Jag har skrivit om detta förut, men länge avfärdade jag Image Comics som ett förlag för grabbiga serier. När förlaget bildades i början av 1990-talet av några av dåtidens unga stjärnskott var det just grabbighet som präglade utgivningen. Den bestod mest av superhjälteserier där de manliga karaktärerna hade överdimensionerade muskler medan de lättklädda kvinnor som figurerade i serierna hade helt andra kroppsdelar som var överdimensionerade. Det rörde sig helt enkelt om ganska trista serier som mest kändes riktade till hormonstinna pojkar i yngre tonåren.
Ed Brubakers och Sean Phillips vägar korsades redan 1999, då Phillips tuschade miniserien Scene of the Crime. För själva tecknandet svarade dock Michael Lark. © DC Comics.
Grundtanken bakom Image var dock inte grabbighet, utan kreatörsägda serier. Till skillnad från Marvel och DC, där förlaget automatiskt får rättigheterna till de karaktärer och serier som författarna och tecknarna skapar, gör Image inga anspråk på de serier som ges ut. (Därmed inte sagt att Image-serier inte gett upphov till rättighetsbråk; bland annat så slogs Neil Gaiman och Todd McFarlane i flera år om vem som ägde rättigheterna till en karaktär som Gaiman skapat i ett nummer av McFarlanes serie Spawn.) Detta var något av en revolution inom den amerikanska seriebranschen och det gjorde de stora förlagen nervösa. Det är nog ingen slump att DC lanserade sin underetikett Vertigo – som till stor del också bygger på kreatörsägda serier – ett år efter att Image Comics grundandes.
Eftersom Images serieutgivning inte främst dikteras av förlaget utan av serieskaparna tonades grabbigheten långsamt ned i takt med att andra typer av kreatörer sökte sig till förlaget – samt att grundarna blev äldre får man förmoda … De senaste 10–15 åren har Image Comics gett ut en rad serier som hyllats av både kritiker och fans. Image Comics kan numera med rätta betraktas som det förlag som ger ut de mest intressanta serierna – i synnerhet sedan DC lagt ned underetiketten Vertigo. En av de serieförfattare som ligger bakom denna förändring är Ed Brubaker, ofta i par med den brittiske tecknaren Sean Phillips.
Ed Brubakers och Sean Phillips samarbete sträcker sig mer än tjugo år tillbaka i tiden. Redan 1999 var Phillips tuschare på Scene of the Crime, en fyra nummer lång deckarserie som gavs ut just på Vertigo. (Huvudtecknare på SotC var Michael Lark, som också arbetade med Brubaker för första gången och skulle göra det igen, främst i tidningarna Daredevil och Gotham Central.)
Criminal är en löst sammanhållen antologiserie som först publicerades av Marvel Icon men numera ges ut av Image. Bild Sean Phillips. © Brubaker/Phillips.
Även om Brubaker jobbade vidare med mer välkända titlar fortsatte han samarbetet med Sean Phillips: de gjorde superhjälte/kriminalserien Sleeper mellan 2003 och 2005 för DC:s underetikett Wildstorm, och när Brubaker gick över till Marvel gjorde de den snarlika serien Incognito mellan 2008 och 2011. Sist, men inte minst, skapade de den briljanta Criminal som kom ut mellan 2006 och 2008. Båda serierna gavs ut på Marvels kortlivade underetikett Icon, som också fokuserade på kreatörsägda serier. Brubaker och Phillips har därför kunnat ta med sig sina serier till Image, och har sedan något år tillbaka gjort nya Criminal-avsnitt. (För den som vill läsa vad jag tycker om de tidiga Criminal-serierna finns texten här.)
I Fatale är det noirgenrens ”mystiska kvinna” som är huvudperson. Här en omslagsvariant av nummer 1 av Sean Phillips. © Brubaker/Phillips.
Brubaker skrev på ett exklusivt kontrakt med Image Comics 2013, som bland annat innebar att han inte längre behövde ”pitcha” sina serieidéer. Eftersom han är garanterad utgivning har han kunnat fokusera helt på egna, avslutade serier med originalkaraktärer. Det har hittills blivit fyra stycken: Fatale, The Fade Out och Kill or Be Killed tillsammans med Phillips samt Velvet tillsammans med Captain America-bekantingen Steve Epting. Sedan Fatale nummer 12 har färgläggaren Elizabeth Breitweiser också varit en viktig samarbetspartner.
