerad i Svenska MAD! Det var stort. Henrik Sahlström är väl annars den som blivit mest framgångsrik i skrået. Han var en grym Bisley-epigon, breddade sig i stil då och har nu mognat till en av de vassaste koncept-artisterna på DICE och bästa Fantomen-målarna. Av de i Nekrozin-gänget blev ett par stycken proffstecknare, men som tekniska illustratörer.
– Produktivast i klassen måste Li Österberg ha varit. Hon hade hittat sin tecknarstil och sina teman redan då, jobbade med mytologi och självbiografi. Tror hon var den första av oss att få ett album utgivet, på Optimal. Hon har också en liten roll i Nekrozinet, som utomjordingen A-Li-en.
– Undrar om inte Ingemar Bengtsson var där med … Kanske Micke Tegebjer också?
Nekrozinet, nekromantikerna och Nasse – låt höra!
– Rollspelsgänget i klassen behövde ett lagnamn till GothCon – Sveriges då största spelkonvent, på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg varje påskhelg sedan 30 år. Maskoten NecroNasse spånade vi fram ihop: en ond tvilling till Nasse i Nalle Puh. Och ingen kult(ing)ledare utan kultister – sålunda Nasses Nekromantiker. Vid det laget hade vi samlat på oss en massa skoluppgifter och hobbyprojekt i serieformat som ingen rimlig människa skulle vilja ge ut – eller för den delen läsa – så vi slängde ihop ett fanzin. Nasses Nekrozin var fött! Resten är historia, som de säger. Sveriges mest långlivade fanzin om jag inte ljuger, 20 nummer över nästan lika många år. Första bilden av NecroNasse – omslaget på nummer ett – ritade jag. Han var inget mer än en illa maskerad Disney-Nasse då, och hade ett anhang av zombifierade innevånare från Sjumilaskogen med sig. Med tiden, och med lärdom av Arne Anka-debaclet, skruvade vi honom till något mer eget.
– Mythoset och tecknarskaran växte med åren. Rollspelsgänget hängde ihop efter Hofors också och fortsatte göra fanzin. Det var en rätt löst sammanhållen antologi. Vi gjorde några temanummer i början på olika genrer inom fantastiken – skräck, fantasy, sci-fi. Manusen var av blandad kvalitet: internhumor, parodier, jams. Några var mer seriösa. Men det var kul och bra träning. Alla nya tecknare skapade alter egon som passade in som olika slags underhuggare till NecroNasse – nekromantiker, mördarrobotar, odöda, häxor och så vidare. Vi skrev åt varann, lånade varandras figurer, byggde vidare. Mitt alter ego heter Dr Elak, en sadistisk vetenskapsman. Jag var väl den som satsade mest på att bygga myten om själva huvudfiguren; lät honom möta både Satan och Döden och spöa skiten ur dem båda till Henrik Sahlströms episka teckningar. Gjorde också en strippserieversion av mythoset, och vad på god väg att få in den i Herman Hedning. Men jag orkade inte riktigt fullfölja, livet kom emellan.
– Vi fick ihop en liten fanskara, gjorde ett par utställningar, hemsida, merch … Skrev till och med ett ledmotiv, till tonerna av Blackadder. Ambitionsnivån på manusfronten tilltog när Björn Härgestam – AKA Broder Benhög – tog över. Han styrde upp storylines som gick genom alla serier i ett helt nummer. Vi fick ihop ett samlingsalbum, Berättelser från Sjumilaträsket, och en citatbok, på Man Av Skugga Förlag, som även givit ut Daniel Lennéer och Anders Fager. Vi höll föredrag på Göteborgs Stadsbibliotek om hur man startar en kult, och fick till och med några pandaögda groupies. Bitarna som inte gick att äta ligger sänkta i olika sjöar i Småland och Värmland. [Skratt]
När och hur muterade detta till Death Piglet?
– 2005. Webbserier började bli en grej, och jag hade varit sugen på att testa ända sedan McClouds Reinventing Comics. Det fanns ju inga riktigt bra plattformar på den tiden – ingen Kickstarter, ingen Patreon, och microbetalningar skulle dröja ytterligare några år. Men några onlinestrippar började växa sig populära – Red Meat, XKCD, Saturday Morning Breakfast Cereal, Dinosaur Comics, PvP … det fanns några stora, de visade på hållbara siffror och de hade satt en affärsmodell, med annonser, donationer och merch. Det fanns PayPal för donationerna, CafePress för merchandise, och Ryan North hade just lanserat Project Wonderful för annonser. Google Ads kom kort senare.
