Walt Disney’s Mikke Mus av Floyd Gottfredson: De originale avisstripene
16 februari 2020 av Jan Hoff Böcker Jan Hoff läser Floyd Gottfredsons dagspressversion av den pigga musen i en färsk norsk klassikerutgivning.Ankist har jag aldrig varit. Visst uppskattade man (och gör så fortfarande) att se tecknade filmer med Musse, Kalle och de andra Disneydjuren. Men när det gäller serierna var jag ingen stor entusiast som barn. De äventyr som jag tyckte bäst om i Kalle Anka & Co och Walt Disney’s serier var de lite längre historierna med Musse och Långben. De löste ofta något mysterium eller satte dit någon liga.
När jag som vuxen serieintresserad läste artiklar om Floyd Gottfredson och dennes Musse Pigg-serier tog jag för givet att det var dessa serier jag gillat som barn. Men när jag fördjupar mig mer noggrant i ämnet finner jag att min barndoms favoriter bland Disneyserierna nog snarare var tecknade av Paul Murry. På femtiotalet. Detta gör förstås inte de tidiga serierna som Floyd Gottfredson verkligen tecknade sämre. Kanske är det rentav bättre att jag faktiskt möter dem för första gången nu, när jag ska rikta kritikerns analys mot dem, än som snyftig nostalgiker som försöker fiska fram falska minnen från barndomens soliga stränder?
Detta är de två första volymerna i en hel rad utgivna av norska Egmont (de bygger på den amerikanska Fantagraphics-utgivningen) där vi får följa med Musse Pigg (eller Mikke Mus på norska) på ett antal dagspressäventyr från tidigt trettiotal och framåt.
Eftersom jag aldrig varit ankist har jag heller aldrig haft någon ordentlig koll på Disneytecknare. Först som vuxen har jag lärt mig några av de mest kända namnen (eller, ja, lite snappade man kanske upp i Thud och Bild & Bubbla, redan som barn?): Carl Barks, Don Rosa, Paul Murry, Floyd Gottfredson. Alla verkade de anonymt bakom signaturen/varumärket Walt Disney. De allra första Musse Pigg-serierna tecknades dock inte av Gottfredson, utan av Ub Iwerks, som annars är mest känd som animatör. Gottfredson tänkte sig egentligen också en karriär inom tecknad film när han först knackade på hos Disney. När han erbjöds jobbet att göra musserien ett tag tackade han ändå ja. Det var ju trots allt ett jobb och en uppgift. Men han blev kvar på den platsen. Musen blev hans liv.
I dessa tidiga äventyr är inte laguppställningen riktigt den vi är vana vid från sjuttiotalets serietidningar. Klara och Klasse är mycket viktigare bifigurer och boven Svarte Petter är ofta bara medhjälpare åt en annan bov, den lömske advokaten Fusky (Lur i Norge). Efter ett tag dyker Långben upp. Till en början som en extremt osympatisk och tölpaktig figur. Men Gottfredsons chefer ville prompt att man skulle satsa på Långben-figuren. Långben tog över den roll som Klasse dittills haft i serien, som musens sidekick. När hunden Pluto dyker upp heter den något helt annat och är Mimmis hund. Men snart blir Musse djurets permanenta husse.
Hästarna ser ut som Coco Bills häst Tapper. Ofta uppför de sig ungefär lika illojalt också. Man förstår hur påverkade Benito Jacovitti och de andra italienarna blev av dessa tidiga Musse Pigg-serier. Även hos en ”realistisk” tecknare som Hugo Pratt hittar man saker som ser misstänkt gottfredsonska ut. Titta på kaktusarna. De ser ut att komma från samma öken som Musse rider omkring i. Dessutom liknar de ju musen också.
När det gäller själva äventyren så är de ganska farliga och tuffa. Det är mycket fart och fläkt. Ofta utspelar de sig i vilda västern, där en släkting till musen har en ranch. Där möter Musse och hans kamrater allehanda banditer som håller på med olagligheter av olika slag. I några historier är gänget till sjöss. I en historia hamnar de i ett mystiskt spökhus. De långa, ofta svartvita, äventyren varvas med kortare söndagsserier i färg.
Några historier bygger mindre på spänning än på någon absurd premiss som efter hand eskalerar. Som att en mobbare dyker upp i Musses område och börjar knyta knutar på hans svans.
På det stora hela liknar Musse Piggs värld mer verkligheten i dessa trettiotalsserier – trots vissa absurda ingredienser. I senare serier blir han, som bekant, av med sina röda kortbyxor och börjar klä sig i medelklasskläder, ha skjorta och kavaj. Väst och slips. Någonstans kan man börja ana Murry-musen vid horisonten.
I dessa trevliga volymer varvas serierna med faktaspäckade och lärorika seriehistoriska artiklar.