Fatale kom ut i 24 nummer mellan januari 2012 och juli 2014. (Kalenderbitaren noterar förstås att serien inleddes medan Brubaker var i slutfasen av sin sejour som författare på Captain America.) Seriens titel och handling anspelar förstås på film noir-arketypen femme fatale, den mystiska kvinnan som använder sin sexualitet för att nå sina syften. Skillnaden är att seriens femme fatale är protagonisten och inte – vilket är det vanliga – någon som hjälten måste tampas med/mot/för.
I centrum för Fatale står den odödliga – eller åtminstone långlivade – Josephine, som har förmågan att få de flesta män att göra exakt som hon vill. Denna förmåga är emellertid en förbannelse – bokstavligt talat ska det visa sig – eftersom männen också blir besatta av henne.
Ramhandlingen i Fatale utspelar sig i nutid, men eftersom Josephine inte åldras utspelar sig stora delar av serien i historisk tid. Serien är indelad i fem ”böcker”, där bok ett utspelar sig på 1950-talet, bok två på 1970-talet och bok fyra på 1990-talet. Bok tre består av kortare tillbakablickar där läsaren får följa Josephine – eller möjligen hennes föregångare, det är något oklart – i det medeltida Frankrike och 1880-talets Colorado. Den avslutande bok fem knyter ihop berättelsen och utspelar sig i nutid.
Fatale hämtar inspiration både från noir och skräck, främst H.P. Lovecrafts berättelser om Cthulhu. © Brubaker/Phillips.
Fatale kan bäst beskrivas som en blandning av skräck- och kriminalserie. Som så ofta förut hämtar Ed Brubaker inspiration från klassisk film noir, men här blandar han också in övernaturliga inslag, främst från H.P. Lovecrafts välkända Cthulhu-mytologi. Kombinationen mellan hårdkokt deckare och skräckhistoria fungerar förvånansvärt bra även för mig som inte är överförtjust i skräck. Jag tycker dock att serien blir lite väl utflippad mot slutet, men i stort är det en bra serie.
Uppföljaren The Fade Out var ett direkt resultat av kontraktet med Image. Det är en historia som hämtat inspiration från Ed Brubakers egen släkt. Brubakers morbror är nämligen den Oscarsnominerade manusförfattaren John Paxton och när Ed som barn besökte sin morbror berättade denne ofta om sina erfarenheter från 1940- och 1950-talens Hollywood. Den som letat efter en förklaring till Brubakers fascination för hårdkokta historier i den tidens anda hittar den alltså här.
Han hade länge velat ta denna fascination ett steg längre och göra en historia som var mer direkt inspirerad av morbroderns berättelser, men hade känt att en sådan serie skulle vara svår att få utgiven. Men nu fanns chansen; som jag tidigare nämnde innebar hans kontrakt med Image Comics att han fick ge ut vilka serier han ville. Resultatet blev The Fade Out, en serie i tolv nummer som gavs ut mellan augusti 2014 och januari 2016.
The Fade Out är en klassisk noirhistoria som utsepelar sig i det sena 1940-talets Hollywood. © Brubaker/Phillips.
The Fade Out utspelar sig i Hollywood år 1948, i en tid som präglades av uppluckringen av det så kallade studiosystemet samt början på McCarthy-eran. Det är ett historiskt drama i den bemärkelsen att miljön är tidstypisk och att vissa historiska personer förekommer perifert i handlingen.
Det är en ganska typisk noirhistoria med en inledning som närmast är en klyscha: berättelsens huvudperson, manusförfattaren Charlie Parish, vaknar upp från en blackout efter en hård festnatt och upptäcker en död kvinna i rummet intill. Kvinnan är skådespelare i den film han jobbar på – givetvis har de också en gemensam historia – och Charlie bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt. Historien innehåller sedan ungefär det man förväntar sig att den ska: mystiska kvinnor, arroganta filmstjärnor, svartlistade manusförfattare, filmmoguler med allt annat än rent mjöl i påsen och ”fixare” som till varje pris försöker hindra Charlie från att finna sanningen.