– Jag hade grunnat ett tag på vad jag skulle kunna göra som skulle göra sig bra online, som gick att hinna med vid sidan av ett dagjobb, och som skulle vara tacksamt på t-shirts och kaffemuggar. Jag redigerade manga åt Full Stop Media och Bonnier Carlsen på frilansbasis vid den här tiden, och blev senare anställd som redaktör för Manga Mania, sedan även Scooby Doo och Pyssla med Tom & Jerry. Med serier som dagjobb var det inte alls lika kul att sitta på kvällarna och rita. Nekrozinet gick ner på sparlåga. Jag nöjde mig med att smyga in internskämt i serietidningarna jag gjorde på dagen. (Än idag finns några grisar i Love Hina, och några referenser i Scooby. Lämnas som en övning åt inbitna nördar.) Men i alla fall. Jag tänkte att ordlöst är bra, för spridningens skull. Och det skulle gå fort att rita. Så jag gick in för att skapa upp en clipart-stil i Illustrator och återanvända så mycket som möjligt. Jag ville att estetiken skulle vara tilltalande, men på ett generiskt, själsdött, maskinellt sätt. Få den där fina kontrasten mellan gulligt och makabert. Hello Kitty var en inspiration. Och idéerna – tja, jag var redan inkörd på onda grisar, så det var liksom bara att fortsätta. Målet var att lägga max en timme per stripp på att rita, och det låg väl där, plus minus nån halvtimme. Jag hade en idé att opensourca strippen och låta andra »teckna«, och försökte engagera läsarna i att föreslå gags. Men det var svårare.
– Jag körde måndag, onsdag, fredag, och lade lika mycket tid på skapandet som på att mecka med webbsida och marknadsföring. Körde i två år och byggde upp en stabil läsekrets på 47 000 unika läsare i veckan. Detta att jämföra med Scooby som vid den tiden låg på 23 000 sålda tidningar en bra månad, stadigt dalande. Med de siffrorna i ryggen var det inte svårt att få ett förlag intresserat, och en agent – Eva på Birchfield, puss på dig. Men själva webbserien drog knappt runt hostingen. Jag återinvesterade alla annonspengar, och det trillade väl in nån enstaka donation av nåt fan här, nån commission där, och nån beställning på en sparkdräkt med Zombony på … det var svårt att få folk att betala. Och inte undra på egentligen. Det var ju först med iPad som digitala serier blev bra, och nu med Tapastic och Webtoons och 3G och smartphones som det verkligen rockar i mobilen.
Och nu återlanserar du kultingen – enbart befintligt material eller även nytt?
– Ja, det stämmer. Nu när barnen är lite större och man har tid över igen går det ju faktiskt att göra något av detta igen. Fick lite blodad tand när Eva fick sålt grisen till Norge i somras. Hon gjorde ett försök i Tyskland med, men det föll ganska platt, så nu är fokus på att bygga upp publiken på nätet igen – men på Webtoons och Tapastic, där det finns en betalande publik. Det är lite meck först med att göra om de gamla stripparna till stående format för mobilen, men när det är klart så är tanken att börja rita nytt igen – kanske på Patreon först. Har högvis med gamla skissmanus som bara inte är ritade. Idéer är inte det svåra.
En samlingsvolym blev det med Death Piglet, på Man av Skugga förlag 2008. Death Piglet © 2006, 2016 Johan C. Brandstedt www.deathpiglet.com
– Något jag kom att inse under de mest aktiva Death Piglet-åren (2006–2008) var att webbserier är en tjänst, inte en produkt. Man bygger en publik på att publicera regelbundet och bygga läsvanor, och det bästa själva strippen – bildfilen – kan vara är en annons för att driva trafik. Och en sån annons kan vara både tidlös och ordlös. Jag är kanske gubbe, men jag tycker att sånär som på några popkulturreferenser funkar stripparna lika bra nu tio år senare på en ny läsare. Det jag däremot inte fattade då, men min förläggare fick lära sig den hårda vägen, var att det är dyrt att skicka pappersböcker över Atlanten. De flesta av mina läsare var i USA, men jag sålde inte mer än ett par böcker dit. Så framöver kommer jag satsa mest på rena digitala kanaler – e-böcker och sådant – tills jag eventuellt lyckas bygga en stor nog lokal publik på någon marknad för att det ska vara värt att skaffa ett förlag där.
Du har nämnt redaktörsrollen ett par gånger. Gick du in i den direkt efter serieskolan?
– På Nekrozinet, ja.
Jag menade snarare tidslinjen Fullstop – Bonnier Carlsen – Manga Mania – Scooby Doo – Tom & Jerry.
– Ah. Tidslinjen: frilansade först med att sätta manga för Schibstedägda Fullstop Media och Bonnier Carlsen på distans (de gav ju ut samma serier). Sedan tog jag anställning som redaktör på Manga Media, som var en joint venture mellan de båda, och satt hos Fullstop. Där gjorde jag först Manga Mania, sedan även parallellt Scooby och Pyssla. Scooby var kul! Vi vann förtroendet att få ta fram originalmaterial, så vi skickade Scooby-gänget till Ishotellet och Vasamuséet, med manus av Olof Siverbo. Jag gjorde ett inhopp på några nummer av Shonen Jump också, när Johan Andréasson hade lite annat för sig.
