Iron Fists första framträdande i Marvel Premiere nummer 15, från maj 1974. Noterbart är att ”karatemördarna” på omslaget egentligen praktiserar samma stridskonst som Iron Fist. Omslag: Gil Kane. Copyright Marvel Comics.
I början av 1970-talet var orientaliska kampsporter, ofta kallat kung fu – karate i Sverige – hett. Bruce Lee var en popkulturell ikon och hans filmer gjorde succé både i Asien och USA. I spåren av filmerna lanserades TV-serien Kung Fu 1972 – det sägs att Lee var tänkt att spela huvudrollen som shaolinmunken Caine, men ansågs för ”etnisk” varpå rollen gick till dansaren David Carradine istället – och i november 1974 hamnade discolåten Kung Fu Fighting med Carl Douglas etta på singellistorna runt om i världen.
Seriebranschen var förstås inte sen med att hoppa på den nya trenden. DC Comics startade tidningar som Richard Dragon, Kung Fu Fighteroch etablerade figurer gjordes om – bland annat fick Wonder Woman en ”sensei” som lärde henne kung fu. Mest framgångsrik var dock Marvels Shang-Chi, Master of Kung-Fu som kom ut med hela 125 nummer och lades ner först 1983, vilket gjorde att den överlevde kampsportvågen med råge. Denna text ska dock fokusera på en annan kung fu-serie från Marvel: Iron Fist.
Många nya karaktärer på 1970-talet debuterade i prova-på-tidningar. Konceptet var enkelt: nya serier fick några nummer i en prova-på-tidning för att se om den lockade köpare. Sålde numren med en viss serie bra fick den en egen tidning och sålde den dåligt försvann den för att ersättas av en ny. Även Iron Fist introducerades på detta sätt.
I Marvel Premiere nummer 15 (maj 1974) fick läsarna stifta bekantskap med karaktären i en ursprungshistoria skriven av Roy Thomas och tecknad av Gil Kane. Där berättas hur Wendell Rand tillsammans med sin fru Heather, sonen Daniel och sin kompanjon Harold Meachum vandrar i de tibetanska bergen för att hitta den mytiska staden K’un Lun, en stad som bara dyker upp vart tionde år. När Wendell råkar ut för en olycka tar Meachum tillfället i akt: istället för att rädda honom ser han till att Wendell faller mot sin död och lämnar Heather och Daniel att dö i bergen. De lyckas mot alla odds hitta K’un Lun, men precis när de ser staden attackeras de av vargar. Heather offrar sig för att sonen Daniel ska kunna ta sig i säkerhet, och den nu föräldralöse Daniel tas om hand av stadens invånare och tränas i obeväpnad strid. Tio år går, och Daniel Rand är till slut redo att genomgå det sista provet för att bli ”det levande vapnet” Iron Fist, återvända till New York och utkräva hämnd.
Iron Fist fick sin egen tidning i november 1975. Omslag av Gil Kane. Copyright Marvel Comics.
Trots att den efterföljande hämndhistorien görs av en rad olika författare och tecknare, har den den irriterande egenheten att berättas i andra person och att varje avsnitt följer mallen ”Iron Fist möter en ny motståndare – Iron Fist får på roten – Iron Fist fokuserar sin chi till sin hand som blir ’like a thing unto iron’ – Iron Fist besegrar till slut motståndaren”, var uppenbarligen serien så pass framgångsrik att den fick en egen tidning efter tio episoder i Marvel Premiere. I november 1975 kom Iron Fist nummer 1 ut, men att bära upp sin egen tidning var dock svårare och det blev bara femton nummer – trots att de blivande superstjärnorna Chris Claremont och John Byrne stod för innehållet.
Särskilt mycket gott om dessa tidiga serier har jag inte att säga. Det är en serie som ofta hemfaller åt exotiserande av ”orientalisk mystik” i ett enda misch-masch av indiska, kinesiska och japanska inslag, och även om den tar sig mot slutet – Byrne och Claremont överger mallen och andrapersonsberättandet efter några nummer – så tog serien aldrig tag i mig. Kanske först och främst för att titelfiguren faktiskt är en ganska tråkig typ.