Över hela historien vilar dessutom den paranoida stämning som McCarthy-eran förde med sig, med FBI-agenter som inte skyr några medel för att hitta både verkliga och inbillade kommunister. Det är med andra ord en tämligen genretrogen noirhistoria, men en mycket väl berättad sådan. Gillar man kriminalhistorier av den här typen kommer man inte att bli besviken – men heller inte speciellt överraskad.
Den enda av Brubakers Image-serier som inte tecknats av Sean Phillips är Velvet, som kom ut med 15 nummer mellan oktober 2013 och juli 2016. Tecknare var istället Steve Epting, som Brubaker tidigare samarbetat med på Captain America. Epting tecknade som bekant Brubakers fyrtio första nummer av Captain America, då serien var som mest spion/agentorienterad, och att deras samarbete återupptogs i och med Velvet var naturligt. Det är nämligen en agentserie i kalla kriget-miljö som utspelar sig i början av 1970-talet.
Velvet är en agentserie med en ”kvinnlig James Bond” i huvudrollen. För teckningarna svarade Steve Epting. © Brubaker/Epting.
Inspirationen till Velvet fick Brubaker återigen från sin bakgrund: hans far och farbror har arbetat inom den militära underrättelsetjänsten. Särskilt realistisk känns serien dock inte. Huvudpersonen Velvet Templeton är sekreterare inom en hemlig underrättelseorganisation, men när deras bästa agent mördas tvingas hon ut i fältet igen – hon har tidigare varit en av organisationens bästa agenter – för att ta reda på varför. Mycket mer än så vill jag egentligen inte avslöja om handlingen eftersom seriens behållning är alla vändningar i den.
Velvet är en spännande serie som är precis så full av action, pang-pang och biljakter som man förväntar sig att en agentserie ska vara. Brubaker och Epting har dessutom tillkännagivit att de arbetar på en fortsättning som ska utspela sig på sent 70- och tidigt 80-tal.
Det är svårt att inte jämföra Velvet med Brubakers tidigare parhäst Greg Ruckas Queen & Country, eftersom båda serierna är agentserier med kvinnliga huvudpersoner. Trots detta är de väldigt olika: Velvet Templeton är en kvinnlig James Bond som klarar sig ur de flesta knipor genom att skjuta eller spränga sig fri utan större eftertanke, medan Tara Chace – huvudpersonen i Queen & Country – är en person av kött och blod vars handlingar får konsekvenser både för henne och andra. Ruckas serie känns helt enkelt som den klart mest realistiska av de två. Både Ruckas och Brubakers försök i agentgenren är dock riktigt bra, och Velvet förtjänar att läsas av alla som gillar spännande agenthistorier.
Kill or Be Killed är det hittills senaste projektet från Ed Brubaker och Sean Phillips. Det var från början tänkt att vara en mindre slitsam serie än The Fade Out, som krävt en hel del researcharbete. Kill or Be Killed var på projektstadiet en tämligen rättfram vigilanteserie, men under historiens gång – publicerad i tjugo nummer mellan augusti 2016 och juni 2018 – utvecklades den till en obehaglig och bokstavligt talat våldsam uppgörelse med actionseriegenrens villkor. Som läsare ställer man sig flera gånger frågan om seriens protagonist är hjälte, skurk eller ingetdera.
Mästerverket Kill or Be Killed är en vigilanteserie som ställer genren mot väggen. © Brubaker/Phillips.
Huvudpersonen är Dylan, som i historiens inledning försöker begå självmord men misslyckas. Hans överlevnad visar sig dock ha ett pris: en demon dyker upp och påstår sig ha räddat Dylans liv i utbyte mot att han varje månad är tvungen att döda en person som förtjänat det. Åtminstone verkar det så till en början; Dylan visar sig vara en så kallad ”opålitlig berättare” och ju längre historien lider, desto mer får man veta om honom och man anar att allt inte står rätt till. Varje nytt avslöjande ger upphov till fler frågor och när serien är slut förblir många av dem obesvarade – och några är sådana som man bara själv kan ge svar på.