– Mot slutet satt jag hos Bonnier, men jobbade fortfarande med mangatidningarna. Förstår att det blir lite rörigt.
– Min största merit på Manga Media tycker jag själv är att vi fostrade en generation svenska tecknare som fortfarande är aktiva. Åsa Ekström gjorde sin debut i min tidning, likaså systrarna Batista, Alice Engström, Kwok-Hei Mak, Carolina Ståhlberg med flera. Jag roddade Mangatalangen också, utställning och antologi med svenska mangadebutanter. Och Yosh! Herregud! Yosh och Yokaj! De gjorde mycket för oss. Och Lisa Medin! Henne publicerade vi också, vill jag minnas. Och några till. Melissa Gonzalez, Emma Särkelä, Alan Kamieniarczyk. Alan var en driven rackare. Han började väl licensteckna Pettsson-serier sen, om jag minns rätt. Och ännu en dam slank ur minnet: Sofia Falkenhem! Hon var också med i Mangatalangen.
Jag skulle vilja veta mer om det där utvecklingsprojektet du ansvarade för. Har bara hört vaga rykten om hur ni satt och kreerade hela dagarna i nåt år eller två.
– Utvecklingsprojektet … det låter fantastiskt lyxigt, men det är inget jag känner igen. Var är vi i tiden? Ja … vänta, menar du Jungle Peak? Där jag jobbade direkt efter? Det var ju också serier. Jungle Peak-episoden, ja …
– Jag hade frilansat av och till för dem innan Manga Mania-tiden, och samma dag som jag fick beskedet att tidningen skulle läggas ner hör chefen där av sig för första gången på flera år och söker en studiochef. Det kunde inte ha kommit lägligare. Vi hade precis fått vår dotter och avståndet till familjen på västkusten började bli kännbart. Så sagt och gjort, vi flyttade ner och jag byggde upp en ateljé. Vi fick ihop en sjuk lineup: Mikael Gullbrandson, den gamle rollspelslegendaren. Hedvig Häggman-Sund, som är en sån där en-varannan-generation-talang i Disneystil. Antar hon är känd för Bild & Bubblas läsare som den yngsta Bamse-tecknaren någonsin. Nu var hon 22, och det här var hennes första anställning. Och så Stina Lövkvist som senare gjort massor av Kamratposten, barnböcker (Cirkusdeckarna) och TV-julkalender. För att nämna några av de mer namnkunniga. Vi kontrakterade dessutom ComicUp i Barcelona, som gjorde mycket av licenstecknandet för Warner åt oss på Full Stop. Sjukt duktiga! Tony Fernandez Casas är en tuschmaskin som spottat ur sig fler Kalle Anka pocket-sidor än någon kan räkna. Och hans son Dani var en fantastisk talang, character designer med spänst och bredd. Och de hade ett stall av frilansfärgläggare. Vi tog fram 180 sidor djur-fantasy-epos i serieform, samlarkort, spelkoncept, TV- och långfilmsmanus (ja, det förekom en del strategiska lappkast) innan finanskrisen 2008 slog till och ägarna inte längre behövde en avskrivningspost … Det varade ganska precis två år. Många i teamet jobbar fortfarande i spelsvängen på ett eller annat sätt. Andra brände sig och gör helt andra saker idag.
– Det var under den här tiden jag satt i Barnboksjuryn också. Det var skoj. Jag läste allt som gavs ut på svenska i serieväg i ett par år, plockade ut och recenserade det bästa. En del av det ges fortfarande ut, det är jag väldigt glad över.
Och därefter lämnade du seriesvängen?
– Ja. Jag fortsatte göra serier för Sjöräddningen fram till förra året – ihop med ComicUp – och gjorde enstaka Nekrozin-grejer. Men annars har det legat på hyllan i stort.
Ett sidospår är att du har omvandlat diverse serieskapares handskrift till digitala typsnitt. Låt höra!
– Stämmer. Det där började med att vi hade svårt att hitta bra fonter till Nekrozinet som inte kostade skjortan. Alla hatade att handtexta och datatexta var lite bökigt på den tiden. De gratisfonter vi hittade saknade svenska tecken. Så jag köpte ett program, lärde mig det och fixade till det. Sedan började jag pyssla åt Ingemar på Optimal, gjorde Rehr, Kverneland, Ahonen och några till. Jag gjorde åt Kartago, Komika, Kellermans norska agent, Sanatorium, Bulls tror jag, och några ambitiösa tecknare som ville ha eget. I särklass petigast var David Liljemark. Men så blev hans bäst också.
