Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
  • Artiklar
Döden är sällan ett permanent tillstånd i superhjältevärlden, och bland Marvelfansen fanns länge en oskriven regel: ”Ingen förblir död, förutom Uncle Ben, Gwen Stacy och Bucky”. När Ed Brubaker 2007 fick chansen att ta över som författare på Captain America tog han det riskabla beslutet att bryta mot den regeln – med ett mycket oväntat resultat.

Captain America Comics nummer 1 kom ut i mars 1941 och redan Jack Kirbys omslag ansågs kontroversiellt. © Marvel Comics

Jag har skrivit om Ed Brubaker förut – senast i inlägget om Gotham Central – och jag kommer säkerligen att skriva om honom igen även efter dessa tre inlägg. Han är den serieförfattare som främst förmått förvalta arvet efter Frank Miller sedan dennes stjärna dalat betänkligt.

Brubaker är de mörka, stämningsfulla kriminalseriernas mästare. Det var just den typen av serier han hade slagit igenom med som författare på Batman och relaterade titlar, och när Marvel försökte locka över honom från DC var det som ersättare för Brian Michael Bendis när denne slutade skriva Daredevil – serien som Frank Miller räddat i början av 1980-talet och som upplevt en ”andra renässans” under Bendis författarskap mellan 2001 och 2006.

Tanken på Brubaker som Daredevil-författare var givetvis något av en dröm för fansen, men Brubaker hade också en egen dröm: han ville skriva sin barndoms favoritseriefigur Captain America. Faktum är att Brubakers sejour med den karaktären både blev längre och mer minnesvärd än sejouren som Daredevil-författare, något som nog få hade anat på förhand. (Mina tankar om varför Daredevil inte blev den givna succé alla förväntat sig hittar ni här.)

Captain America är en av de äldsta och mest välkända superhjältarna med patriotiska förtecken. Seriefiguren The Shield från förlaget Archie Comics lanserades visserligen ett år tidigare, men är numera i princip bortglömd. Superman, som idag ses som en kämpe för ”truth, justice and the American way”, var från början snarast en anti-etablissemangshjälte som fokuserade på sociala orättvisor på hemmaplan. När kriget i Europa beskrevs i serien innan USA:s inträde i Andra världskriget var det fiktiva länder som deltog i det.

Captain America var den förste och ende supersoldaten. Här tecknad av Jack Kirby i debuten 1941. © Marvel Comics

Joe Simon och Jack Kirby ägnade sig emellertid inte åt sådana krusiduller när de lanserade Captain America: redan på omslaget till debuten i Captain America Comics nummer 1 (mars 1942) satte de tonen genom att låta honom knocka Adolf Hitler. Historierna i debutnumret tog också tydlig ställning i krigsfrågan: den spenslige Steve Rogers försökte upprepade gånger ta värvning, men misslyckades. Samtidigt utvecklar en professor Reinstein ett ”supersoldatserum” som ska hjälpa USA:s militär att skapa en superarmé, och Rogers väljs ut som försökskanin. Strax efter att Rogers får superserumet blir Reinstein emellertid mördad av tyska spioner och tar med sig serumets hemliga formel i döden. Steve Rogers blir därmed den ende supersoldaten och får namnet Captain America, tänkt som ett föredöme för alla som deltar i den amerikanska krigsinsatsen.

Det var en kontroversiell historia – vid tidpunkten för publiceringen var USA:s inträde i kriget långt ifrån självklart utan tvärtom en het politisk stridsfråga – och Simon och Kirby fick till och med ta emot dödshot, bland annat från ”The Bund”, den ledande amerikanska nazistorganisationen. Redan från början hade Captain America den tonårige sidekicken James ”Bucky” Barnes vid sin sida och när USA:s inträde i kriget blev verklighet fick de snart sällskap av allt fler superhjältar från Timely Comics (sedermera Marvel Comics). Under krigsåren var Captain America Comics ryggraden i Timelys superhjälteutgivning. Efter Andra världskrigets slut dalade figurens popularitet, liksom hela superhjältegenrens, och tidningen lades ned 1949. Man gjorde ett kortlivat försök att återuppliva karaktären 1954, men det försöket avbröts efter bara tre nummer.

