Salammbô

Mycket mer kulturellt än så här kan det väl inte bli? Ett seriealbum (eller ursprungligen tre, utgivna 1980 respektive 1982 och 1986) av Philippe Druillet om rymdhjälten Lone Sloane som baseras på Gustave Flauberts roman Salammbô (1862) som i sin tur bygger på greken Polybios (203–120 f.Kr.) historia om romarnas krig mot Kartago … Om detta album någon gång ska ges ut på svenska måste det väl ändå ges ut av förlaget Kartago?

Druillet var med redan i Pilote, men det var framförallt som en av grundarna av Métal Hurlant vi tänker på honom. Om Moebius var den främsta stjärnan var Druillet den självklara tvåan. Fast i Sverige har tydligen bara två korta Druillet-serier varit publicerade (i Epix nr 5/1984 och Tung Metall nr 8/1988). Kanske var det till nackdel för honom att han inte hade tecknat någon mer lättillgänglig serie i stil med Blueberry parallellt med sina urspårade science fiction-serier?

Dock verkar han ha påverkats lite grann teckningsmässigt av andra tecknare i dessa relativt sena serier. Han har tonat ner de expressionistiska dragen. Det är inte lika många tjocka och vilda penseldrag. I vissa rutor ser man tydliga influenser från Moebius Inkalen, som ju nästan tangerade klara linjen-stilen. Andra rutor ser nästan ut att vara inspirerade av barbartecknaren Barry Windsor-Smith.

Allt är mycket estetiskt. Berättartekniskt är det en total katastrof. Jag har inte Flauberts roman till hands att jämföra med, men ibland fläskar Druillet på med kilovis med text över en hel sida på ett sätt som får en att misstänka att han bara skrivit av hela romansidor utan att ens försöka knåda om stoffet till fungerande seriemanus. I denna engelskspråkiga version av verket går vi tyvärr miste om handtextningen (som är galet snygg men i det närmaste oläsbar). Ni kan googla upp några av de franska sidorna och jämföra!

Ibland återanvänder Druillet gamla bilder från andra sammanhang. Men det känns inte som om det stör eller försvårar läsningen nämnvärt. Han har även använt sig av fotografier och någon sorts tidiga datorframställda bilder.

Philippe Druillets liv började minst sagt dramatiskt. Hans far stred på Francosidan under Spanska inbördeskriget. Senare var båda föräldrarna kopplade till Vichyregimen i Frankrike. När Philippe föddes 1944 befann sig Vichyhöjdarna, de som var kvar, på reträtt i slottet Sigmaringen i Tyskland. Den läkare som fick ansvar för den lille nyfödde var ingen mindre än Louis-Ferdinand Céline. Ni vet, han med Resa till nattens ände. Senare höll sig föräldrarna undan i Spanien, eftersom de hade dödsdomar som kollaboratörer hängande över sig i hemlandet. Druillet återvände inte till Frankrike förrän efter faderns död.

Han kämpade på i livet. Var fotograf. Fick ett första Lone Sloane-album utgivet (men blev blåst på stålarna). Han var med i Pilote. I Métal Hurlant lossnade det på allvar. Sedan dog hans hustru. Han hade drogproblem samt problem med drickat. I jämförelse med Giraud/Moebius var hans väg genom livet kantad av betydligt mer ångest och lidande. Förra året fyllde han 75.

Uppslag ur Salammbô.