Exempel på några av de mest namnkunniga serieskapare som Johan gjort teckensnitt åt.
– Nu för tiden finns det ju rätt bra med gratis kvalitetsfonter för serietextning, robotar som kan göra en skaplig handfont från ett formulär, och autokerning i InDesign med flera program som rättar till de värsta skavankerna. Så det behövs inte längre. En rolig ironi i det där är att jag från början tänkte göra min egen handfont, men det blev aldrig av …
Ytterligare ett sidospår är ditt engagemang inom animationens ädla konst. Berätta!
– Sidospår till vad?
Dåligt ordval kanske, men ett sidospår till din »seriekarriär« (med tanke på att intervjun är till Bild & Bubbla).
– Jag har alltid varit intresserad av animation. I samma veva som Hofors sökte jag till Konstfacks animationslinje i Eksjö och Diagonalakademin i Visby – båda utan framgång. Intresset tog sig senare uttryck i ett föreningsengagemang i Göteborg. Vi startade upp en kollektivverkstad för animation i samma lokaler som Optimal satt vid den tiden. Ajan var en annan av de ledande figurerna. Utöver verkstan körde vi lite utställningar och visningar, gjorde en tidskrift och satte animationsprogrammet för Göteborgs Filmfestival några år. En av de roligaste grejerna vi gjorde var att få ditt Bordo, Professor Baltazars pappa. Det var en riktig krutgubbe. Caroline Leaf tog vi också dit. Vi jagade Marjane Satrapi med, för att få henne till Exilfilmfestivalen, men hon var för skygg. Vi drog ihop lite olika studiebesök, Eksjös animationsfestival, Trollywood. Jag träffade folk den vägen som hjälpte mig utveckla Death Piglet för animation. Vi satte ihop ett koncept, lite promobilder och en trailer. Men om serier är, med Alan Moores ord, ett »retarded bastard medium« så är animation det med, gånger en jävla massa mer jobb. Så det hamnade på hyllan när livet kom emellan. Det kanske får liv igen nån gång, vem vet?
– Hela min karriär är nåt slags snitslad zickzack mellan serier, animation och olika interaktiva media … men jag gillar tanken på serier som ett huvudspår. Det är iallafall det som hängt med längst. Jag storyboardar fortfarande ofta, det är ju rätt besläktat. Jag gör fortfarande en hel del animation på jobbet, oftast som regissör, storyboardare och manusförfattare.
Slutligen då: vad skådar du i kristallkulan?
– Längs den minnets allé vi gick här nu tillsammans hänger ständigt nostalgiska pappersdofter, hörs ett stilla prassel och känns en strävhet av billigt papper mot fingertopparna – även om själva intervjun gjordes via plastbitar och hårda glatta glasskivor. De tejpgulnade hundöronen och fransiga blekta ryggarna på biblioteksalbumen (HcE!). Mustiga boklådor med en touch av piprök och vindsmögel och kittlande fynd. Den kemikaliefräna men ack så förtrollande lukten av färsktryckt. Tack för dem!
– Men seriernas framtid är digifysisk. Vi är i en spännande upplösningstid där digitalisering möjliggör dels bättre läsupplevelser än på papper, dels bättre och billigare pappersprodukter och nya vägar att finansiera skapande och nå ut till en global publik. Till och med ritupplevelsen, så oerhört taktil och oförlåtande i sin fingertoppskänsla, börjar bli bra nog nu med iPad Pro och Moleskine. Det vore ju bara korkat att inte försöka ta vara på det. Så grisen lever – på kvällar och helger.
– Men på dagarna jobbar jag med digital konceptutveckling. Sjöräddningen har gjort sin sista serietidning, och jag tittar nu på hur de kan fortsätta sitt hundraåriga värv med att pränta in båtvett i barn och unga, via digitala kanaler. Jag har även nyss avslutat ett projekt på LEGO House i Billund – en restaurang där man bygger sin beställning av legobitar och får maten serverad av dansande robotar. Det är något slags syntes av allt det jag sysslat med genom åren, med inslag av speldesign, animation, storyboarding, ritade instruktioner med mera. Det öppnade i september och är en stor succé. Det finns några olika möjliga fortsättningar där.
– Och så designar jag brädspel med barnen och har prototyper liggande hos olika förlag. Där har vi en annan skön piruett i den digifysiska strömmen; digitala spelvanor som skapat ett sug efter taktilitet och socialt spelande, och nya finansieringsvägar och designerfora som banat väg för en våg av innovation och förnyelse i fullständigt fysiska och tidlösa produkter.
[Texten publicerades ursprungligen i en förkortad version i Bild & Bubbla nr 215 (2/2018) och återges med skribentens tillstånd.]