Captain Americas ”moderna” debut skedde i Avengers nummer 4. Tecknat av Jack Kirby. © Marvel Comics

När Stan Lee och Jack Kirby ingöt nytt liv i superhjältegenren i början av 1960-talet, var det förstås bara en tidsfråga innan Captain America skulle införlivas i det nya Marveluniversumet. Detta skedde i mars 1964, närmare bestämt i Avengers nummer 4. Här etableras Captain Americas ”moderna” bakgrund: i Andra världskrigets slutskede försökte Captain America och Bucky hindra den onde Baron Zemo från att skicka ett robotplan mot de allierade styrkorna. Uppdraget gick fel och planet exploderade över Nordatlanten, vilket resulterade i att Bucky omkom och Captain America hamnade i det kalla vattnet där han så småningom blev infrusen i ett isblock, där han hölls vid liv på grund av supersoldatserumet. Av en slump hittas han av Avengers, tinas upp och återupptar sin roll som Captain America.

Notera att Buckys död – eller för den delen Baron Zemo – aldrig hade förekommit i Captain Americas tidigare äventyr, utan det var ett helt nytt påhitt av Stan Lee för att ge karaktären den tragedi han ansåg att varje hjälte behövde i sin bakgrundshistoria. Captain Americas efterkrigsäventyr förklarades bort med att de var andra personer värvade av USA:s regering för att ersätta den ”äkta” kaptenen som fått ett stort symbolvärde som propagandafigur. Det är ett av de tidigaste exemplen på en ”retcon”, alltså där man retroaktivt lägger till eller tar bort någonting för att passa den historia man själv tänkt skriva – en fiktiv version av historierevisionism om man så vill.

1968 fick Captain America en egen tidning. Bild: Jack Kirby. © Marvel Comics

Captain America fann sig snabbt till rätta i sitt nya sammanhang, främst som Avengers självklara ledargestalt, men även i sina egna soloäventyr – först i Tales of Suspense från och med nummer 59 (april 1964), sedan i sin egen tidning (som tog över Tales of Suspenses numrering) från och med april 1968. Under de följande decennierna skulle han vara en av Marveluniversumets hörnstenar, men oavsett hur många gånger han räddade världen var det en sak som tyngde honom: skuldkänslorna och sorgen över Buckys död. Det blev en så etablerad del av karaktärens historia att det för de allra flesta kändes lika omöjligt att tänka sig Captain America utan Buckys död i bagaget som det skulle vara att föreställa sig Batman utan mordet på Bruce Waynes föräldrar. Tills Ed Brubaker gjorde entré …

Brubakers debut som författare på Captain America skedde i januari 2005 och alla som inte trodde att Marvel passade på att göra ett nytt förstanummer – för övrigt det femte ”förstanumret” i ordningen – har varken följt Marvels moderna utgivningspolicy eller Seriearkeologi särskilt noga. Redan i debutnumret chockerar Brubaker genom att ta död på Captain Americas gamle ärkefiende Red Skull. Istället introduceras den nye skurken Alexander Lukin, före detta general i sovjetiska armen och numera skrupelfri företagsledare. Denne är på jakt efter den ”kosmiska kuben”, en mystisk artefakt som ger innehavaren oerhörda krafter. I skuggorna lurar dessutom den mystiske lönnmördaren Winter Soldier.

Ed Brubakers första nummer av Captain America kom ut i januari 2005. Omslag av Steve Epting. © Marvel Comics

Detta äventyr, kallat ”Out of Time”, sträcker sig över sex nummer, men är egentligen bara inledningen på en längre historia; Brubakers första fyrtio nummer är nämligen en enda sammanhängande berättelse. Till skillnad från tidigare serier med Captain America, som varit ganska ordinära superhjälteserier, är denna långa historia snarast en agent-/spionserie med superhjälteinslag. Samtliga nummer tecknas av Steve Epting, som passar som hand i handske för den agentstämning som Brubaker vill skapa.

Historien har så många vändningar i handlingen att den bäst upplevs på egen hand, men jag ska återge några av de mest överraskande. Den första är visserligen ingen överraskning om man sett de filmer som kommit de senaste åren, men när serierna gavs ut var det något av en chock för trogna fans: den mystiske Winter Soldier visar sig vara ingen mindre än Bucky Barnes, Captain Americas partner, som alltså officiellt hade varit ”död” i Marvelserierna i över fyrtio år.

Det visar sig att han precis efter sin död i explosionen jag skrev om tidigare, plockats upp av en sovjetisk ubåt och förvandlats till en slags zombiefierad mordmaskin i Sovjetunionens tjänst. Under kalla kriget hade han gjort sig skyldig till en rad lönnmord och behållits ung genom att ”frysas in” mellan uppdragen. Han tar först livet av Nomad, femtiotalsversionen av Bucky som figurerat då och då i diverse Marvelserier (och dessutom hade en kortlivad egen tidning på 1990-talet) och Captain America och Winter Soldier hamnar snart ansikte mot ansikte. Genom att använda den ”kosmiska kub” som Lukin varit på jakt efter som en bokstavlig deus ex machina lyckas Captain America frigöra Winter Soldier från den sovjetiska programmeringen och ”återställa hans livsgnista”. Slutet gott, allting gott?

