Jazza med Jacob del 10–12

Jacob Habinc knyter med dessa tre fanzin ihop säcken för sin serieföljetong Jazza med Jacob, som med sina sammanlagt tolv volymer nu hunnit nå smått episka proportioner. I de nio tidigare fanzinen, varav samtliga recenserats av undertecknad, har vi följt de unga och olycksaliga huvudpersonerna Mattias och Stina i deras respektive äventyr i såväl Malmö, Falsterbo, Köln som Goa. Runt dem finner vi en allt större och intrikatare härva av sidokaraktärer, som tillför det mesta man kan önska sig när det gäller relationer och, inte minst, relationsproblem.

I Kärlek vid första yogapasset fortsätter Stinas smått desperata sökande efter sig själv i Goa. Yoga, alkohol, sex och elände avlöser varandra i högt tempo – det finns knappt en händelselös ruta här. Ett utmanande grepp, som Habinc berättartekniskt dock tacklar alldeles utmärkt. Mitt i öset finns huvudpersonens känsloliv starkt närvarande, och det mesta som händer och sägs för berättelsen tydligt framåt. Även visuellt är alltihop väldigt genomarbetat, med god omsorg om detaljer och miljöer. Utvecklingen från de tidiga Jazza-fanzinens dialogtunga upplägg imponerar allt mer.

Fan va punk fortsätter historien om Mattias och hans polares Tysklandssemester, där en smått komplicerad romans mellan huvudpersonen och en känslomässigt ambivalent punksångerska står i fokus. Trots att Mattias är den av seriens två huvudkaraktärer som vi fått följa längst, upplever jag fortfarande att jag tyvärr inte riktigt känner honom. Jämfört med Stina framstår Mattias som något suddig i konturerna, och även om Fan va punk på sina ställen är lika händelserik som dess föregångare så lyfter den aldrig riktigt på samma sätt. Min favoritdel är förmodligen det lågmälda och eftertänksamma slutet.

Slutligen var vi framme vid målsnöret: det tolfte fanzinet vid namn Samma skit på repeat. Nu är för första gången både Stina och Mattias huvudpersoner i samma volym (med övervägande fokus på Stina, rimligt nog). För att minimera spoilerfaktorn nöjer jag mig med att säga att det handlar om en dels mycket festlig, dels mycket finstämd final, som tvinnar ihop de främsta lösa trådarna på ett alldeles tillfredställande sätt. Mer än någonsin visar Jacob Habinc tydligt vilken kunnig serieberättare han på kort tid utvecklats till: balansen mellan dialog, handling och tystnad är vältrimmad, rytmen i storyn behaglig, och den ovan nämnda detaljrikedomen ihop med de skiftande visuella vinklarna håller bildberättandet ständigt intressant och stundvis överraskande.

Det vill säga: allt annat än samma skit på repeat.