Thor Vol. 1–2

En tydlig trend på senare år hos Marvel är fler kvinnliga superhjältar. Ibland helt nya hjältinnor, andra gånger kvinnliga versioner av klassiska hjältar av hankön. Denna satsning har fått en del kritik online, och olika nättroll försöker med jämna mellanrum starta drev mot såväl kvinnliga serieskapare som seriefigurer med beskyllningar om att Marvel bara gör detta för att vara ”politiskt korrekta”. Men ska man vara krass är det snarare ett försök att försöka tjäna pengar på den växande andelen kvinnliga serieläsare. Och kan man göra det och samtidigt producera roliga och läsvärda serier, så ser jag inget negativt med det.

I efterdyningarna av crossovern Original Sin kan Thor inte längre lyfta sin förtrollade hammare Mjolnir, och den plockas istället upp av ännu en värdig bärare. Men den här gången är det en maskerad kvinna som tar över titeln som åskgud, till mångas förtret. Inte minst den gamle Thor, numera känd som Odinson, lägger mycken möda på att försöka avslöja den nya Thors identitet och kräva tillbaka hammaren. Odin är också vred och går så långt som att skicka sin robot Destroyer för att döda den nya Thor.

Huvudparten av de två första volymerna ägnas åt Thors kamp för att visa sig duglig, lära sig använda krafterna på rätt sätt och att undgå både närgångna efterforskningar och dödliga angrepp. För mig som inte läst Thor på ett tag känns det som ett nytt och fräscht grepp. Russell Dauterman tecknar snyggt och tydligt. Manuset av Jason Aaron är det heller inget fel på, det verkar vara rätt genomtänkt. Några saker stör jag mig dock på som mytologiintresserad – och det är inte det faktum att Thor är en kvinna. Till min förvåning har man gjort Frigg och Freja till en och samma person och introducerat en bror till Odin vid namn Col Burson.

Volym 2 innehåller även tre kortare historier från Thor Annual nummer 1 och ett återtryck av What If? nummer 10 (från 1978). Ingen av dem håller dock samma klass som huvudserien.