Captain Americas sidekick Bucky återvände som lönnmördaren Winter Soldier. Omslag av Steve Epting och Alex Schomburg. © Marvel Comics

Nja, Bucky/Winter Soldier är visserligen ”återställd” men har kvar minnena av sin tid som lönnmördare, vilket plågar honom mycket Efter att ha frågat varför inte Captain America dödade honom flyr han. Dessutom visar sig självklart även Red Skull ha överlevt – han har ”dött” otaliga gånger genom åren bara för att visa sig ha lurat döden varje gång – den här gången genom att ha invaderat en del av Lukins psyke.

Den största chocken får man emellertid i Captain America nummer 25 (april 2007). Captain America blir mördad av Red Skulls agenter, skjuten på trappan till rådhuset i New York, dit Captain America förts efter händelserna i eventet Civil War. ”Ingen stor sak”, tänker ni kanske, eftersom superhjältar som bekant dör i parti och minut. Captain Americas frånfälle blev dock det mest medialt uppmärksammade fiktiva dödsfallet sedan Supermans död femton år tidigare, och nyheten att Marvel hade tagit livet av karaktären var huvudnyhet hos de flesta stora amerikanska tidningar och nyhetsbolag.

I Marvels universum fick dödsfallet givetvis också stora efterverkningar, inte minst sedan det visat sig att skytten var Sharon Carter, Captain Americas flickvän, även om hon stod under mental kontroll av Doktor Faustus – en annan gammal Captain America-fiende – något som dock inte hindrade henne från att känna sig skyldig. Nästa chock kom när det blev dags att hitta en ny Captain America – det blev ingen mindre än Bucky Barnes, den nu reformerade Winter Soldier, som blev Steve Rogers efterträdare. Efter en rad vändningar till, där en rad andra gamla fiender var inblandade, besegrades Red Skull och hans plan på världsherravälde omintetgjordes.

Captain Americas ”död” i nr 25 var en huvudnyhet både i Marvels Universum och i verkligheten. © Marvel Comics

Efter upplösningen av den fyrtio nummer långa sviten tappade Captain America något i kvalitet, inte minst eftersom tecknaren Steve Epting slutade. Bucky försöker växa in i rollen som Captain America i ett par kortare äventyr, och Marvel lyckas med konststycket att göra två jubileumsnummer i rad, först Captain America nummer 50 i juli 2009, varpå man som av en slump ”återgick till den gamla numreringen” månaden efter och gav ut Captain America nummer 600.

I det numret bjuds läsaren på ytterligare en överraskning, denna gång av ett lite mer väntat slag: Steve Rogers visar sig så klart inte alls vara död, utan ”fryst i tiden” (be mig inte förklara det här). Den vanliga Captain America-tidningen tog då en paus, och istället publicerades den sex nummer långa miniserien Captain America: Reborn mellan september 2009 och mars 2010, där Avengers försöker rädda Steve Rogers. I det efterföljande specialnumret Captain America: Who Will Wield the Shield? visar det sig dock att Steve Rogers inte alls är speciellt sugen på att bli Captain America igen, så Bucky får fortsätta vara det. Steve Rogers ligger dock inte på latsidan, så medan Bucky slåss mot den galne, ärkekonservative femtiotals-Captain America i huvudtidningen ger sig Steve Rogers ut på egna äventyr i den fyra nummer långa miniserien Steve Rogers: Super-Soldier (september–december 2010).

Den forne sidekicken Bucky tog över rollen som Captain America medan Steve Rogers antogs vara avliden. © Marvel Comics

Förvirrande? Det blir värre: när Buckys förflutna hunnit i kapp honom ställs han inför rätta anklagad för högförräderi. Det slutar med att han frikänns, men utlämnas till Ryssland då han redan är dömd för förräderi där. Nu utspelar sig fyra äventyr samtidigt i Captain America, där läsaren får följa Buckys vistelse i Gulag samt hur Black Widow (som under seriens gång blivit Buckys flickvän), Sharon Carter och Steve Rogers försöker rädda honom ur knipan. Det hela slutar med att Bucky fejkar sin egen död, vilket resulterar i att två nya tidningar startas: Steve Rogers drar på sig Captain America-trikåerna igen i Captian America nummer 1 (september 2011) – för den som håller räkningen är det alltså det sjätte förstanumret – och Buckys vidare äventyr får vi följa i Winter Soldier som utkommer med sitt första nummer i april 2012.

