Generic filters
Exact matches only

Fakta

Tempo bok 22 Tempo bok 22
Av: Författare: Goscinny, Greg, Albert Weinberg, André-Paul Duchâteau, Laymillie
Tecknare: Christian Denayer, Hermann, Morris, Albert Weinberg
Översättare: Jens E. Røsåsen
Redaktör: Hege Høiby
Omfång: 128 sidor i färg
Format: 280 x 210 mm, mjuka pärmar
Utgivare: Egmont Kids Media Nordic
Utgivningsår: 2019
Språk: Norska
Utgivningsland: Norge
ISBN: 9788242962775

Tempo bok 22

Böcker Christian Denayer trampar gasen i botten!

Här sitter jag med bok nummer 22 i den norska albumserien Tempo. Framdukade på seriefestbordet denna gång står följande delikatesser: Red Kelly (Comanche): Løslatt på prøve (av Greg/Hermann), Al & Brock: Bråkmakere mot bråkmakere, Lucky Luke: Jolly Jumpers forelskelse (av Goscinny/Morris), Dan Cooper: Black Tiger (av Weinberg) samt början på Jugurtha: Frihetshelten fra oldtidens Afrika (av Laymillie/Hermann).

Huvudrätten denna gång är väl egentligen Løslatt på prøve, men eftersom jag nyligen, kortfattat, kommenterade det albumet i min recension av Comanche 1973–1975 (som kan läsas här i Bild & Bubblas nätupplaga) väljer jag att förbigå den serien denna gång. Jag går direkt på den söta desserten: Bråkmakere mot bråkmakere. Detta är det fjärde albumet med Al & Brock, hos oss även kända som Bråkmakarna och Brock & Russel. I Sverige har detta äventyr endast publicerats som svartvit följetong i Helgonet. Dessutom gav Winthers förlag ut de tre föregående äventyren som album och ett antal av de efterföljande publicerades i Super-Tempo.

Mysteriet som Al och Brock måste gå till botten med denna gång kretsar kring en skum liga som – tillsynes – helt i onödan förstör en massa kasinon och andra nöjesetablissemang. Till slut lyckas de två polismännen få in buset bakom lås och bom.

Serien är skriven av André-Paul Duchâteau och tecknad av Christian Denayer. Duchâteau är framför allt specialist på skruvade och långsökta deckarintriger. Denayer är expert när det gäller att få till eleganta fordon i rörelse. Så vad kunde vara mer perfekt för dem att samarbeta kring än en serie om två klantiga poliser i en amerikansk storstad som ständigt råkar krascha en massa bilar och andra farkoster? De hade även värmt upp lite tillsammans några år tidigare, med Alain Chevallier, som mer är en ren motorserie.

Man kan lätt ta för givet att Starsky & Hutch tjänat som inspiration när de båda serieskaparna hittade på Al & Brock. Likheterna mellan den amerikanska tv-serien och den belgiska serien är nämligen slående. Men när man googlar lite visar det sig hur lätt det är att förhasta sig. Den första Al & Brock-serien tecknades nämligen redan 1974 och Starsky & Hutch började inte visas förrän 1975.

Nu har det blivit dags att även titta lite på dessa två serieskapande gentlemäns märkliga bakgrunder. Båda var underbarn. Duchâteau, född 1925, fick 1941, som femtonåring, en detektivroman utgiven. Även de två följande åren kom det ut böcker av honom. Under en lång period arbetade han med att skriva manus till Ric Hochet (Allan Falk) åt Tibet (Gilbert Gascard). Givetvis har han skrivit manus till ett stort antal andra serier också, inom flera olika genrer.

Denayer, född 1945, började halvhjärtat fundera på en lärarkarriär. Sedan blev han som sjuttonåring assistent åt Jean Graton, vilket innebar att fick teckna jättemånga racerbilar i världens mest berömda racerbilsserie Michel Vaillant. Sedan tecknade han bilar i Allan Falk, åt Tibet, ganska länge. Det bör ha varit hos Tibet (eller var som helst på Tintin-redaktionen) som Denayer och Duchâteau fann varandra. Den äldre Duchâteau måste ha känt igen sitt yngre, brådmogna jag i den sjuttonårige tecknare Denayer. Åldersmässigt var de som far och son. Deras första egna samarbete blev Yalek (världens absolut bästa serie, som handlar om en indian som jobbar som tv-reporter och löser mysterier).

Slitvargen Duchâteau fyller snart 94 och har fått trappa ner lite. Men av Denayer kom det i alla fall ett Wayne Shelton-album (skrivet av Jean Van Hamme) så sent som 2017.

Ibland när man tittar på Denayers teckningar tänker man att han nog ville vara Hermann när han gjorde de tidigaste Yalek-serierna och att han nog ville vara William Vance när han gjorde de sena Wayne Shelton-serierna. På sjuttiotalet och åttiotalet var han sig själv med sin helt unika stil, med en blandning av komiska människor, realistiska fordon och intressanta experiment med skrafferingar och sidlayout. Bråkmakere mot bråkmakere är från 1978.

Låt oss avslutningsvis hoppas att även Yalek, Wayne Shelton och Denayers övriga serier dyker upp i Tempo i framtiden. Det finns ett uppväxande släkte därute, som väl inte ska behöva gå miste om dessa seriehistoriskt viktiga höjdpunkter?

Utdrag ur Al & Brock av André-Paul Duchâteau och Christian Denayer.