Dessa tidiga äventyr har dock seriehistoriskt intresse: Marvel Premiere nummer 25 innehåller John Bynes första Marveljobb, tillika Claremonts och Byrnes första samarbete. I Iron Fist nummer 14 debuterade den framtida Wolverine-skurken Sabretooth och i tidningens allra sista nummer gästspelade X-Men, vilket gör det till Byrnes och Claremonts första X-men-serie tillsammans.
Sabretooth är nog mest känd som en av Wolverines värsta fiender, men först gjorde han livet surt för Iron Fist. Omslag av Dave Cockrum och Al Milgrom. Copyright Marvel Comics.
Tidningen kom ut i september 1977; tre månader senare skulle John Byrne ta över som tecknare på X-Men från och med nummer 108 och tillsammans med Claremont skulle de göra några av de bästa X-men-historierna någonsin – men det kommer jag att berätta mer om en annan gång!
Trots nedläggningen av den egna tidningen var Iron Fists äventyr långt ifrån över. I Marvel Team-Up nummer 63 och 64 (november–december 1977) samarbetade han med Spider-Man för att besegra sin nemesis Steel Serpent (och Claremont och Byrne kunde på så sätt avsluta den historia de påbörjat i Iron Fist). Samma månad – december 1977 – gästspelade han i tidningen Power Man nummer 48, också det i en historia av Byrne och Claremont.
Han blev snabbt ett stående inslag i tidningen, och från och med nummer 50 bytte den namn till Power Man and Iron Fist, vilket också blev Byrnes sista nummer. Claremont lämnade tidningen några månader senare och när andra serieskapare tog vid utvecklades serien till ett slags omaka-par-komedi och den tidigare så träige Iron Fist fick en ny, humoristisk sida.
Power Man och Iron Fist visade sig vara ett riktigt radarpar och tidningen blev relativt långlivad. Sista numret blev Power Man and Iron Fist nummer 125 som kom ut i september 1986 och slutade med att Iron Fist ”dör”. Han uppstod givetvis några år senare, men de följande decennierna skulle karaktären främst vara gäst i andra hjältars tidningar, med undantag för ett par kortare miniserier.
Iron Fist slog sina påsar ihop med Power Man, och de skulle bli ett långlivat radarpar. Här omslaget till Power Man and Iron Fist nummer 50, som tecknades av Dave Cockrum. Copyright Marvel Comics.
Ed Brubaker verkar ha haft ett gott öga till Daniel Rand/Iron Fist redan från början. När han tog över som författare på Daredevil i april 2006 använde han karaktären som ersättare för den riktige Daredevil, Matt Murdock, som för tillfället satt i fängelse.
Gästspelet varade visserligen bara i några nummer, men det var nog inte många om höjde på ögonbrynen när Marvel tillkännagav att Ed Brubaker skulle vara en av personerna bakom en ny ”ongoing” med den gamle kung fu-hjälten – den första på nästan trettio år.
I januari 2007 utkom Immortal Iron Fist nummer 1, med Brubaker och Matt Fraction som författare medan den spanske tecknaren David Aja stod för det visuella. Karaktären uppdaterades på alla plan: Brubaker och Fraction tonade ner de värsta exotiserande inslagen och David Aja gav Iron Fist en modern look med en ny dräkt istället för den gamla sjuttiotalsdräkten med bar bringa och hög krage.
Historien i de fjorton nummer plus en annual som skrevs av Brubaker och Fraction – den sistnämnde gjorde också ett specialnummer samt nummer 15 och 16 på egen hand – inte bara uppdaterade utan fördjupade Iron Fists bakgrund.
Redan i första numret avslöjades att Daniel Rand inte är den enda som varit K’un Luns försvarare och burit namnet Iron Fist, då han träffar sin företrädare Orson Randall som antagits vara död sedan 1930-talet. Randall hjälper honom att hitta den krönika där alla tidigare Iron Fists – 64 stycken närmare bestämt – skrivit ned sina levnadsteckningar och stridsfärdigheter. Samtidigt som detta sker utsätts både Daniel Rands företag och han själv för en koordinerad attack från gamle ärkefienden Steel Serpent och Mr Xao, en kinesisk bulvan för den kriminella organisationen Hydra.