Detta innebär inte att det är någon dålig serie. Tvärtom: Kill or Be Killed är ett mästerverk. Jag tycker att det, tillsammans med Criminal, är det bästa Brubaker och Phillips producerat tillsammans. I många stycken är Kill or Be Killed till och med bättre: den är tätare, mörkare och mer målmedvetet berättad. Detta är en berättelse som är svår att lägga ifrån sig, men när man väl gör det tvekar man att börja läsa den igen eftersom den är så mörk. Men tveka inte – läs den!
Efter att ha läst dessa fyra serier står det klart för mig att Brubaker är som bäst när han får arbeta i det kortare formatet. Tendensen när han haft längre sejourer – som till exempel på Captain America och Daredevil – är att inledningen varit bra men att han verkar ha tappa intresset ungefär halvvägs. När det gäller Image-serierna eller tidigare samarbeten med Sean Phillips lyckas han däremot ”ta dem i mål”. Till viss del har det förstås att göra med att Brubaker inte behöver ta hänsyn till en redan etablerad bakgrund, utan kan arbeta med sina egna karaktärer och därmed bygga historien från grunden.
Kill or Be Killed står i en klass för sig, men samtliga fyra serier som presenteras i denna text är skrivna av en Brubaker i toppform och rekommenderas starkt. Förutom aviserade fortsättningar på Criminal och Velvet – den senare ligger dock några år fram i tiden – arbetar Brubaker just nu på ett nytt serieprojekt tillsammans med Phillips som är tänkt att lanseras i höst. Förväntningarna är givetvis skyhöga, och om några år får vi se om de återigen lyckats infria dem.
Trots Kill or Be Killeds nattsvarta slut gjorde Sean Phillips ett ganska lättsamt omslag till sista numret, som är en hommage till John Romitas klassiska omslag till Amazing Spider-Man nummer 50, från 1967.
Nu kanske någon undrar vad som hänt med Seriearkeologi. De senaste inläggen har ju handlat om 2000-talsserier – Kill or Be Killed avslutades så sent som 2018. Ska inte huvudfokus ligga på äldre, gärna bortglömda serier? Nja, fokus ligger på bra serier. Men bara för att inte någon ska tro att jag bara börjat läsa moderna serier med snitsig digital färgläggning ska jag gå ner i arkivet och damma av en klassiker. Nästa gång blir nämligen det första i en rad inlägg om krigsserier, med avstamp i EC Comics krigsskildringar från 1950-talets början! På återläsande!
Lästips:
- Fatale finns utgiven i fem mjukpärmsutgåvor: Death Chases Me, The Devil’s Business, West of Hell, Pray For Rain samt Curse the Demon. De kostar mellan 120 och 150 kronor styck i skrivande stund (våren 2020). Den finns också i två hårdpärmsutgåvor för 400 kronot styck, men volym 1 verkar vara utgången.
- Även hårdpärmsutgåvan av The Fade Out verkar vara utgången. Däremot finns mjukpärmsutgåvan The Fade Out: The Complete Collection, som – vilket titeln skvallrar om – samlar hela serien. Den kostar runt 230 kronor.
- Velvet finns i en hårdpärmsutgåva för cirka 400 kronor. Vill man inte ha den samlad finns det även tre mjukpärmsutgåvor: Before the Living End, The Secret Lives of Dead Men och The Man Who Stole the World. Sammanlagt kostar de ungefär lika mycket som hårdpärmsutgåvan.
- Det svenska förlaget Apart Förlag har också gett ut en översättning av Velvet i tre mjukpärmsutgåvor för runt 180 kronor styck. Vill ni läsa serien på svenska samt stötta inhemsk serieutgivning rekommenderar jag dessa utgåvor,
- Kill or Be Killed finns även den i en tjock hårdpärmsutgåva för ungefär 400–450 kronor. Dessutom finns det fyra mjukpärmsutgåvor för ungefär 150 kronor styck, vilket alltså gör hårdpärmsutgåvan ett på alla sätt bättre köp.