Den ”gamla numreringen” behålls av den tidning Brubaker skrev som en slags prolog till Winter Soldier. Den sistnämnda var en tidning i satt under Andra världskriget som bar namnet Captain America and Bucky från nummer 620 till och med 628 (september 2011 – maj 2012). Det blev en aning rörigt, minst sagt, och att hålla reda på vilka tidningar som är vad måste ha varit en mardröm för läsare och – inte minst – de seriebutiksinnehavare som skulle förbeställa tidningarna. Brubaker avslutar hur som helst sitt över åtta år långa projekt i och med Captain America nummer 19 (december 2012) och Winter Soldier nummer 19 (augusti 2013).

Originalet är tillbaka. Captain America startade om med ny numrering 2011, med Steve Rogers återigen i huvudrollen … © Marvel Comics

Som ni märker ovan så gör det hela ett ganska splittrat intryck, och ”splittrad” tycker jag beskriver Brubakers tid på dessa tidningar väldigt bra. Jag får samma intryck som jag fick av hans Daredevil-serier: det går att dela in sejouren i två halvor, där kvalitetsskillnaden är anmärkningsvärt stor. Riktigt så dålig som Daredevil blev mot slutet blir den aldrig, men kvaliteten sjunker ändå märkbart.

De första fyrtio numren är en sammanhållen, genomtänkt spionthriller och när den var slut borde kanske Brubaker ha klivit av, eftersom det ibland verkar som han inte riktigt vet vad han ska göra efter den historiens slut. Framför allt verkar han inte veta vilken typ av serie han vill skriva: en spionserie, en svulstig superhjälteserie eller – som i Captain America and Bucky – en krigsserie.

När Brubaker håller sig till thrillergenren är serien riktigt bra, men så fort han börjar skriva mer traditionella superhjälteäventyr blir den ganska tradig – ju storslagnare, desto tråkigare. Allra sämst är Captain America: Reborn, som i ett slag förvandlar serien från en någorlunda realistisk spionhistoria till ett dåligt hopkok av science fiction-klichéer.

Brubaker har dessutom en väldig förkärlek för att använda olika former av hjärntvätt och mental kontroll som ett sätt att föra handlingen framåt. Jag tappade faktiskt räkningen på hur många gånger någon utsätts för det, men det händer alla i huvudensemblen minst en gång. I Captain Americas värld verkar hjärntvätt bara vara marginellt svårare än kulörtvätt, vilket gör att det tappar i effektivitet rent berättartekniskt. Missförstå mig inte: helheten är bra, till och med mycket bra, och kvaliteten höjs igen mot slutet vilket aldrig skedde med Daredevil; avslutningshistorien i Winter Soldier är exempelvis riktigt stark.

… medan Bucky Barnes återvände till sin identitet som Winter Soldier i den nystartade tidningen med samma namn.

Man måste också beundra Brubaker för att han vågade återuppliva Bucky och riskera superhjältefansens vrede – en grupp som inte alltid gjort sig kända för sin förlåtande attityd och avslappnade inställning till förändringar av inarbetade koncept – och dessutom faktiskt lyckas göra det så skickligt att han undvek den.

Winter Soldier är idag en omistlig del av Captain Americas kanon, inte minst på grund av The Marvel Cinematic Universe och Ed Brubaker är en av de mest inflytelserika Captain America-författarna någonsin, kanske den allra mest inflytelserika. Dock är mitt slutintryck just det jag skrev i inledningen av stycket: splittrat.

Nästa gång ska det handla om en serie som hamnat lite i skymundan när det gäller Brubakers författarskap: Iron Fist. På återläsande!

Lästips:

  • Återutgivningen av Brubakers Captain America-serier är nästan lika förvirrande som själva originalutgivningen, inte minst eftersom det rör sig om en rad olika titlar. De har återutgivits i en rad olika mjuk- och hårdpärmsutgåvor. Det bästa sättet att läsa serierna i någorlunda rätt ordning är därför att försöka hitta de fem omnibusvolymer som gavs ut mellan 2007 och 2015. De är visserligen ur tryck sedan länge, men förhoppningsvis kommer de att återtryckas inom en snar framtid (jag brukar ju dessutom ha tur med att de serier jag skriver om återtrycks i närtid!). Omnibusvolymerna heter, i tur och ordning: Captain America, The Death of Captain America, Captain America Lives!, The Trial of Captain America samt Captain America: Return of the Winter Soldier.