David Aja tecknade omslaget till The Immortal Iron Fist nummer 1, den första reguljära tidningen med karaktären på över trettio år. Copyright Marvel Comics.
Den sex nummer långa delhistorien kulminerade med en strid i Rand Corporations högkvarter där Orson Randall omkommer. Striden avbryts dock av att Iron Fist kallas tillbaka till K’un Lun för nästa avslöjande: K’un Lun är inte den enda ”himmelsstaden” utan det finns ytterligare sex stycken. Dessa sju städer finns på samma existensplan endast en gång vart 88:e år, vilket ”firas” genom att städernas förkämpar (varav Iron Fist förstås är en) möts i en kampsportsturnering.
Historien som följer på detta avslöjande, kallad ”The Seven Capital Cities of Heaven” upptar nummer 8–14 av Immortal Iron Fist (det sjunde numret är en ”legend” om en Iron Fist från 1500-talet) och det visar sig snart att turneringen är en ”macguffin” (ett slags berättarteknisk fint där något verkar viktigt för handlingen men visar sig vara irrelevant).
Historien handlar istället främst om det politiska spelet i K’un Lun och Hydras attack mot nämnda stad. Den gamle ledaren för staden avsätts genom en revolution och Iron Fist lyckas avvärja attacken med hjälp av de andra sex städernas förkämpar, inklusive en reformerad Steel Serpent (som bytt namn till Steel Phoenix). I historiens slut faller Mr Xao mot sin död, men hinner först med ytterligare ett avslöjande: det finns en åttonde stad.
Efter den historien slutade Ed Brubaker som författare, men Matt Fraction skrev ännu ett specialnummer om Orson Randalls tidiga äventyr samt två nummer av huvudtidningen: en ”legend” om en tidig Iron Fist och till slut en historia där Daniel Rand inser att alla ”Järnnävar” förutom just Orson Randall dött vid 33 års ålder, en insikt som inte blir mindre obehaglig för honom av att den sker på hans 33-årsdag …
Daniel Rand är inte den enda som burit namnet ”Iron Fist”, och vissa nummer berättade om hans företrädare. Omslag av Travel Foreman. Copyright Marvel Comics.
Efter denna cliffhanger slutade både Matt Fraction och David Aja och ersattes av deckarförfattaren Duane Swierczynski och diverse olika tecknare, främst Travel Foreman som även tidigare gjort spridda inhopp i tidningen.
Swierczynskis första nummer var Immortal Iron Fist nummer 17, som utkom i september 2008. Han spinner vidare på Fractions cliffhanger och Iron Fist möter den uråldrige fiende som tagit kål på hans föregångare vid 33 års ålder. Med hjälp av förkämparna från de olika städerna – minus Steel Phoenix som blivit kvar i K’un Lun – som nu blivit hans allierade och också bosatt sig i New York, lyckas Iron Fist besegra sin tilltänkte baneman och får reda på att denne har en koppling till den mystiska åttonde staden.
Efter ytterligare en ”legend”, denna gång om en framtida Iron Fist, i Immortal Iron Fist nummer 21, är det dags för de sex förkämparna att ta sig an den åttonde staden, som är ett ”helvete” dit de sju andra städerna skickat sina brottslingar. Denna historia känns dock något rumphuggen, dels eftersom Swierczynski petar in ytterligare en berättelse om en gammal Iron Fist, dels eftersom man får känslan att han fick mindre tid än han räknat med för att knyta ihop alla intrigtrådar. Immortal Iron Fist överlevde nämligen inte ens i ett år efter att Brubaker och Fraction lämnat tidningen: nummer 27 som utkom i augusti 2009 blev det sista.
En slags fortsättning blev den fem nummer långa miniserien Immortal Weapons som publicerades mellan september 2009 och januari 2010, där varje nummer ägnas åt en av de fem förkämparna som Iron Fist allierat sig med.
Efter det att Brubaker och Fraction lämnade serien, blev den inte långlivad. Immortal Iron Fist nummer 27 blev det sista. Omslag av Kaare Andrews. Copyright Marvel Comics.
