Jag vill inte vara en fågel del 1

Detta årets hittills starkaste läsupplevelse i fanzinform är det Alma Thörn som bjuder oss på. Med första delen av den kommande serieromanen Jag vill inte vara en fågel, sållar hon sig till skaran av fullt kvalificerade svenska serieskapare, och jag lovar att äta upp min hatt om inte denna uppväxtskildring kommer att pryda butikshyllorna under nästa år.

Med det sagt är det egentligen inget nytt som Jag vill inte vara en fågel gestaltar. Ett barn med bekymmer på grund av sina hemförhållanden, vuxna som visar begränsad förmåga till empati, skildrat med naivistiska, men gemytliga blyertsteckningar. Vi har hört och sett det förr, visst – men nog bör det finnas utrymme för ett till Sara Hansson/Anneli Furmark-inspirerat album i Seriesverige. I varje fall om berättandet är så här pass levande, personligt och hjärtevärmande.

På fanzinets dryga 50 sidor hinner vi komma mycket nära den lilla Alma, som är i färd med att resa till sin far där han bor i andra änden av landet. Känslorna och tankarna kring livet som skilsmässobarn framställs med så mycket nerv, att det stundvis gör ont. Än starkare tänker jag mig att läsupplevelsen kan bli för ett barn som aktivt kan relatera till känslorna ifråga. Det tycks vara just barn som Thörn i första hand vänder sig till med serien – men den kan även lätt klassas som en allåldersberättelse.

Alla bär vi trots allt på ett inre barn, med återkommande behov av att få ta plats, och att inte behöva spara på tårarna.

© Alma Thörn