Förutom den följetong med Iron Fist som återfinns på de sista sju sidorna i varje nummer, skrev Swierczynski bara ett av numren själv. De övriga skrevs av andra kända serieförfattare, som Jason Aaron och David Lapham. Kanske var det ett försök att återuppväcka intresset för Iron Fist-serierna. Hur det än var med den saken skulle det dröja mer än fyra år innan karaktären fick en solotidning igen. 2017 fick Iron Fist också en TV-serie på Netflix, som hämtat mycket inspiration från just Immortal Iron Fist.
Att bedöma Brubakers insats som Iron Fist-författare är svårt. Främst förstås för att han delade författarskapet med Matt Fraction, men också för att det är en ovanlig Brubaker-serie. Den är väldigt långt från Brubakers vanliga, hårdkokta stil och flera gånger – främst när jag läser någon av ”legenderna” – kommer jag på mig själv med att tänka på Neil Gaimans Sandman-serier när det gäller tilltalet, något som förvånade mig.
Den kritik jag kan rikta mot Brubaker/Fractions version är att det ibland känns som om de försöker att få in lite för mycket bakgrundshistoria i serien, vilket gör den en aning fullmatad. Det är heller ingen serie som fungerar särskilt bra som introduktion till karaktären Iron Fist och det hjälpte åtminstone mig att ha läst sjuttiotalsnumren innan jag gav mig i kast med Immortal Iron Fist.
En annan sak som överraskade mig är att Duane Swierczynski, som inte alls är en lika namnkunnig författare som sina föregångare, står sig riktigt bra i konkurrensen. Jag hade förväntat mig att serien skulle sjunka i kvalitet, men det inträffade aldrig. Ibland tycker jag till och med att han berättar en rakare och effektivare historia än Brubaker/Fraction.
Miniserien Immortal Weapons var ett sätt aff få upp intresse för karaktären igen. Omslagen tecknades av David Aja och de olika avsnitten skrevs av storheter som Jason Aaron och David Lapham. Copyright Marvel Comics.
Serien vinner på att läsas i sin helhet, och en bra analogi är att se Brubaker/Fractions tid på tidningen som säsong 1 och Swierczynskis som säsong 2 av en bra TV-serie. Sammanfattningsvis tycker jag att Immortal Iron Fist är trevlig, men inget ”måste” om man inte är intresserad av kung fu-serier eller en lite ovanlig sida av Brubakers författarskap.
En trevlig bieffekt av Immortal Iron Fist är samarbetet mellan Matt Fraction och David Aja, som skulle resultera i Hawkeye, som kom ut i 22 nummer mellan oktober 2012 och september 2015. Jag tycker Hawkeye är bland det bästa Marvel gett ut under 2010-talet.
Nästa gång ska det handla om de serier Brubaker gjorde efter det att han lämnade Marvel Comics. Fokus kommer alltså att ligga på de fyra avslutade kreatörsägda serier han hittills gett ut på Image Comics. På återläsande!
Lästips:
- The Immortal Iron Fist finns utgiven i en sedan länge utgången omnibusutgåva. Den är med andra ord ganska dyr. Den är också ofullständig, eftersom den bara innehåller Fraction/Brubakers serier.
- Serien finns även utgiven i två mjukpärmsutgåvor: Immortal Iron Fist: The Complete Collection volym 1 och 2, där volym 1 är Fraction/Brubakers serier och volym 2 Swierczynskis. Tyvärr verkar volym 2 även den vara utgången, och att bara läsa volym 1 känns som sagt som att sluta mitt i en berättelse. Volym 1 kostar runt 300 kronor i skrivande stund.
- Sjuttiotalsmaterialet är däremot lättare att få tag på. Det samlas i en enda mjukpärmsutgåva i Marvels Epic-serie, kallad The Fury of Iron Fist. Iron Fist figurerade även som backupserie i Deadly Hands of Kung Fu. Materialet – som inte tas upp i denna text – finns samlat i Iron Fist: Deadly Hands of Kung Fu – The Complete Collection. Dessa samlingar kostar också runt 300 kronor.
